Kommer väl inte riktigt ihåg de exakta datumet eller datumen men det var i alla fall i slutat av januari eller i början av februari som jag fick reda på att jag var gravid. Blev väldigt chockad eftersom jag nästan nyligen då hade fått missfall och fick tankar om att jag kan ju inte vara gravid, är det samma bebis eller är det ett nytt? Jag hoppades på att det skulle vara ett nytt för jag tänkte att om det hade varit samma som tidigare så hade det kanske inte varit så att den lilla mådde så bra. Jag gick direkt till ungdomsmottagningen och gjorde yttligare ett test där för att se, jag gjorde säkert tre stycken för att vara på den säkra sidan.

När jag var hemma igen så skrev jag ett sms till Philip och sa att han skulle ringa så fort han hade vaknat, vilket han gjorde. Jag tror nog att han också blev lika chockad som jag blev och kommer precis ihåg vad han sa & kommer alltid göra det också, tycker det var ett roligt svar. Men man vet ju inte riktigt heller vad man ska säga eftersom det är något som är ett stort beslut men jag visste redan då att jag skulle behålla och det gjorde han också.

Det tog väl ett tag för båda två att förstå att det var så det stod till, att man skulle bli föräldrar och ta hand om ett litet barn inom några månader. Det gick dock fortare för min del att inse det än för honoms, men så är det ju för dom flesta. För det är ju ändå mamman som blir mest förändrad och känner ett slag av smärta och hur det växer där inne.

Jag ville inte berätta för någon direkt för jag var rädd för att det skulle bli som sist, och det skulle vara jobbigt att höra folk fråga hur det var med liten när man fått missfall. Så därför så tog det väl ett tag innan man gick ut med det, det är till och med folk som fortfarande inte vet något som har blivit chockad när dom sett magen och fått reda på det. Men jag berättade för dom inom familjen och några få som jag visste kunde hålla det hemligt, men inte alls direkt. Jag lät det gå någon dag, eftersom det ändå tog två dagar sist innan vi förlorade ett annat barn.

Det satt ju alltid i baktanke att jag skulle förlora henne också, men det kändes ändå som att hon var här för att stanna och komma ut och busa med sina föräldrar inom kort tid.

Det var bara glädje runt om det här, ja då när alla/vi insett vad det var som hände och efter att man hade varit hos barnmorskan första gången. Jag tyckte det var lite små pirrigt att gå dit första gången och prata, för där hade jag ju aldrig varit förut & jag var lite rädd också faktiskt. Jag var rädd om den lilla jag hade inom mig och det är jag så klart fortfarande.

Jag kände något ifrån henne väldigt tidigt och blev jätte chockad och trodde att det bara var inbillning, men det blev ju bara kraftigare och kraftigare med tiden & så är det ju så klart nu också. Jag frågade mamma om det kunde vara så att jag kände & det kunde det mycket väl vara, för det är flera som känner något tidigare. Jag tror att jag sa det till Philip med om jag minns rätt så tror jag att han även som jag gjorde trodde det bara var en inbillning. Men jag visste ju inte till 100% men strax efter det så visste jag mer säkert.

Jag hade ont till och från i några veckor & en barnmorska som även var min lärare sa att det bara var positivt, för det var tecken på att det växte där inne i livmodern m.m Så det var inget mer att oroa sig över, så nojig som jag ändå var. Men det försvann till slut, det kunde gå veckor utan att jag hade ont alls och ibland kändes det inte ens så man tappade förståndet till att man var gravid för det var vissa tillfällen det inte kändes som det. Men det kändes bara mer och mer att det var något där inne, även om det inte gjort så var det känslan i magen som visade att man var gravid och massor med sådant.

Vi var på ett ultraljud men vad dock bara i vecka 15 så hon kollade lite snabbt så att allting såg bra ut, sen fick vi ett kort och en ny tid. Det var mycket liv där inne såg man, det kändes som en lättnad att se det med tanke på hur nervös jag var. Det var en sån speciell känsla att se mitt och Philips barn på en skärm, men jag såg ju inte direkt dom "små detaljerna" som hon gjorde. Det kändes nästan där ett tag att Philip vad gladare än vad jag var, fast jag var det också men det kändes som att han visade det mer än vad jag gjorde. Jag försökte kanske ligga på en lite lägre nivå, medans vi satt och kollade på bilden på en bänk utanför sjukhuset.

Det var bråkigt hemma en kväll, och jag pratade med Philip och han kom med förslaget om att jag skulle flytta till honom tills vi skulle få eget. Jag hade då handen på magen och när jag svarade att jag ville det och när det var mer bestämt, så kände jag första sparken utifrån. Jag tyckte det var så coolt att hon gjorde det vid just det där tillfället, precis som att även hon tyckte att det var en strålande idé och jag blev så jäkla glad kommer jag ihåg. Det var underbart också att få flera tecken att hon var i livet och allt kändes så sjukt bra, som att det var så menat att vi skulle skaffa barn nu och att det var henne vi skulle få.

Vi var väl säkra båda två på att det var en kille och kallade jämt barnet för han eller honom, så jag sa kill namn dock bara ett men det kom vi då inte överens med. Kanske för att det egentligen inte sen var en kille, jag har ingen aning. Men vi ville veta var det var för kön och skulle se om det gick att kolla nästa gång vi skulle på ultraljudet.

När vi var på det andra ultraljudet så var vi där lite längre och kollade lite närmre på allting. Hon var lika rörlig den här gången också, så det kändes lika nu som då bra att se för jag var ju minst lika nervös nu också. Men allt såg bra ut och det var det som var det viktigaste, frågade om hon kunde se kön. Men hon låg lite konstigt så det var svårt att se vad det var för något, hon tröck den där saken så hårt när hon skulle kolla så jag trodde att jag skulle börja gråta. Det gjorde super ont, men hon sa sen att hon i alla fall inte såg någon snopp dock är det ju inte riktigt säkert heller, men det är i alla fall en tjej för mig. Vi fick tre bilder den här gången för 200:- tyckte dock det var jäkligt dyrt, men det var det värt. Har inte fått hem någon räkning än, men men. Hon "stod på huvudet" och jag kan säga att det inte såg riktigt bekvämt ut, kan inte vara skönt när man är i ute i livet o ligga så där på skallen, hehe.

Hon sparkade mer och mer, kraftigare och kraftigare. Men så fort Philip la handen på magen så slutade hon, så när han gick där ifrån så började hon igen. Jag tyckte det var skit roligt, som att hon "ropade tillbaka honom" på något sätt.. Men han fick då allt känna en spark tillslut, det är något jag lagt på minnet och inte tänker glömma. När man var där borta hos Philip så var det mycket stoj i magen, och när man åkte ifrån så var det nästan ingenting tyckte jag.

Alla besök hittills hos barnmorskan har gått jätte bra & allt låter och ser bra ut, alltid lika härligt att höra att allt är jätte bra och att hon växer som hon ska göra osv..

Jag ser verkligen fram emot att ge henne liv & få ha henne i famnen efter att ha kämpat att få henne ut. Jag längtar också & jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan henne i magen nu. Skulle kännas hur tomt som helst utan henne & jag kommer ge henne allt jag har och kan i hela mitt liv, jag vet också att jag inte är ensam om att göra det. Det finns många som bara ser glädje runt det här som också längtar och väntar på att det ska hända något. Men det är ju ändå tre månader kvar eller ja lite mindre än tre månader.

Tiden har verkligen bara sprungit iväg och det känns jätte ovanligt att det gått så otroligt fort med något, det brukar annars ta sån jäkla tid i min värld haha. Hon sparkar och rör sig så det känns som stötar ibland, ser även ut som en golfboll som rullar runt och även känns det som att det är det.

Jag är lycklig över att få gå igenom det här och med personen jag går igenom det med. Ser som sagt fram emot det och jag kommer göra mitt absolut bästa. En liten rörelse kan få en att klara av en hel dag och få en att le så man tror att mungiporna ska spricka!

 

Vanja

16 juni 2010 19:29

grattis :) kommentera och kolla gärna på min blogg =)

http://www.vanja98.bloggplatsen.se

 

Liseth

16 juni 2010 21:46

Men shit. fick ni BETALA för att få bilder? :O
kolla gärna in min blogg =)

http://lisethn.bloggplatsen.se

 

Liseth

17 juni 2010 09:12

hoppas inte de :O för jag vet ingen som fått betala :S

http://lisethn.bloggplatsen.se

 

Annika

18 juni 2010 14:58

Oj ja jag visste inte att du var med barn :O
men grattis, hoppas allt går bra :)

http://annikastromberg.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Man glömmer totalt bort att man har en blogg när man har en liten att passa upp! Men nu slog det mig, nu när det pågår massa saker och lilltjejen lärt sig ännu mer. Så det finns mer att skriva! Theresa blir snart nio månader, den 12e och då är bara...

Ja jag tänkte bara kika in här och skriva lite om min vän, bästa dessutom - beatrice åbom. Eftersom att jag har tappat min röst och inte kan säga detta till henne, så hon hör precis varje ord så tänker jag nämligen skriva det här och dela det med fle...

Ja vad ska man börja med då? Åkte till Angelica i tisdags och kom hem i torsdags, gick super bra att vara där borta. Bara det att Theresa hade väldigt mycket att riva i, aj aj! . Så i fredags var vi till Bea en sväng, ca en timme. Sedan gick vi till ...

Som jag sa tidigare om att jag trodde att hon höll på att få en till tand, det var så rätt. När hon kom hem från Söderhamn så var det en till som tittat upp! Och jag skrev ju vad hon lärt sig, japp hon kan även numera stå UTAN stöd! Hon försöker gå o...

Igår var det dop, och det gick hur bra som helst men det var verkligen super pirrigt att stå där framme inför allt folk och speciellt de man aldrig träffat på förut. Men alla var så trevliga osv. så det släppte väldigt fort! Har inte fått bilderna än...