Allting når till en viss gräns, allting har sitt slut på sitt eget sätt - lyckligt eller olyckligt. Man vill väl alltid att det ska sluta på det lyckliga sättet, man vill vara den som får det man vill ha i slutet och inte vara den som blir lämnad vid sidan av och inte sedd hur man än försöker. Men man kan ju inte alltid få som man vill heller, men det är aldrig något som säger att man kan få det man vill ibland. Man kanske får det man vill till en början, man är glad för att man fick det och visar bara den glädje till en viss del och till en viss gräns. Men sen slutar man att visa och uppskatta, sen blir man lämnad vid sidan om och man inser vilket fel man gjorde som inte visade och man vill få tillbaka allting. Men det är inte alla gånger det fungerar, kanske någon gång men inte jämt och ständigt. Det kanske tar hårade på vissa en vad det gör på andra, vad vet jag kan inte läsa av andras känslor. Även om man är glad för andras lycka innerst inne, så får man ändå gå runt och bära på sin egen smärta.

Man är aldrig heller ensam om att skapa problemen, allting sker oftast av en anledning. Bråken är man inte heller ensam om att skapa, även om man skyller på den andra. Men vem är det egentligen som orsakar det mesta? Den som säger sakerna, eller den som tar illa upp för absolut ingenting? Det kan ju bara vara ärligheten som sägs. Personen kanske gör något ont och sårar den andra så den kanske för stunden medans humöret är längst ner, slänger ur sig ett och annat utan att riktigt tänka sig för. Det kan vara svårt att bita ihop i alla lägen också, jag vet precis hur det är med den saken. Det är alltid för mycket tankar runt omkring efter att allt skett, och man vill ta tillbaka allt man sagt men det är försent.

Hur illa personen än gjort en och man säger saker, så vill man ändå ta det onda man sagt tillbaka. Ingen förtjänar egentligen att höra dessa hårda ord, ingen människa. Men varför tänker man inte på det innan, det finns nog ett flertal som tänker till innan och en sån vill jag vara och en sån tänker jag bli. Jag orkar inte sitta med dessa skuldkänslor efter allting som skett, även om jag vet varför jag säger ett och annat. Jag kan inte ta svek, jag kan inte se på när något sånt händer. Det tar för mycket på krafterna och en utväg finns men var är den? Det är bara att lägga ifrån sig det man har och vara osynlig för en stund.

Det är så mycket jag vill skriva om just nu, men jag vet verkligen inte var jag ska börja. Det är för mycket i mitt liv som händer och sker, just nu försöker jag bara hitta tillbaka till orken så jag tar mig upp igen. Men när jag minst anar det så står jag upp på båda  benen igen, och om jag känner mig själv väl så dröjer det inte allt för länge. Samtidigt som allt det jobbiga händer och sker, så ser jag ändå ett litet kanske ska säga större ljus som faktiskt gör saker och ting mycket lättare. Men tankarna lyckas ändå komma och tackla ner det som den här människan hjälper mig att bygga upp, på bara någon minut så står jag där stark igen. Sedan tänker man igen, tacklad igen. Det är verkligen upp och ner med andra ord, men det är väl en fas här i livet som alla måste gå igenom. Och jag måste faktiskt erkänna, det är svårare att hantera de problem som smiter sig in i livet när man är gravid. Jag vet inte hur jag ska göra mig av med dom då jag inte kan hantera det på samma sätt som tidigare, det är så mycket mer komplicerat och jag tar det allt hårdare moför tidigare. Jag kommer nog inte heller kunna hantera det mycket bättre senare heller när jag inte längre är gravid då jag har min lilla flicka att ta hand om, men jag vet att ett litet leende från hennes läppar och ett litet gnäll från hennes mun kommer få mig starkare och det är helt utan tvekan.

Det är sjukt hur en del saker ändå kan få en människa att bli så sönder och uppriven på insidan, även fast man egentligen inte känner något längre så tar man ändå ill upp. Kanske beror på allt som sagts tidigare, jag vet fakiskt inte varför jag tog det som jag gjorde. Varför jag kände mig besviken som jag gjorde, kan bero på den så kallade lögnen och alla tankar runt om och när det hände. För i dagens läge känner jag inget längre, och jag kommer aldrig känna någonting igen heller för den delen. Det är så skönt på ett sätt, på ett annat kanske det är sorgligt när man tänker på det lilla livet inom mig. Men jag vet att allt kommer bli bra och jag vill henne bara väl med dessa beslut som kommer att göras i fortsättningen under hennes livstid och även min. Jag älskar verkligen min dotter, och hon är det mest värdefullaste jag har och jag kommer alltid att stå bakom henne gällande hennes beslut. Jag kommer göra det som är rätt för henne, jag vill aldrig se min lilla flicka ledsen fast det är ju ändå något som kommer ske. Det kommer riva ur hjärtat på mig, det problem som händer mig tar hårt men att se mitt barn lida kommer absolut ta hårdare.

Jag tänker ofta tillbaka på allting, och jag ser nu att det var då och nu är nu. Det har även gjort så att allting varit så mycket lättare att släppa och ta steget vidare in i ett ljusare liv men en ljusare framtid. Jag ser redan nu var mitt liv är på väg, mitt och mitt barns liv och jag vet att det här är bra för oss båda två. Det som skrivits ikväll eller snarare nu på natten, har verkligen lyft mig upp och tagit mig tillbaka till något äldre. Något äldre som ändå är så mycket mer nytt för mig, och jag hoppas bara på det bästa och att det fixar till sig på ett eller annat sätt. Alla är värd en ny chans, kanske flera chanser för att få visa upp sitt bättre. Man kanske aldrig ska ge upp trots allt, och det har jag fått svar på ikväll - svart på vitt. Jag är glad, igen.

Vissa kanske misstolkar detta, vissa kanske tycker att jag är störd, vissa kanske håller med & vissa inte - men det är upp till er, och just i detta inlägg är alla kommentarer välkomna..

Men om man klickar sig in på en blogg och läser vad den personen skriver, kan man då skriva tillbaka på största möjliga elaka sätt? Skulle dessa personer tycka det var roligt om folk bara satt och hackade på deras inlägg på vad dom skrev, alltså elakt och kränkande. Klart alla får ha sin åsikt, det är inte frågan om den saken. Men istället för att kommentera efter ens egna upplevelser, bara ta för givet att det är så för en annan person. Varför kan dom inte fråga istället först, istället för att hoppa på direkt och anklaga? Ja man kan missuppfatta det mesta, men istället då för påhopp man kan antingen läsa om inlägget, ge fan i att kommentera spydigt, eller fråga för att se om man missuppfattade eller hade rätt hela tiden. 

Sen varför ska man fortsätta läsa folks bloggar om man ändå bara tycker att den personen skriver dåligt, och det enda man gör även där är att lämna massa idiotiska kommentarer om hur puckad personen är, om hur dåligt den skriver, ja bara massa negativt. Varför gör man då inte sig själv en tjänst och slutat läsa den bloggen, det finns väl andra som gillar att läsa den mer i så fall? Man har väl oftast en blogg för att skriva av sig, inte för att ha massa läsare som bara kommer med massa skit hela tiden och bara misstycker om det man skriver - sluta läs då. Som sagt, åsikter visst fine. Men fråga innan ni börjar anklaga, ge fan i att skriva om ni bara har massa skit att komma med.

Är det verkligen rätt då, att bara slänga ur sig vad man vill då man kan kränka en person så mycket?..

- När det inte finns tillräckligt med mjölk när man ska äta.

- Svartsjuka, känna svartsjukan fram för allt..

- Orolig, det värsta jag vet är att vara orolig.

- Få för sig massa knäppa saker, och tro helt på dom.

- Få såna här panik attacker och vara super rädd.

- När man äter kräftor, och det svider som fan på händerna.

- Folk som inte står för vad dom gör eller säger..

- Orättvisa.

- Skit snack.

- Hat och bråk..

- Att inte kunna somna på nätterna.

- Drömma massa sjuka saker, och vara rädd men ändå lättnad när man vaknar.

Men jag älskar min pojkvän och vårt barn, så det lönar sig!!

Finns det ens någon sanning kvar mellan oss två? Jag var alltid den som bara "hittade på allt" mellan himmel och jord, även fast jag nu i slutänden fått reda på att det mesta du sagt är bara lögn? Så fort du säger något så tror jag bara att allt är en lögn, det är en lögn att det ens fanns en relation mellan oss.

Alla verkar bara ljuga nu för tiden, finns det en enda människa som talar sanning? Nä, inte många utav dom jag känner i alla fall. Det är antingen överdrivet, eller inte sant någonstans. Eller så hittar folk bara på om andra, så man ska hitta på eller ljuga?. Det går så för långt när man sagt en sak till en person och man är väl medveten om det - sen nekar man det totalt och låtsas som att det aldrig hänt. När man sett något med egna ögon och själv blivit upprörd och arg över det - sen vet människan inte vad man pratar om!?.

Det är så det ska vara eller? Att ens barn ska växa upp bland massa lögner? Nej, verkligen inte och det är just därför jag gör som jag gör med mig och mitt barn - sticker. Bort från alla lögner, allt drama och allt jävla skit snack - bråk.

Vad mycket skit och drama det är i den här världen när man tänker efter. Det är ju läskigt & ibland är det till och med så starka falska rykten att det är farligt. Det är riktigt hemskt att se på vad som händer runt om oss, sant eller falskt. Det är riktigt sjukt ändå, hur det än är. Det är knappt något som förvånar en längre, men ändå så är det en del av en som bryr sig så pass mycket. 

Det är många som bär på det goda hjärtat och bryr sig om de personer som gjort en illa tidigare i livet, på alla möjliga sätt. Men ändå alltid ställer upp i efterhand och finns där för de personer som gjorde en illa en gång i tiden, en del saker är lättare att svälja och andra inte. 

Förstår inte själv hur jag kan låta en del personer behandla mig som luft & riktigt illa, säga hur elaka saker som helst. Men varför sätter jag aldrig stopp för det, är jag för svag för det? Bryr jag mig för mycket om personerna, vad är det frågan om? Dom kan vara hur elak som helst, och jag gör en pytte liten grej och lever i ångest pga det i flera dagar och ibland veckor.

Förstår inte folk som ljuger om så starka saker heller, anklagar folk för riktigt grova grejer för att få uppmärksamheten runt om sig. Visst är det folk som ljuger om små saker för att få uppmärksamhet, men när det går så pass långt att det blir till att ljuga om tyngre saker så är det så ledsamt. Det är så tråkigt och man börjar ju fundera vad det är som händer, varför folk inte blir lika behandlar t.ex

Men men! Sitter nu och väntar på att mamma och Tobbe ska komma hem från affären så jag kan hoppa in i duschen och bli lite sval, är nämligen barnvakt så då är det inte lätt att bara gå ifrån och duscha! Sedan blir det att kika one tree hill med älskade Johanna igen, vi har blivit fast i den serien igen som jag tidigare skrivit. 
Glöm inte heller bort att skriva massor med frågor till frågestunden, nu när man försöker liva upp bloggen och prova på något nytt!

Tack igen, för alla kommentarer - i love it. Riktigt roligt att det hållt i sig också, hoppas det fortsätter så och att det även kryllar med frågor till "frågestunden". 

Ber om ursäkt i förhand utifall någon tar illa upp av detta inlägg, eller missuppfattar mig.

Kan någon förklara för mig för jag har väldigt svårt att förstå mig på vissa föräldrar? Jag förstår inte folk som skriver hur dom inte har råd att ge sina barn nya kläder, inte råd att ge dom någonting och nästintill ingen mat? Men dom har då allt råd att köpa saker till sig själv eller mängder med alkohol eller både och. Varför vet jag inte, gör ni det?

Sedan sitter dessa människor och klagar över hur dåligt ställt dom har, över hur lite dom kan ge sina barn. Jag vet att det är många som inte kan ge sitt barn allt i världen, men dom kan inte heller ge sig själva saker titt som tätt som dessa människor som klagar? Dom som inte kan ge sig själva saker och inte sina barn, dom säger ingenting. Men dom som ger sig själva saker och bara shoppar till sig själv, dom klagar över hur lite saker deras barn får eller hur dåligt ställt gällande ekonomin dom har?

Man kanske ska blicka tillbaka och se var ens pengar försvinner på, vad det är de slösar sina pengar på. Och kanske dra ner på dessa saker en jäkla bit, så kanske ni då kan ge ert barn mer saker och kunna göra något roligt tillsammans med barnet? Då kanske ni slipper sitta och klaga på de lilla pengarna ni har, ja ni slipper nog klaga överhuvudtaget.

Men jag har lagt märke till det här hos mycket folk nu, unga som vuxna. Faktiskt är det inte fler unga än vuxna som gör detta, så jag sänder inte ut det här som något slags hat mot de unga. Det är inget hat det heller, och jag har ju inte heller med saken att göra. Men jag måste faktiskt säga att jag reagerar lite och börjar bli lite less på att läsa dagligen att folk har dåligt ställt och samtidigt veta hur alla dessa pengar går åt till föräldrarna för att dom ska kunna leva på nytt.

Jag förstår bara inte och vem vet ni kanske tycker att jag har fel?..

Jag tycker inte att det finns någon speciell ålder för att två personer ska bli föräldrar, speciellt inte när man är 16+ eller ska fylla 16 eller sånt där. Visst att man har skolan att gå i under de tidiga åren, men den kan man faktiskt alltid gå tillbaka till också. Jag kan säga att jag ångrade att jag hoppade av skolan när jag fick reda på att jag var gravid, jag tänkte att "jag kommer ändå inte kunna ta igen allt och bla bla bla". Men jag kunde helt klart kunnat gått klart det året i skolan, utan problem. Men jag ska absolut gå tillbaka till skolan sen, jag ska ha ett jobb och jag ska försörja mitt barn. Jag tänker inte leva på massa bidrag, jag ska klara mig själv och det är jag helt besämd på. Jag skulle inte heller skämmas om jag skulle vara så illa tvungen att behöva leva på soc i en månad, men det kommer jag inte behöva för jag tycker själv att jag har det väldigt bra ställt. Jag kommer inte slösa mina pengar på massa onödiga saker, som mobiler, nya datorer, nya tv apparater eller sånt. Inte heller springa och köpa nya kläder varje månad, det gör jag inte nu heller. Men det kommer absolut inte bli mycket köp till mig själv, först och främst ska min älskade dotter ha mat på bordet & de pengarna som blir över ska gå till henne - ingen fråga om saken.

Jag vet att folk kan få olika uppfattningar om en tjej på 17 år snart 18 år ska bli mamma, oftast kanske deras första tanke är att "hon kommer inte klara det, hon kommer ha sitt barn som en leksak och gå ut på helgerna" eller kanske "hon har inte levt klart sitt liv?". Nej jag kanske inte hann leva livet till 100%, men jag tycker att jag har gjort det mesta av mitt liv när jag inte var gravid och önskar inte att jag hade gjort mer utav något som jag inte sedan kommer kunna att göra. Jag kommer inte heller att lämna bort min dotter varje helg för att kunna gå ut och dricka och roa mig med mina vänner, har jag valt att bli mamma och lämna mitt gamla liv bakom min rygg så har jag gjort det. Jag ångrar inte heller att jag valt att lämna det gamla och gå in i ett mer "vuxet liv", jag älskar att bli mamma och ser verkligen fram emot det. 

Jag sitter mer än gärna inne varje helg med min dotter i famnen med en fast blick på henne, hon kommer gå före allt och jag kommer nog nästan aldrig att gå ut. Äldre föräldrar går faktiskt också ut, men jag förstår inte varför det är sådant problem när de yngre ska gå ut för första gången? Jag vet att det är äldre som kan gå ut oftare än de yngre. Det finns äldre som har alkohol inblandad i vardagen bland sina barn, och inte heller till en rymlig nivå. Utan dom kan vara full väldigt ofta medans deras barn är hemma som inte alls är så gamla. 

Alla kan bli bra föräldrar, trots deras yngre. Det är ofta folk som tror att de yngre måste leva på bidrag och det ena med det andra, men likaså äldre kan också leva på dessa bidrag. Det är inte heller alla yngre som lever på bidrag, jag känner flertal som är unga föräldrar som inte lever på minsta lilla bidrag. Som också tar hand om sina barn och inte alls går ut lika ofta. Visst det finns yngre som kan gå ut lite för ofta, men varför dra alla över samma kant? 

Jag kan bara tala för mig själv, och jag vet att jag inte kommer vara ute ofta om jag ens tänker vara ute. Jag vill vara delaktig i mitt barns liv varje dag, varje minut och varje sekund. Jag vet inte varför jag skriver det här nu, när ingen har sagt något om att jag nu inte skulle klara av det. Men jag känner bara att jag vet vad jag gett mig inpå och jag kommer göra allt för den lilla och jag kommer aldrig någonsin lämna bort henne varje helg, en gång i månaden osv.. Min lilla ska veta vem sina föräldrar är och hon ska inte behövas lämnas bort gång på gång för att dom ska kunna leva sitt liv? Mitt liv tänker jag leva, tillsammans med min dotter.