Ska man kanske ta bort bloggen? Det vor grymt tråkigt med tanke på att jag skriver av mig allt här i bloggen, men tydligen så är det ju fel det också.. Men då kanske jag ska sätta lösen på det istället, eller ännu bättre så kan ju ni som inte gillar att läsa sluta läsa? Ja det var en ganska bra idé, för varför ska jag sluta med mitt för att det inte uppskattas för det flesta? Bloggen är till för min skull, jag skapade den för att jag skulle få skriva av mig och dela med mig till er som är nyfiken. Jag struntar i klagomålen egentligen, men tycker det är jäkligt tråkigt om folk som inte gillar det jag skriver ska läsa det och ta illa vid.

Jag menar inget illa i det jag skriver, aldrig gjort. Jag riktar det inte heller mot någon person, jag har ingen person i mina tankar vid de tillfällen som jag skriver. Skriver oftast om saker som faller mig in i tankarna, jag skriver nog en del om hur dålig jag var som person i tidigare liv. Det var nog inte allt för länge sedan då jag la ner alla mina "elakheter". Men man måste gå vidare någon gång, man kan inte vara samma person hela livet ut så länge personen i sig är bra då. Men jag vet att jag inte har varit den bästa, det är det säkert fler som har tyckt om sig själva. Men alla förtjänar chanser till något bättre & något nytt, absolut. Folk kanske ger sig själv nya chanser i livet, eller så ger någon annan oss chanser & låter oss finna en ny väg, en bättre sådan..

Men som sagt, jag har aldrig tvingat någon att läsa här & kommer aldrig göra det. Dels att jag inte siktar på någon speciell i det jag skriver.

Har någon okänd på besök, mycket trevligt! Vet inte vem det är, för jag kan inte se vem det är heller och det kan inte någon utav oss göra. Men personen gick i alla fall i trappan och dörren som var låst öppnades visst, jo men hej och hej då då kanske man ska säga! Kan ju inte direkt kalla det för spöke, det låter helt fel så jag kallar den för personen! Ande kanske... Nä men vad säger man egentligen då? Har då allt varit här förut också, förmodligen samma. Mamma skojade med Tobbe och sa "den gillar inte vad du gör med trädgården" hehehe..

Funderar på om jag ska gå ut och umgås med Johannes och mamma nu medans dom är ute i farten, är ju rätt så skönt väder ute & jag har då inte sett till någon geting ännu! Visst har jag väl inte varit ute mer än ca två minuter men ändå, jag kan ju alltid hoppas på det bästa..

Sjukt irriterande röda prickar på magen, dom är nu spridits till bröstet & armarna. Men det ska väl inte vara någon större fara tror jag. Får väl vänta och se om dom är kvar på torsdag eller inte så får barnmorskan ta sig en närmare titt, tycker ju att hon bör veta om det är någon större fara eller mindre. Håller tummarna för att det inte är det, typiskt min hud att alltid vara helt störd.. Den kan då aldrig vara perfekt, varför inte? Börjar tröttna så sjukt på att det ska komma upp något nytt när det "gamla" försvunnit.

Ska kanske ta mig en liten promenad senare också, men först ska jag ringa lite och prata och så vidare. Är så svårt att föra konversationer över msn vid vissa tillfällen & över sms, så då slår jag hellre en pling!

Varför ska det vara så svårt att ha förtroende för någon?
Varför ska det personen alltid förstöra, när dom fått förtroendet?
Varför ska man alltid tabba till sig, när allt blir bättre?
Varför är det så svårt att få tillbaka chanser, när man vet att man kan bättre nu?
Varför snackar folk så mycket skit om andra?
Varför är folk otacksamma & pratar så mycket skit om sina föräldrar när det faktiskt finns folk där ute som inte har föräldrar, eller som bara har en mamma/pappa och skulle göra allt för att få ha båda i livet?
Varför klagar en del så mycket över sina graviditeter när det finns folk som inte ens kan få barn? (Ni kanske tycker att jag klagar för att jag skriver mycket att jag har ont osv., men det menas inte som klag för det kan jag mer än gärna stå ut med.)
Varför ska man älska personen mer när man förlorat den?

Var tog allt självkänsla & tillit vägen?
Var är all rättvisa?

Är det så svårt att behandla alla lika, är det så svårt att inse vad man har. Är det så svårt att vara tacksam för det man har, jag vet att många har problem med det men det är inget man egentligen kan rå för. Jag hänger inte ut någon & jag menar inte heller något illa med det, eftersom jag själv har haft problem med de flesta punkterna som jag skrev ut.

Jag vet att jag tjatar sönder om detta men varför kan det inte bara vara rättvisa? Varför är det så svårt att hålla det illa man tycker om någon för sig själv, varför måste man dela med sig till det till alla andra förutom personen som man tycker illa om? Man förlorar ju inget på att säga till, dom kanske blir sur men dom kanske även ändrar sig.. Sen att man behandlar folk på olika sätt, som att en del ligger i en högre klass och dom andra i en lägre. Som t.ex en del "populära" som bara tänker på sitt eget rykte att dom bara spenderar tid och ork till dom som ligger "högre upp" och dom som ligger emellan eller lägre ner ska dom bara se ner på. Alla är inte så det är inte det jag menar, men jag vet att det finns bra många som är så också. Det var så förut i alla fall, men kanske inte lika mycket längre.

Jag har väl själv förut när jag var yngre tänkt mycket på vilka jag umgåts med, vilka jag inte vågade visa mig med för att jag var så rädd att folk skulle se konstigt på mig. Men det beror mycket på min barndom, att jag inte orkade falla tillbaka i ett hål där ingen är med mig. Men då efter kort så slog tanken mig, varför ska jag utsätta dessa människor för något jag själv med utsatt för? Så istället blev jag jätte tacksam över de folk jag kände, trots deras rykten - jag har väl själv haft rykten om mig. Vem har inte haft det? Kanske inte alla, men det är de flesta faktiskt.

Så att sprida falska rykten är patetiskt, att inte kunna hålla saker hemligt som någon säger i förtroende är lika så. Det är bara en underbar känsla när någon berättar något i förtroende till en, och då är det våran så kallade uppgift att bevara hemligheten när personen tagit sig mod till att berätta.

Jag har jätte svårt att visa mina känslor vissa gånger, jag kanske ibland har svårt att visa min tacksamhet men jag är alltid tacksam. Jag säger tack för små saker, jag är glad för det jag har. Men jag vet att jag som andra ibland har sämre dagar & då kan det väl vara så att mindre visas men det betyder inte att jag känner mindre, jag har varit rädd för att visa för mycket för att personen ska tro att man är knäpp. Men egentligen, när man mognat på sig så vet man att det är bara en dum tanke. Jag gör mitt absolut bästa för att visa att jag är glad & som sagt tacksam för jag får och det jag har. Jag har alltid skuldkänslor när folk ger mig saker, när jag inte har något att ge tillbaka just då förutom ett tack.

Jag vet själv att jag tycker det är skit roligt att ge bort saker & bara genom att dom visar att dom uppskattar det och tackar, så får det mig att vilja ge ännu mer saker. Farmor sa till mig att hennes syster tyckte det var absolut roligast att ge mig pengar eller köpa saker till mig, för jag visade alltid en stor tacksamhet och tackade alltid så glatt för det jag fick. Även om det är små saker, så är det ändå tanken bakom som räknas.

Gick knappt att somna i natt trots att jag var hur trött som helst med huvudet och illamåendet gick inte ihop, liten sparkade och stökade på för fulla muggar och då kan man ju inte heller somna! Är inte alls bättre idag, mår fortfarande svin illa så dröjer det väl inte länge innan huvudvärken sätter sig på den "rätta" platsen..

Har även fått massor med röda prickar på magen (!?) har ingen aning om vad det är, så jag ringde till barnmorskan och hon sa att jag inte skulle fortsätta använda oljan som jag köpte nyss.. Vilket slöseri med pengar då, så typiskt det också. Eller ja jag skulle inte använda den tills vidare för att se om det var den som gav prickarna eller om det var något annat. Dock kliade det ingenting igår, men idag börjar det små klia lite - buhu..

Ska väl vila lite på soffan nu, nacken är helt stel och ger ifrån sig en jäkla värk som säkert leder till spräng huvudvärk så småning om! MEN, det är sol idag i alla fall - happy face!