Varför ska det vara så svårt att ha förtroende för någon?
Varför ska det personen alltid förstöra, när dom fått förtroendet?
Varför ska man alltid tabba till sig, när allt blir bättre?
Varför är det så svårt att få tillbaka chanser, när man vet att man kan bättre nu?
Varför snackar folk så mycket skit om andra?
Varför är folk otacksamma & pratar så mycket skit om sina föräldrar när det faktiskt finns folk där ute som inte har föräldrar, eller som bara har en mamma/pappa och skulle göra allt för att få ha båda i livet?
Varför klagar en del så mycket över sina graviditeter när det finns folk som inte ens kan få barn? (Ni kanske tycker att jag klagar för att jag skriver mycket att jag har ont osv., men det menas inte som klag för det kan jag mer än gärna stå ut med.)
Varför ska man älska personen mer när man förlorat den?

Var tog allt självkänsla & tillit vägen?
Var är all rättvisa?

Är det så svårt att behandla alla lika, är det så svårt att inse vad man har. Är det så svårt att vara tacksam för det man har, jag vet att många har problem med det men det är inget man egentligen kan rå för. Jag hänger inte ut någon & jag menar inte heller något illa med det, eftersom jag själv har haft problem med de flesta punkterna som jag skrev ut.

Jag vet att jag tjatar sönder om detta men varför kan det inte bara vara rättvisa? Varför är det så svårt att hålla det illa man tycker om någon för sig själv, varför måste man dela med sig till det till alla andra förutom personen som man tycker illa om? Man förlorar ju inget på att säga till, dom kanske blir sur men dom kanske även ändrar sig.. Sen att man behandlar folk på olika sätt, som att en del ligger i en högre klass och dom andra i en lägre. Som t.ex en del "populära" som bara tänker på sitt eget rykte att dom bara spenderar tid och ork till dom som ligger "högre upp" och dom som ligger emellan eller lägre ner ska dom bara se ner på. Alla är inte så det är inte det jag menar, men jag vet att det finns bra många som är så också. Det var så förut i alla fall, men kanske inte lika mycket längre.

Jag har väl själv förut när jag var yngre tänkt mycket på vilka jag umgåts med, vilka jag inte vågade visa mig med för att jag var så rädd att folk skulle se konstigt på mig. Men det beror mycket på min barndom, att jag inte orkade falla tillbaka i ett hål där ingen är med mig. Men då efter kort så slog tanken mig, varför ska jag utsätta dessa människor för något jag själv med utsatt för? Så istället blev jag jätte tacksam över de folk jag kände, trots deras rykten - jag har väl själv haft rykten om mig. Vem har inte haft det? Kanske inte alla, men det är de flesta faktiskt.

Så att sprida falska rykten är patetiskt, att inte kunna hålla saker hemligt som någon säger i förtroende är lika så. Det är bara en underbar känsla när någon berättar något i förtroende till en, och då är det våran så kallade uppgift att bevara hemligheten när personen tagit sig mod till att berätta.

Jag har jätte svårt att visa mina känslor vissa gånger, jag kanske ibland har svårt att visa min tacksamhet men jag är alltid tacksam. Jag säger tack för små saker, jag är glad för det jag har. Men jag vet att jag som andra ibland har sämre dagar & då kan det väl vara så att mindre visas men det betyder inte att jag känner mindre, jag har varit rädd för att visa för mycket för att personen ska tro att man är knäpp. Men egentligen, när man mognat på sig så vet man att det är bara en dum tanke. Jag gör mitt absolut bästa för att visa att jag är glad & som sagt tacksam för jag får och det jag har. Jag har alltid skuldkänslor när folk ger mig saker, när jag inte har något att ge tillbaka just då förutom ett tack.

Jag vet själv att jag tycker det är skit roligt att ge bort saker & bara genom att dom visar att dom uppskattar det och tackar, så får det mig att vilja ge ännu mer saker. Farmor sa till mig att hennes syster tyckte det var absolut roligast att ge mig pengar eller köpa saker till mig, för jag visade alltid en stor tacksamhet och tackade alltid så glatt för det jag fick. Även om det är små saker, så är det ändå tanken bakom som räknas.

 

Annika

21 juni 2010 14:14

Ja men precis :) håller man det ganska hemligt så blir det ju hemligt :)

http://annikastromberg.blogg.se

 

klara

29 juni 2010 00:30

Hej!
Super fin blogg, titta in på min? :)

http://beautifullife.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Man glömmer totalt bort att man har en blogg när man har en liten att passa upp! Men nu slog det mig, nu när det pågår massa saker och lilltjejen lärt sig ännu mer. Så det finns mer att skriva! Theresa blir snart nio månader, den 12e och då är bara...

Ja jag tänkte bara kika in här och skriva lite om min vän, bästa dessutom - beatrice åbom. Eftersom att jag har tappat min röst och inte kan säga detta till henne, så hon hör precis varje ord så tänker jag nämligen skriva det här och dela det med fle...

Ja vad ska man börja med då? Åkte till Angelica i tisdags och kom hem i torsdags, gick super bra att vara där borta. Bara det att Theresa hade väldigt mycket att riva i, aj aj! . Så i fredags var vi till Bea en sväng, ca en timme. Sedan gick vi till ...

Som jag sa tidigare om att jag trodde att hon höll på att få en till tand, det var så rätt. När hon kom hem från Söderhamn så var det en till som tittat upp! Och jag skrev ju vad hon lärt sig, japp hon kan även numera stå UTAN stöd! Hon försöker gå o...

Igår var det dop, och det gick hur bra som helst men det var verkligen super pirrigt att stå där framme inför allt folk och speciellt de man aldrig träffat på förut. Men alla var så trevliga osv. så det släppte väldigt fort! Har inte fått bilderna än...