Min lill älskling har lärt sig något nytt! Hon har sen tidigt suttit på egen hand, utan stöd korta stunder kanske ca 30 sekunder. Men nu har hon blivit en stjärna på det, och sitter själv hela tiden! Och om hon håller på att tippar åt sidan, så löser hon det på egen hand mestadels. Hon är så duktig så min fina flicka.

Nu kom Beatrice, så nu blir det till att fula sig I guess.

Var upp till sjukhuset idag och la om såret, och det har redan blivit mycket bättre så får nu lägga om det själv! Det känns skit bra, är ju riktigt härligt att det redan blivit så mycket bättre. Ska tillbaka dit på torsdag på eftermiddagen och kolla till det igen, se om det blivit ännu bättre men det tror jag väl ändå! Theresa har börjat med något väldigt underligt, hon kollar ovanför sin säng på mina svarta skynken jag har ovanför sängen för att få mörker. Varje gång flinar hon och skrattar som hon aldrig gör annars, så jag börjar fundera på om det är någon rolig döing hon ser där. Lika idag satt jag henne i sin babysitter inne i vardagsrummet medans jag gick in i köket och skulle göra iordning mat åt henne, då brast hon ihop i skratt igen ett antal gånger. Jag förstår inte riktigt, faktiskt vad det är som får henne att ha så roligt. Men om det nu skulle vara så att det är något här som tycker att den ska vara här och härja, så känns det rätt lugnt eftersom det i så fall roar Theresa.

Imorgon är det Bea-kväll, och det är skönt och ska ha Bea kvällar enda fram till lördag natt! Sen lämnar jag henne ett par dagar/veckor, och uscha kommer sakna min tös.

Jag vet inte ens vad jag vill längre, känns inte lika bra som det gjorde förut och jag tror aldrig det kommer bli så igen heller. Men ändå vill jag, men ändå inte. Det är så konstigt när man har så mycket att fundera över, och jag vet inte ens hur lång tid det kommer att ta innan det verkligen slår mig vad jag verkligen vill. Det känns som att jag även kommer få reda på det då det är försent, men om det tar den tiden då var det ju ändå inget jag egentligen ville. Som sagt, who the hell knows?

Var upp till sjukhuset idag för att kolla upp ett står på inre sidan utav mitt lår, och deras blickar när de såg såret skrämde livet ur mig. Dels att dom inte visste var det heller var, men med tanke på hur det såg ut så blev de alla lite fundersam och en gnutta orolig. Så jag fick antibiotika, och ska nu dit varje dag tills det gett sig av eller blivit en hel bättre och finare. Då dom ska lägga om det varje dag, tvätta rent och det ena med de andra. Så det var väldigt illa, för att jag själv inte ska kunna ta hand om det på egen hand. Känns lite små drygt att behöva åka dit ofta då, men hoppas jag bara behöver åka dit någon enstaka gång för koll.

Theresa är nyss lagd då hon visade mig att hon var trött, jo då gnäller hon som sjutton och lägger sitt huvudet på mig och blundar. Så hon blev nöjd när hon fick bli lagd i sängen och slocknade direkt. Mormor är här och ska sova över, eftersom jag tidigt imorgon ska till disktrikssköterska och få såret ompysslat m.m Tjatigt, men det är lika bra så ingenting blir värre än vad det redan är faktiskt.

Sedan på onsdag ska jag få träffa min älskade flicka Bea igen, like it a lot! Sen har jag nästintill hela helgen med den sötfian. Puss på det.

Idag ler jag och idag mår jag bra, jag blickar framåt och känner att allt kommer att bli bättre inom sin tid. Men jag vill inte minnas, jag vill inte minnas dig, det som fanns och det som aldrig kommer bli igen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte var jag ska ta vägen. Vill bara skaka av mig allt, glömma allting och kunna trampa vidare utan att blicka bakåt på det vi en gång delade tillsammans. Det kommer ändå aldrig bli som förut, så varför stå och trampa i något som aldrig någonsin kommer ske hur mycket vi än försöker så kommer det aldrig bli av. Jag vill bara kunna andas normalt i min ensamhet, jag vill inte känna denna tyngd mot mitt bröst. Vill känna lättnaden, lyckan. Självklart känner jag all min lycka i Theresas närhet, men när hon ej är vaken vet jag ju knappt själv var jag ska ta vägen. Vissa tycker säker att jag är dum i huvudet som skriver här när jag har en dotter, och ja hon är det absolut bästa jag har och jag älskar henne mer än något annat på denna jord. Jag kommer alltid att göra allt för henne. Men när hon ej är med mig, när jag ej känner hennes värme det är då jag inte är lika glad längre. Allting ligger bakom mitt äkta leende jag ler när jag är med henne och busar runt. Då blir allting värre när man är i sin såkallade ensamhet, förstår inte varför jag skriver detta offentligt men det är inte för att dra åt mig era blickar och er uppmärksamhet. Jag vill bara skriva av mig som den gamla tiden, men nu verkar jag inte kunna skriva vad jag känner med tanke på min vacka älskade dotter.

Men jag vet ändå att allting kommer bli bra, bara jag hittar styrkan nog att kunna gå vidare och lämna allting bakom mig. Jag är på god väg, bara ingenting lyckas hålla mig fast här och jag kämpar och sliter för att ingenting ska få mig bli kvar.
Det är så mycket som hänt den senaste tiden, egentligen mer än vad jag klarar av. Alla dessa människor jag finner tryggheten hos, gör något och sedan försvinner. Jag vet inte hur många nätter jag legat vaken och bara funderat på varför. Är det så, alla jag kommer nära sedan bara försvinner? Finns det ett speciellt ord eller en mening jag säger, som betyder att det här är er väg här ifrån.

Jag minns när jag fick samtalet om att du var borta, jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Jag fattar inte ens varför du försvann, hur det kunde bli så. Vi som kom varandra så nära inpå i livet. Vi kunde prata om nästan allting, jag tyckte så mycket om dig och så mycket bra om dig. Sedan får jag veta att du är borta för alltid, eller i alla fall en lång framtid. Det värkte verkligen, men jag ville inte visa det för någon för jag vet att det fanns en del i det som inte var rätt att tycka så som jag gjorde. Men vem kan egentligen styra över ens känslor? Kanske du kunde göra det, kanske ni båda två kunde göra det. Men jag kan inte göra det, jag rår inte för hur jag känner för personer. Illa eller bra, det är så mitt liv är. Den som lyckas styra över sina, grattis du har vunnit ett hederspris eller något.

Men jag vet bara att jag saknar dig, och jag vet att jag aldrig kommer få se ditt vackra leende, ditt vackra ansikte, höra din underbara röst och inte heller höra ditt mjuka skratt..

Men jag tänker på dig, varje dag tänker jag på dig. Tänker på allt du sa, allt du skrev. Allt vi gjort, allt vi planerade inför framtiden. Det är jobbigt, men ändå blir jag allt starkare utav det. Du är ändå levande vid i mina drömmar, du är helt klart den bästa vuxna människan i mina drömmar. Jag önskar bara att, drömmar kunde vara verklighet i dessa fall. Trots allt, är det en del i mig som fortfarande bryr sig och tycker om dig.

Jo men hej, haft virus på datorn så därav inget bloggande alls. Har inte hänt så speciellt mycket de senaste dagarna tycker jag, allt rullar på som vanligt. Theresa fick smaka äppeldryck igår för första gången, och det gillade hon och när hon såg att hon skulle få smaka lite till började hon hoppa i knät. Ska träffa Bea om ett litet tag, har ju onsdagskvällarna med den tösen! Och alltid är det massa nytt som dyker upp på listan. Imorgon ska jag och lillan även till Söderhamn, till pappsen. Får se vad som sker och händer där så då blir det inte heller så mycket bloggande.

Theresa har typ sovit i 2 timmar snart, blir vaken läänge sen hon då. Alltid när Bea kommer, ska hon vara med.  

Idag har jag och lillan varit till Amanda, där även Bea och Milo också var. Eller jag, Theresa och Jessica mötte upp Bea & Milo utanför honoms dagis så vi gick dit tillsammans, sen rätt snabbt så åkte Jessica hem. Var massa prat om allt och ingenting, sen fixade Amanda till mitt hår som tidigare var ett rent kaos.

Tycker att min lilla Theresa bara blir allt större och tyngre, och det är ju garaterat bara positivt. Dels jag och min känsliga rygg, börjar få ont av att bära runt på henne. Kanske är dags att stärka den lite, eller? Och tvn är fortfarande en stor favorit, och nu har hon börjat älska att picka på mobilen och ha sig också. Men hon kan ju inte göra det för mycket, är ju så mycket strålningar och grejer. För övrigt så ligger lill tjejen och sover, ska snart göra detsamma.

Theresa hade då allt roligt igår på sin lilla tremånaders dag. Härjade runt som bara den, och efter alla dessa pussar hon fått på kinderna.. Så har nu börjat med att först sitta och kolla på en, så kollar hon busigt, gapar och typ attackerar ansiktet och biter en i kinderna osv. Det kanske är så hon pussas, haha! Nu sover hon igen, hon har sovit så mycket nu på dagen men inte hinner jag ta en vila efter natten för det inte. Allt för sent för det nu faktiskt.

Skulle egentligen på babymassage men lilltösen verkar inte alls må nå vidare, hon hostar, nyser och spyr ovanligt mycket trots om det gått ett par timmar sen sist hon åt. Ska väl försöka hinna röja upp lite här nu innan hon vaknar igen, och det hinner jag nog med eftersom hon sover väldigt djupt. Men man kan ju alltid bli överraskad, vet inte hur många gånger jag blivit skit rädd för att hon har skrikit till..

Jo men precis, idag blir lill pärlan tre månader och vilket betyder att om en månad får hon börja provsmaka mat osv.! Det ser jag framemot, kladdigt men något nytt roligt som händer! Hon har busat hela dagen och somnade på mig för ett tag sen, verkar vakna nu så hinner inte skriva mer just nu..