Med eller utan dig vid min sida, tänker jag gå vidare med mitt liv med ett stort leende på läpparna. Saker gick för långt, det blev för mycket på samma gång och då tar det stopp. Trots att man aldrig trott att det fanns något slut, så kom det bakom det där hörnet och tog oss med storm och såg till att det absolut visst fanns ett stopp. Men det är sånt som händer, man kan inte ligga och grubbla över det hela livet och i en evighet heller. Varför inte bara se tillbaka och le, istället för att ligga och vara ledsen och besviken? Jag ser ingen meningen i det längre, dock har jag inte varit där på en evighet men ändå. 

Saker och ting kommer ibland och dyker upp när man minst anar det, men det kanske har sin mening i varför det blir som det blir ibland. Man ser själv var allt började få sitt slut och sitt stopp på det lidandet. Det var dags att lämna smärtan och gå vidare.

Nu är det så där super roligt att blogga igen, när det ramlar in lite kommentarer och jag hoppas att det håller i sig för det kommer allt fler inlägg då! .

Har som sagt bara tagit det lugnt idag, värmer upp tills imorgon då Julia kikar förbi och umgås och det var verkligen inte igår! Det är tråkigt att det alltid ska vara sådana långa mellanrum mellan gångerna man träffar sina vänner, men det är sånt som händer. Ska väl passa på nu att försöka umgås så mycket jag kan med alla, sen blir det nog inte mycket tid för sånt när liten flicka bestämmer sig för att kika ut och säga hej och ta all tid i världen - och jag kommer älska det!! Fast man kan ju ändå umgås, men det är ju inte bara att bestämma så där rakt upp och ner hur som helst jämt heller då.

Ska nog snart eller inom kort framtid (blir nog lång) lägga mig i sängen och bara sten glo på one tree hill och bli så där lätt berörd av allt som sker, som jag alltid blivit sen jag blev gravid. Även fast jag sett alla avsnitt 40 gånger så är det alltid lika spännande, och jag förtränger nog det mesta för jag vet aldrig vad som händer efter osv.. Duktig jag är ibland som har kort minne, det lönar sig i sådana tillfällen!

Känner också väldigt glad och nöjd idag och att jag mår hur bra som helst. Jag har inte direkt någon speciell anledning till det heller, konstigt nog så har ju ett och annat skett så det förvånar mig. Sen känner jag mig lite extra snäll också, extra kärleksfull. Känner även dubbelt så mycket kärlek till min dotter, jag som redan trodde att jag hade nått den högsta nivån. Men det finns nog ingen topp på att älska någon, nej jag tror att man kan älska en person mer och mer och att det aldrig kan ta något stopp för den högsta kärleken.

Jag har även blivit väldigt chockad idag och det är jag inte ensam också. Har inte riktigt förstått mig på vissa personer, hur dom tänker ibland? Det är faktiskt skamligt och pinsamt när man ser det & att dom inte ser det skrämmer mig. Det gör mig orolig också, riktigt orolig. Men sen är det inte min ensak, men egentligen känns det som att man kanske bör göra något åt saken om det fortsätter så här?.. 

Man kan ligga nere på botten och må hur kasst som helst, känna att man inte orkar ta sig upp & bara lägga ner allting och vilja gräva ner sig i ett stort hål och ligga kvar där för evigt. Men på bara en enda sekund så kan allting vända, från att må hur kasst som helst till att må så galet bra och le så att mungiporna nästan spricker. Det är nästan sjukt hur det kan vara så, från att gå från att känna att livet är hopplöst till att allting är helt jäkla underbart och att allt blir så jäkla perfekt.

Men skönt är det också, att man inte ens behöver anstränga sig för att försöka komma upp på topp ens en gång. Utan att det bara händer utav sig själv, det är riktigt härligt. Men ibland behöver man kämpa för att hålla sig kvar på toppen, men alla har väl sina stunder antar jag. Men det är tråkigt att må dåligt, det suger. Men det är underbart när det sedan vänder för då ser man mer positivt på allting och man mår alltid så mycket bättre efter varje gång man legat nere på botten.

Livet leker och jag älskar livet så som det ser ut idag, jag hoppas att allting blir bättre och att allting kommer att hålla i sig den här gången. Känner samtidigt som när jag mår som bäst, att jag inte klarar av att fler saker ska gå fel. Nej det skulle ta all min energi som jag har kvar. Håller tummarna för att få må så här livet ut.

Ska man kanske ta bort bloggen? Det vor grymt tråkigt med tanke på att jag skriver av mig allt här i bloggen, men tydligen så är det ju fel det också.. Men då kanske jag ska sätta lösen på det istället, eller ännu bättre så kan ju ni som inte gillar att läsa sluta läsa? Ja det var en ganska bra idé, för varför ska jag sluta med mitt för att det inte uppskattas för det flesta? Bloggen är till för min skull, jag skapade den för att jag skulle få skriva av mig och dela med mig till er som är nyfiken. Jag struntar i klagomålen egentligen, men tycker det är jäkligt tråkigt om folk som inte gillar det jag skriver ska läsa det och ta illa vid.

Jag menar inget illa i det jag skriver, aldrig gjort. Jag riktar det inte heller mot någon person, jag har ingen person i mina tankar vid de tillfällen som jag skriver. Skriver oftast om saker som faller mig in i tankarna, jag skriver nog en del om hur dålig jag var som person i tidigare liv. Det var nog inte allt för länge sedan då jag la ner alla mina "elakheter". Men man måste gå vidare någon gång, man kan inte vara samma person hela livet ut så länge personen i sig är bra då. Men jag vet att jag inte har varit den bästa, det är det säkert fler som har tyckt om sig själva. Men alla förtjänar chanser till något bättre & något nytt, absolut. Folk kanske ger sig själv nya chanser i livet, eller så ger någon annan oss chanser & låter oss finna en ny väg, en bättre sådan..

Men som sagt, jag har aldrig tvingat någon att läsa här & kommer aldrig göra det. Dels att jag inte siktar på någon speciell i det jag skriver.

Varför ska det vara så svårt att ha förtroende för någon?
Varför ska det personen alltid förstöra, när dom fått förtroendet?
Varför ska man alltid tabba till sig, när allt blir bättre?
Varför är det så svårt att få tillbaka chanser, när man vet att man kan bättre nu?
Varför snackar folk så mycket skit om andra?
Varför är folk otacksamma & pratar så mycket skit om sina föräldrar när det faktiskt finns folk där ute som inte har föräldrar, eller som bara har en mamma/pappa och skulle göra allt för att få ha båda i livet?
Varför klagar en del så mycket över sina graviditeter när det finns folk som inte ens kan få barn? (Ni kanske tycker att jag klagar för att jag skriver mycket att jag har ont osv., men det menas inte som klag för det kan jag mer än gärna stå ut med.)
Varför ska man älska personen mer när man förlorat den?

Var tog allt självkänsla & tillit vägen?
Var är all rättvisa?

Är det så svårt att behandla alla lika, är det så svårt att inse vad man har. Är det så svårt att vara tacksam för det man har, jag vet att många har problem med det men det är inget man egentligen kan rå för. Jag hänger inte ut någon & jag menar inte heller något illa med det, eftersom jag själv har haft problem med de flesta punkterna som jag skrev ut.

Jag vet att jag tjatar sönder om detta men varför kan det inte bara vara rättvisa? Varför är det så svårt att hålla det illa man tycker om någon för sig själv, varför måste man dela med sig till det till alla andra förutom personen som man tycker illa om? Man förlorar ju inget på att säga till, dom kanske blir sur men dom kanske även ändrar sig.. Sen att man behandlar folk på olika sätt, som att en del ligger i en högre klass och dom andra i en lägre. Som t.ex en del "populära" som bara tänker på sitt eget rykte att dom bara spenderar tid och ork till dom som ligger "högre upp" och dom som ligger emellan eller lägre ner ska dom bara se ner på. Alla är inte så det är inte det jag menar, men jag vet att det finns bra många som är så också. Det var så förut i alla fall, men kanske inte lika mycket längre.

Jag har väl själv förut när jag var yngre tänkt mycket på vilka jag umgåts med, vilka jag inte vågade visa mig med för att jag var så rädd att folk skulle se konstigt på mig. Men det beror mycket på min barndom, att jag inte orkade falla tillbaka i ett hål där ingen är med mig. Men då efter kort så slog tanken mig, varför ska jag utsätta dessa människor för något jag själv med utsatt för? Så istället blev jag jätte tacksam över de folk jag kände, trots deras rykten - jag har väl själv haft rykten om mig. Vem har inte haft det? Kanske inte alla, men det är de flesta faktiskt.

Så att sprida falska rykten är patetiskt, att inte kunna hålla saker hemligt som någon säger i förtroende är lika så. Det är bara en underbar känsla när någon berättar något i förtroende till en, och då är det våran så kallade uppgift att bevara hemligheten när personen tagit sig mod till att berätta.

Jag har jätte svårt att visa mina känslor vissa gånger, jag kanske ibland har svårt att visa min tacksamhet men jag är alltid tacksam. Jag säger tack för små saker, jag är glad för det jag har. Men jag vet att jag som andra ibland har sämre dagar & då kan det väl vara så att mindre visas men det betyder inte att jag känner mindre, jag har varit rädd för att visa för mycket för att personen ska tro att man är knäpp. Men egentligen, när man mognat på sig så vet man att det är bara en dum tanke. Jag gör mitt absolut bästa för att visa att jag är glad & som sagt tacksam för jag får och det jag har. Jag har alltid skuldkänslor när folk ger mig saker, när jag inte har något att ge tillbaka just då förutom ett tack.

Jag vet själv att jag tycker det är skit roligt att ge bort saker & bara genom att dom visar att dom uppskattar det och tackar, så får det mig att vilja ge ännu mer saker. Farmor sa till mig att hennes syster tyckte det var absolut roligast att ge mig pengar eller köpa saker till mig, för jag visade alltid en stor tacksamhet och tackade alltid så glatt för det jag fick. Även om det är små saker, så är det ändå tanken bakom som räknas.

Kan folk någon gång sluta tänka på dom själva för en minut, en dag, en vecka vad som helst. Bara lägga ner alla lögner & allt skit snack om folk, försöka förstöra för dom som har starka band emellan och älskar varandra. Jag är så trött på att alltid bli anklagad för massa skit saker, faktiskt rätt så allvarliga. Sen ser jag ingen mening i det heller, förstår inte för fem öre varför jag ens skulle göra något liknande. Det finns så många som blir anklagad för massa skit som inte ens stämmer, som inte ens har någon mening och är helt patetiskt.

Det måste ju vara någon med dålig självkänsla som måste förstöra för allt och alla runt omkring, någon som måste leva i drama och mår bra av att se andra lida. Skaffa hjälp, gör vad som helst. Gå till någon personlig gubbe och ljug då om det är så sjukt viktigt, förstör inte bland folk som har stor betydelse för varandra. Men som tur är så är det oftast folk som hör efter först & lyssna på den personen som är "offret" i den hela situationen. Jag tycker det har blivit för mycket lögner, det är som en vardag. Det har verkligen gått för långt, men hur man än vrider och vänder på det, hur man än försöker fixa till det och ändå fortsätter vara snäll och lägga det på hyllan så hjälper det inte. Är man vrång och säger emot, då får man skit för det också.

Det finns alltså ingenting som hjälper för att få det till en lycklig vardag i månader, nej det ska vara något nästintill varje dag. Jag egentligen har lagt ner energi på att ta åt mig, jag litar inte på dessa människor, men det är väl trots allt inte så konstigt? Det är fler som tappar förtroendet, det är dessa lögnare som får ta alla smällar i slutet. Det blir bara hårdare och hårdare, men det finns ju dom som tar åt sig väldigt mycket och verkligen lider. Jag tycker det är så tråkigt att se dessa som får ta all jävla skit, jag vet själv att folk ljugit ihop ett och annat till mig och jag har trott på det, jag har sett ut som idioten som anklagat dom som blev utsatt. Men med det fick jag lära mig att alltid höra efter & lyssa på den personen jag har mest förtroende för. Jag bryr mig inte om vad annat folk säger, men när det gäller dom som står mig nära eller när det är jag som blir anklagad blir jag riktigt sur. Men som sagt, det har blivit som en vardag och jag blir snarare chockad när det inte är något.

Är det verkligen så det ska vara?

Man ska inte bara tänka på sig själv hela tiden, att man aldrig kan ägna en tanke åt någon annan & visa lite rättvisa. Att allting ska kretsa runt omkring sig själv och aldrig kunna lyfta fingret för en annan människa, ha alla uppmärksamhet. Själv tycker jag det är otroligt tråkigt att träffas med dessa personer (vet dock inte många) som bara tänker på sig själv, ska alltid se bäst ut och slänga ur sig obehagliga kommentarer. Man ska alltid göra allt för dom, men inget ska dom ge tillbaka.

Men man ska ju inte heller bara tänka på andra, göra precis vad dom vill och inte bry sig om sitt eget mående och öppna sig om sina problem. Det kan orsaka mycket problem i slutände, man ska tänka på alla. Jag vet nog fler personer som nästan aldrig tänker på sig själv och sitt eget mående, som bara bryr sig om andra och man kan se i ögonen att dom har så mycket dom vill berätta.

Man ska vara rättvis mot andra och även sig själv, det folk för dig ska du kunna göra tillbaka. Kanske inte det exakta sakerna, men att ge tillbaka är alltid något bra - litet eller inte. Ställer folk upp för dig i svåra lägen så uppskattas det verkligen att du ställer upp för dom också.

En del personer hänger ihop med än vad dom gör med andra, mer än vad andra gör. Ibland kanske det blir så att den ena personer lägger ut pengar på allt hela tiden, men inte den andra. Båda två kanske inte har det super bra ställt inon ekonomin, men man behöver inte heller köpa det dyraste. Man kan turas om, det behöver inte vara så att dom ska göra exakt lika mycket eller handla för det exakta priset. Huvudsaken är väl att man får det man vill ha, någon gång ibland.

När folk hjälper andra och inte ens får ett tack, tycker jag som ni kanske förstå är riktigt otacksamt. När man är så pass snäll att man ställer upp och hjälper till, det kan vara små saker men ett tack är aldrig för litet. Man kan säga tack för något litet, för något stort det har ändå samma betydelse. Får man veta att det man gör uppskattas, ja då är det klart att man fortsätter annars så lägger man ju bara ner energin. Jag vet att man kan tröttna efter ett antal gånger, det har jag själv gjort. Jag vet att man inte alltid kan vara lika mot alla, men det är alltid värt ett försök. Tacksamheten är inget som förloras.

Vad rörigt inlägget blev, min fantasi är borta & jag visste mer igår vad jag skulle skriva. Kommer upp en bättring senare.

Då var ett eller nej två saker som har tryckt ner en till botten i livet skrivet även här på bloggen. Har verkligen haft ett stort problem och tyckt det varit starkt gjort att de personer som skrivit om sitt. Hade som sagt det i baktankarna under en längre tid, men nu är det gjort och där stannar det tills vidare. Kändes tungt att berätta det på ett sätt, för det var verkligen som att riva upp äldre sår.

Jag tycker det var jobbigast att få missfall, för jag ville inte förlora det barnet och hade aldrig en tanke på att ta bort det lilla livet. Men aborten var ändå jobbig, trots att det var mitt beslut att göra den trots allt. Men man går vidare i sitt liv och ska försöka att se något positivt i det negativa, men ibland är det svårt att ta sig upp eller se bort från det hemska. Jag hoppas att alla någon gång i sitt liv lyckas ta sig upp från de hål det trillat ner i, för ingen förtjänar att ligga och såras dag på dag och gång på gång.

Sen ska man tänka på vad man säger till en person som genomgått något svårt, som t.ex den kommentaren jag fick efter min abort. Man ska inte säga elaka saker om man är medveten om vad personen gått eller går igenom. Visserligen ska man inte säga elaka saker överhuvudtaget, men absolut inte till en människa som redan ligger på botten. En del tycker att "men om h*n redan är på botten, så kan h*n inte sjunka ner mer när jag säger något elakt". Man kanske inte sjunker ner mer men det är dock mycket svårare att ta sig upp från botten till toppen då istället. Så snälla, tänk på vad ni säger till folk innan ni öppnar munnen och slänger ur er massa elakt. Säger man saker när man är arg och bara slänger ur sig det men inte menar det, då kan man alltid be om ursäkt och förklara situationen bättre!