Jag är trött på att sitta inne hela dagarna, jag är trött på allt jävla skit snack och all jävla svek från vissa människor! Varför ska det vara så svårt att växa upp för den del, bara lova & lova och svika & vika. Puckon, jaaa jag vet att man varit där men man kan som sagt växa ifrån det. Men du/ni kanske inte har viljan att växa ifrån det trots allt, ni kanske vill leva i ett liv fullt med lögner och en jäkla massa trubbel? Jag har lessnat, jag har backat ännu en gång och tänker inte ta klivet fram igen förnst jag har sett en förändring med egna ögon. Jag har hört alldeles för ofta att "det blir si & så om du kommer", men nix det blir aldrig så.

Nej man kanske ska avvakta och låta det visas innan, jag har gett upp (ja tyvärr) jag som aldrig skulle ge upp.. Men det här är en annan femma, här får man ge upp för att man ska själv kunna finna den äkta "varan" + lyckan. Kanske minskar stressen & oron m.m om man släpper taget helt. Men är jag verkligen redo för att släppa och gå vidare på egen hand? Vad vinner jag på det, ja jag vinner nog en hel del trots allt. Jag har andra att vända mig till, som ser de problem som jag själv inte vill inse. Jag vet innerst inne att dom finns där, men det är så att jag vill inte tro att det är sant, nej jag vill inte se att dom finns.

Jag vill att allt ska vara perfekt, jag vill ha det jag drömt om sen många månader tillbaka. Men ibland blir inte allt som det ska, eller som man vill att det ska bli. Men jag har tur som i alla fall har lillan, utan det lilla livet hade jag nog inte suttit här just nu & då hade jag absolut inte varit den jag är idag. Jag undrar väldigt ofta hur saker och ting skulle sett ut om jag t.ex hade förlorat henne tidigare, eller om jag inte hade blivit gravid för snart 6 månader sen. Hade jag varit en sån idiot, en tjej som bara rökte och drack hela tiden? Eller hade jag varit gravid ändå, med en pojk kanske? Det är mycket man kan fundera över, men jag vet att hur det än blir så kommer jag alltid att vara den lyckligaste människan innerst inne tack vare min sötaste flicka.

Vad jag inte gillar att ta massa beslut som ska vara stora på ett sätt, sjukt ibland att man måste välja bort personer som man ändå vill ha med sig under en lång resa genom livet. Men ibland så måste man ju ändå tänka på dom andra man bryr sig om, som kanske beter sig bättre och har ett acceptabelt beteende.

Men saker kommer ändå att lösa sig på något sätt om man bara har modet till att sätta sin egen fot i vägen, så att dom förstår allvaret. Antagligen har man inte försökt tillräckligt eftersom det inte lyckats med någon framsteg ännu.

När man vet hur saker och ting slutade sist kanske man ska ta och tänka igenom allt en extra gång, när det är på väg dit igen. Men nu är det försent, ser i alla fall så ut!

Hur mycket någon en sårar mig, sliter ut mitt hjärta och hoppar på det. Sen gör allt för att lyckas få ner en så långt det bara går, säger massa jävla skit för att lyckas. Så absolut, människan lyckas alltid.

Till slut får man nog och slänger ut sig all jävla skit man själv kan komma på, bara för att försöka ge tillbaka och även om det inte tog mycket så kanske det tar lite. Man sjunker till samma nivå, det man fått tagit emot i flera månader flyger ur en pga all ilska och sårbarhet som brinner inom en.

Men lik förbannat så vaknar man upp dagen efter, mår som en jävla idiot gör man. Man är helt borta i skallen, man är sårad osv.! Men inte räcker det, nej självklart inte. Man ska ju absolut få den här jävla ångesten också, för allt man kastade ur sig. Varför är det jag som ska få ångest tycker jag då, fast jag vet att det är självklart. Jag vet att jag slänger ur mig saker när jag inte orkar mer, när allt bara faller & att jag inte menar det.

Men man får skylla sig själv, man kan inte sitta och tycka synd om sig själv heller vilket jag inte heller gör. Det är bara synd att man ska bry sig om fel folk ibland, men sen väljer man ju även själv vilka man släpper in och inte..

 

Om jag bråkar med någon jag tycker om, så drömmer jag alltid massa gulligt då. Men är vi sams, så drömmer jag bara massa saker om människan som jag aldrig vill igen.

När man planerar att göra något för en gångs skull, så ska aldrig vädret tillåta det. Jävla skit grejer!

Någon kommenterade om skolan, att den visst försvinner. Vem sa att jag måste gå i gymnasium? Dels att man får väl visst vara 21 när man tar studenten, jag vet i alla fall att det senaste året man får börja om en ny linje eller så är innan man är 20 år.
Så hur ska dom i så fall kunna gå ut skolan?  
Ja men det här är vad min förra lärare sa till mig, och vad jag går efter.

Sitter och klurar på vad man ska göra åt saker och ting, vet inte hur mycket mer jag tänker låtas ta emot. Vill inte vara något andra hands val och eftersom jag nu verkar kunna ta saker och ting bättre, så slår tanken mig om jag ska stå på mig och säga ifrån. Nej, ingen vet vad det handlar om egentligen och ingen kommer få reda på det och det spelar ingen roll vem det är som frågar. Jag orkar inte mer helt enkelt, jag tycker inte det minsta synd om mig själv även om det kanske låter som att jag gör det. Nej, jag är super lycklig innerst inne men det är alltid saker som man hakar upp sig på. Men det är ju därför jag har min "älskade" blogg som finns där som låter mig berätta allt jag vill, vilken tid som helst på dygnet - love it!

Jag förstår inte varför jag ska sitta och vänta längre, jag har väntat och det här är för mycket väntan för min del. Även jag kan ta det här och lägga det på hyllan och inte låtsas som någonting, det är ett problem och det är synd att inte du lika väl som jag kan se och acceptera det. Men måste försöka ta sig samman och reda ut det, men icke. Jag kan inte göra det på egen hand så länge det inte bara handlar om mig, vilket det inte gör i detta läge.

Imorgon ska jag ta och kika på lägenheter men jag vet inte vart jag ska kolla, vart jag vill att den ska ligga osv. så det kan bli ett svårare problem. Men någon gång måste jag ju börja kolla och se om det faller mig i smaken..

Ska nu någon dag i veckan tralla ner på stan och köpa något bebis plagg som jag inte gjort en, även fast det är fyra månader kvar så har jag ångest för att jag inte har inhandlat något än. Men jag vill få allt klart så fort jag får min lägenhet så jag redan då kan börja göra i ordning och dona. Lite tråkigt att man ska inhandla det första på egen hand, men men..

 

Runt graviditeten:

Du är för ung för att skaffa barn.

Det har säkert flera stycken fått höra också, en i min släkt påpekade det här och sa att jag var för ung, jag hade hela livet på mig & att jag skulle göra abort eller adoptera bort. Jag struntade i det där för jag hade redan bestämt mig vilket jag gjorde i samma sekund som jag fick reda på att jag var gravid. Men när min moster fick reda på att jag var gravid & att den här släktingen sagt så, då sa hon att "man kan bli en lika bra mamma även om man är 30 eller 17". Det är nog den enda vuxna som sagt så, jag är glad över att hon och dom andra vuxna i släkten finns på min sida och backar upp mig. Jag tycker inte att man kan vara för ung för att skaffa barn, att det ska finnas en viss åldersgräns för att man ska ge en människa ett liv. Känner man att man är redo och klarar av det, att abort inte finns på lista att man tar sitt ansvar och mycket mer. Ja, då kan man det också!

Du går ju i skolan fortfarande, du har hela livet framför dig.

Helt rätt, jag gick i skolan när jag fick reda på att jag var gravid. Skolan hade redan gått åt helvete för mig när jag fick reda på det också. Ja självklart har jag hela livet på mig, jag kan ta skolan senare. Skolan är inget som försvinner efter något år, jag är glad över mitt val och det kan också få mig att tänka på om omvårdnad verkligen var den rätta linjen eller om det finns något annat som lockar mig. Skolan kommer jag att komma tillbaka till senare när lillan är lite äldre.
Ja, jag har hela livet framför mig och jag är lycklig som får dela hela mitt liv framför mig tillsammans med min pojkvän och våran dotter.

Ni har inte pengar, barnet kommer inte få trygghet/kärlek.

Trygghet och kärlek kan man inte köpa för pengar, verkligen inte. Kärlek kommer det finnas så otroligt mycket, jag delar en stor kärlek med min pojkvän så våran dotter kommer få all kärlek hon behöver eller hur man säger.
Trygghet kommer det absolut finnas, inget snack om den saken heller. Vi kanske inte har alla pengar i världen just nu, men egentligen vad vet ni om det? Vi kommer ju inom åren, innan lillan är stor och börjar fråga efter saker, att ha fasta inkomster. Så det där löser sig ska ni se.

Du kommer inte kunna leva ditt liv.

Jo då, jag kommer kunna leva mitt liv men inte på samma sätt som folk gör som inte har barn eller är gravid. Jag lägger gärna festandet på hyllan för att få leva lyckligt i säkerhet med pojkvän och barn. Så leva livet kan man, det är också en sån där dum sak som inte folk tänkt över.

Du förstör ditt liv, du kommer ångra dig senare för att du inte gjorde abort.

Men det där förstår inte jag, varför skulle jag ångra mig för att jag inte gjorde abort? Skulle nog varken jag eller Philip må super bra över det för att vi då "inte förstör våra liv". Jag kommer aldrig att ångra att jag behöll henne, inte en enda sekund. Varken jag eller Philip förstör våra liv, det kommer en till glädje och lycka in i våra liv och jag ser inte hur det skulle kunna förstöra.

Du kommer säkert tycka det är kul till en början, sen lämnar du bort barnet varje helg.

Vi behöll som sagt inte barnet för att vi tyckte det skulle bli kul. Båda är medvetna om att det är mycket ansvar och han kommer ta sitt och jag mitt. Nej jag kommer inte heller att lämna bort henne varje helg, ska hon bli bortlämnad kommer det i så fall ske väldigt sällan.

Så ni som sagt det här tycker förmodligen att det stämmer in på er, och att ni talar för er själv. Men gå inte runt och försök få in det här i någon som är gravid, för det är fortfarande hur ni tycker och tänker, hur ni vill ha det. Det betyder inte att andra vill ha det precis lika.

Bloggen:

Du skriver för mycket där så att alla kan se.

Ja jag kanske skriver mycket, men jag skriver inte allt som jag vill skriva. Jag skriver för min egen skull, jag skriver inte för att folk ska ha något att läsa om. Jag hänger inte ut någon i bloggen, skriver jag om något dåligt nämner jag inget namn och tänker heller inte göra det. Jag tänker inte säga vem det handlar om när folk frågar, det är mellan mig och den i så fall. Som sagt, att skriva får mig att släppa tankarna fortare och jag mår mycket bättre utav det.

Förhållande:

Ni är för ung för att veta att ni kan spendera resten av era liv tillsammans.

Lika här, man kan inte vara för ung för kärleken för det går verkligen inte. Har man hittat varandra och känner sig hemma med den personer så finns det alltid ett stort hopp om att man vill spendera sina liv tillsammans, man planera livet och "lägger upp" planer på hur saker och ska se ut senare i tiden. Om någon är 30 så vet nog den lika väl som en 17/18 åring om det är den man vill leva med eller inte, sen kan det visst gå åt skogen och man kan gå skilda vägar. Men det gäller att tro på varandra och hålla sig till varandra.

Det kan ta slut när som helst mellan er, så tro inte för mycket.

Det kan ta slut när som helst mellan äldre folk också, så dom ska väl inte heller tro på för mycket då? Varför ska åldern ta sin plats i det mesta, det har jag svårt att förstå faktiskt. Jag tycker att delar man kärleken med varandra, så är det äkta. Kärlek är något underbart som man delar med den man älskar, den man älskar slänger man inte bara iväg. Visst tar det slut ibland för att känslorna försvinner, men då har inte det var menat att dom skulle höra ihop. För då finns det någon där ute som väntar på en, och det är den rätta. Jag känner att jag vill vara med Philip och att han är den rätta, för jag har inte känt så som jag gör för honom förut. Kan man hålla sig till varandra, öppna sig för varandra, ta sig igenom det svåra hand i hand och tro på varandra. Då kan man klara det mesta också, har man problem och tar en break och alltid kommer tillbaka till varandra, så visar det starkt att man är där för varandra och ska vara med varandra.