Spelade kanske 6 låtar sammanlagt vi här som spelade, skapligt tråkigt faktiskt.. Förstår inte ens hur jag kunde fatta intresse för det där och slänga ut upp mot 3000:- på ett spel som jag sedan bara ska tröttna på och inte orka spela. Känns onödigt och sälja skiten också för man vet ju aldrig om man ska ha en kväll igen eller inte.

Ska klura på något intressant att läsa om som jag kan skriva imorgon, dock tror jag att jag börjar få slut på fantasin nu. Har snart dragit upp hela mitt liv här i bloggen! 

Sitter hemma hos Elin och ikväll blir det till att nöta sönder guitar hero! Det var inte igår jag spelade det, inte förra månaden och månaden innan det heller. Det var säkert ett bra jäkla tag sen, 3 månader sen i alla fall. Ja ni är väl förmodligen inte intresserad av hur många månader sen det var men men, vi får väl se hur det går med lirandet ikväll! Kommer säkert åka ut hela tiden, lyckades ju ta mig upp till expert senast. Men som sagt, nu är man väl medium spelaren igen.

Bli massa dricka och chips + dip också för den delen sen får vi se när jag visas hemma igen!

Kommer väl inte riktigt ihåg de exakta datumet eller datumen men det var i alla fall i slutat av januari eller i början av februari som jag fick reda på att jag var gravid. Blev väldigt chockad eftersom jag nästan nyligen då hade fått missfall och fick tankar om att jag kan ju inte vara gravid, är det samma bebis eller är det ett nytt? Jag hoppades på att det skulle vara ett nytt för jag tänkte att om det hade varit samma som tidigare så hade det kanske inte varit så att den lilla mådde så bra. Jag gick direkt till ungdomsmottagningen och gjorde yttligare ett test där för att se, jag gjorde säkert tre stycken för att vara på den säkra sidan.

När jag var hemma igen så skrev jag ett sms till Philip och sa att han skulle ringa så fort han hade vaknat, vilket han gjorde. Jag tror nog att han också blev lika chockad som jag blev och kommer precis ihåg vad han sa & kommer alltid göra det också, tycker det var ett roligt svar. Men man vet ju inte riktigt heller vad man ska säga eftersom det är något som är ett stort beslut men jag visste redan då att jag skulle behålla och det gjorde han också.

Det tog väl ett tag för båda två att förstå att det var så det stod till, att man skulle bli föräldrar och ta hand om ett litet barn inom några månader. Det gick dock fortare för min del att inse det än för honoms, men så är det ju för dom flesta. För det är ju ändå mamman som blir mest förändrad och känner ett slag av smärta och hur det växer där inne.

Jag ville inte berätta för någon direkt för jag var rädd för att det skulle bli som sist, och det skulle vara jobbigt att höra folk fråga hur det var med liten när man fått missfall. Så därför så tog det väl ett tag innan man gick ut med det, det är till och med folk som fortfarande inte vet något som har blivit chockad när dom sett magen och fått reda på det. Men jag berättade för dom inom familjen och några få som jag visste kunde hålla det hemligt, men inte alls direkt. Jag lät det gå någon dag, eftersom det ändå tog två dagar sist innan vi förlorade ett annat barn.

Det satt ju alltid i baktanke att jag skulle förlora henne också, men det kändes ändå som att hon var här för att stanna och komma ut och busa med sina föräldrar inom kort tid.

Det var bara glädje runt om det här, ja då när alla/vi insett vad det var som hände och efter att man hade varit hos barnmorskan första gången. Jag tyckte det var lite små pirrigt att gå dit första gången och prata, för där hade jag ju aldrig varit förut & jag var lite rädd också faktiskt. Jag var rädd om den lilla jag hade inom mig och det är jag så klart fortfarande.

Jag kände något ifrån henne väldigt tidigt och blev jätte chockad och trodde att det bara var inbillning, men det blev ju bara kraftigare och kraftigare med tiden & så är det ju så klart nu också. Jag frågade mamma om det kunde vara så att jag kände & det kunde det mycket väl vara, för det är flera som känner något tidigare. Jag tror att jag sa det till Philip med om jag minns rätt så tror jag att han även som jag gjorde trodde det bara var en inbillning. Men jag visste ju inte till 100% men strax efter det så visste jag mer säkert.

Jag hade ont till och från i några veckor & en barnmorska som även var min lärare sa att det bara var positivt, för det var tecken på att det växte där inne i livmodern m.m Så det var inget mer att oroa sig över, så nojig som jag ändå var. Men det försvann till slut, det kunde gå veckor utan att jag hade ont alls och ibland kändes det inte ens så man tappade förståndet till att man var gravid för det var vissa tillfällen det inte kändes som det. Men det kändes bara mer och mer att det var något där inne, även om det inte gjort så var det känslan i magen som visade att man var gravid och massor med sådant.

Vi var på ett ultraljud men vad dock bara i vecka 15 så hon kollade lite snabbt så att allting såg bra ut, sen fick vi ett kort och en ny tid. Det var mycket liv där inne såg man, det kändes som en lättnad att se det med tanke på hur nervös jag var. Det var en sån speciell känsla att se mitt och Philips barn på en skärm, men jag såg ju inte direkt dom "små detaljerna" som hon gjorde. Det kändes nästan där ett tag att Philip vad gladare än vad jag var, fast jag var det också men det kändes som att han visade det mer än vad jag gjorde. Jag försökte kanske ligga på en lite lägre nivå, medans vi satt och kollade på bilden på en bänk utanför sjukhuset.

Det var bråkigt hemma en kväll, och jag pratade med Philip och han kom med förslaget om att jag skulle flytta till honom tills vi skulle få eget. Jag hade då handen på magen och när jag svarade att jag ville det och när det var mer bestämt, så kände jag första sparken utifrån. Jag tyckte det var så coolt att hon gjorde det vid just det där tillfället, precis som att även hon tyckte att det var en strålande idé och jag blev så jäkla glad kommer jag ihåg. Det var underbart också att få flera tecken att hon var i livet och allt kändes så sjukt bra, som att det var så menat att vi skulle skaffa barn nu och att det var henne vi skulle få.

Vi var väl säkra båda två på att det var en kille och kallade jämt barnet för han eller honom, så jag sa kill namn dock bara ett men det kom vi då inte överens med. Kanske för att det egentligen inte sen var en kille, jag har ingen aning. Men vi ville veta var det var för kön och skulle se om det gick att kolla nästa gång vi skulle på ultraljudet.

När vi var på det andra ultraljudet så var vi där lite längre och kollade lite närmre på allting. Hon var lika rörlig den här gången också, så det kändes lika nu som då bra att se för jag var ju minst lika nervös nu också. Men allt såg bra ut och det var det som var det viktigaste, frågade om hon kunde se kön. Men hon låg lite konstigt så det var svårt att se vad det var för något, hon tröck den där saken så hårt när hon skulle kolla så jag trodde att jag skulle börja gråta. Det gjorde super ont, men hon sa sen att hon i alla fall inte såg någon snopp dock är det ju inte riktigt säkert heller, men det är i alla fall en tjej för mig. Vi fick tre bilder den här gången för 200:- tyckte dock det var jäkligt dyrt, men det var det värt. Har inte fått hem någon räkning än, men men. Hon "stod på huvudet" och jag kan säga att det inte såg riktigt bekvämt ut, kan inte vara skönt när man är i ute i livet o ligga så där på skallen, hehe.

Hon sparkade mer och mer, kraftigare och kraftigare. Men så fort Philip la handen på magen så slutade hon, så när han gick där ifrån så började hon igen. Jag tyckte det var skit roligt, som att hon "ropade tillbaka honom" på något sätt.. Men han fick då allt känna en spark tillslut, det är något jag lagt på minnet och inte tänker glömma. När man var där borta hos Philip så var det mycket stoj i magen, och när man åkte ifrån så var det nästan ingenting tyckte jag.

Alla besök hittills hos barnmorskan har gått jätte bra & allt låter och ser bra ut, alltid lika härligt att höra att allt är jätte bra och att hon växer som hon ska göra osv..

Jag ser verkligen fram emot att ge henne liv & få ha henne i famnen efter att ha kämpat att få henne ut. Jag längtar också & jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan henne i magen nu. Skulle kännas hur tomt som helst utan henne & jag kommer ge henne allt jag har och kan i hela mitt liv, jag vet också att jag inte är ensam om att göra det. Det finns många som bara ser glädje runt det här som också längtar och väntar på att det ska hända något. Men det är ju ändå tre månader kvar eller ja lite mindre än tre månader.

Tiden har verkligen bara sprungit iväg och det känns jätte ovanligt att det gått så otroligt fort med något, det brukar annars ta sån jäkla tid i min värld haha. Hon sparkar och rör sig så det känns som stötar ibland, ser även ut som en golfboll som rullar runt och även känns det som att det är det.

Jag är lycklig över att få gå igenom det här och med personen jag går igenom det med. Ser som sagt fram emot det och jag kommer göra mitt absolut bästa. En liten rörelse kan få en att klara av en hel dag och få en att le så man tror att mungiporna ska spricka!

Solen svek mig eller så var det kylan.. Var ju inte direkt varmt ute och solen försvann tillslut, dock var jag bara ut en snabb sväng och satt på bänken och trodde att jag skulle blåsa bort, men men!

Fick ändå en idé om dagens skrivande, det blir om graviditeten från början till hit. Kommer slänga upp bilder också den första tills ja nu. Det kommer faktiskt vara riktigt roligt att se senare om några år eller när hon har kommit ut, hur man kände osv.. Nej men jag börjar på med det om någon timme eller så, håll utkik om intresse finns även idag!

Har väldigt stora funderingar på att sluta läsa folks bloggar, blir så jäkla irriterad när jag märker att dom absolut aldrig kan komma på något eget. Eller så gör vi så att jag gör så att nästan ingen kan komma åt min blogg, är ju ändå min trots allt och då tycker jag det är jäkligt patetiskt att gå och skriva om det jag gör & klaga över det jag skriver ibland, hur mitt liv ser ut.

Idag blir det förmodligen att sola en sväng, skulle vara toppen att få bli brun någon gång! Ser ju ut som ett lik och det orkar jag inte göra längre. Sen vet inte jag var kvällen har ett erbjuda eller dagen, eller jo jag har väl lite saker att göra men vet inte vilket utav det.

Ska även försöka komma på något att skriva om idag, vet dock inte om det ska vara ännu en sak som är lite neråt för jag tror redan att jag berättat det mesta faktiskt. Kanske det blir om en lycka den här gången, kanske ska jag skriva om lillan igen för det är ju nytt folk som hittat hit som kanske inte läst. Dels att jag inte detaljerat så mycket i tidigare inlägg, utan bara skrivit kort om allting. Hmm, men ja vi får se vad som dyker upp om min hjärna tänker pigga på sig idag eller inte.

Lillan har sparkat eller slagit på något i tre dagar nu, känns som att jag får massor med stötar när hon sparkar där. Blev jätte rädd när jag låg och precis höll på att somna in, sen så får man något slag av en stöt i sidan och det tog ju ett tag för min hjärna att koppla vad det var..

Nu blir det väl frukost och sen försöka få något slag av färg..