Trots att det är ca 14 år sedan en viktigt person klev bort från marken, upp till himlen så är det helt omöjligt att sluta tänka på det och sluta sörja det. Jag vet inte hur jag ska kunna begrava den sorgen jag bär på, men ändå vill jag inte göra det. Jag vill minnas det få minnen jag fick med dig, men jag vill kunna skratta, le och må bra över att tänka tillbaka även fast jag knappt minns något utav den tiden för jag var ju ändå trots allt bara fyra år. Istället ska det alltid bli en klump i magen och tårar kan det komma en del av och jag får panik så fort någon nämner ditt namn, så fort någon säger "din pappa" osv.. Jag tycker det är skit jobbigt, jag försöker komma över allting men det går inte när man blir påmind hela dagarna.

Jag säger ifrån men ingen lyssnar, dom bara fortsätter. Jag orkar inte, ska jag begrava mig själv bredvid honom för att slippa höra eller se på? Jag tycker allt är så för jäkla jobbigt så jag kan knappt gå till hans grav, jag har nog inte varit där på två år - och ja, jag skäms över det. Men jag vet inte hur jag ska hantera det..

På begravningen tappade jag en ring jag hade på kyrkogården, enda sen dess har jag alltid tappat något när jag varit dit. Det är som ett litet tecken på att du vill att jag ska stanna och inte gå där ifrån - men det måste jag göra, för eller senare. Jag vill gå dit och jag tänker ofta på att jag ska ta mig dit, men jag tror att jag saknar styrkan och modet själv till att gå dit när jag vet att jag ändå bara kommer stå där och glo och känna mig helt svag i kroppen, inte veta vad jag ska ta mig till eller göra.

Jag tycker det är för jäkligt att just du fick cancer, även två stycken på samma gång. Varför just du, varför just min biologiska pappa? Speciellt när vi hade hela livet framför oss, du var pappa i fyra små år och mer fick du inte uppleva. Det känns ibland som att du är med en, och finns där och räddar en från de olyckor som är påväg att hända. Att du inte riktigt "gått över till andra sidan" att du inte tänker lämna, utan att finnas här tills någon nära i släkten väljer att komma över till dig.

Jag kan ändå säga att jag hade en stor tur som vissa andra inte har efter en förlorad mamma/pappa. Min mamma fann en annan kärlek lite senare i livet, som blev som en pappa för mig och jag kommer aldrig någonsin att sluta kalla honom för pappa. Jag tänker inte släppa in någon ny "pappa" i mitt liv så som jag gjorde med honom. Jag ångrar inte en sekund att jag lät honom komma så nära mig, jag är faktiskt väldigt glad över att jag vågade det. Det är verkligen den bästa "nästa pappa" som man kan få & det vet jag att även min biologiska pappa tycker, att det är rätt gjort och att han får mig att orka med det mesta & att han aldrig gjort något ont, utan baar funnits där som en pappa gör för sin dotter.

Jag älskar båda "papporna" gränslöst & tänker fortsätta med det också.

Jag tycker jämt att "det här var den sista droppen", jag har tänkt så ett antal gånger. Men nu tänker jag stå fast vid det, jag tänker inte sitta och höra med egna öron hur människan snackar skit om mig till en annan. Vad tjänar man på det, var är samvetet? När man vet att jag kan höra med bara minst 10 meter ifrån, det gör jobbigt ont det här. Jag har inte haft en enda dag/kväll på länge utan att ja faktiskt bryta ihop, dom blir förstörda hela tiden men ändå ska jag alltid ge det en ny chans. Kan man sluta bjuda på chanser, kan man sluta tänka på andra som inte tänker på en? Vad gör man i såna här lägen, hur ofta man än säger till m.m då blir man dumförklarad istället, ja då är man idioten som behöver söka hjälp.

Jag förstår inte heller varför jag "delar ut" dessa chanser, när jag aldrig en enda gång sen du kom in bilden fått höra ett "förlåt". Det är nästan sorligt, nej det är för tusan sorgligt.

Sen jag vet som sagt vad som gör min dotter på bästa sätt, så du behöver inte säga det till mig. Men jag vet vad det sämsta är, det är att låta dig behandla mig som du nu gör.

  Jag älskar min lilla favorit flicka över allt annat!   

Måste berätta att det här är inte min tid i livet om man säger så! Jag gick ut på baksidan och satt och prata med mamma, så när jag är påväg upp för trappen in så skriker hon "FRIDA AKTA DÖRREN!!!!!" - jag fattar något? Nej det gör jag inte, jag hann nästan dra bort handen - men dörr jäveln hann klämma mina fingrar & smått döda min rygg!

Ja och sen nu så satt jag här, så börja det svida och brännas (precis som det känns efter en jävla brännässla) på handleden och nere vid fotknölen. Vafan är det som händer mig egentligen? Är helt knallröd och det svider så jävla mycket, dels att det börjar sprida sig runt handleden? Och jag som är så nojig och blir rädd för ingenting, speciellt nu under graviditeten! Är så rädd att åka på något som kan skada min älskade lillan. Eftersom jag alltid har turen med mig som ni märker, så kommer jag säkert blir geting stucken bara nu i sommar för att jag är gravid. Jävla skit, orka vara allergisk mot getingar då. Jag känner ingen lust till att proppa i mig massa starkare tabletter & ta en jävla adrenalin spruta medans jag är gravid, nix nix nix.

Och just ja, måste även passa på och tacka och bocka för kommentarerna & dessa grattis! Blir alltid ett lika stort leende på läpparna - det uppskattas för fulla muggar!

Så stolt man känner sig idag då, eller inte. Så länge gick det att hålla allting inne & ja, det var väl kanske inte länge trots allt. Allt börjar vända åt något håll som inte alls ska finnas, jag vet inte varför - är det mig det beror på, när alla hackar? Ja du, hur ska jag någonsin kunna veta det när ingen säger något? Men det börjar ju bli mer lurigt när allt fler personer börjar säga ett och annat, vad gör man egentligen för att förtjäna massa skit snack bakom ryggen eller rakt upp i ansiktet?

Varför vill man vara otrevlig och säga massa saker som kan kränka folk? Jag vet att det kan komma ut mycket ur ens mun när man är som argast och då säger man saker som man direkt efter ångrar & vill ta tillbaka, men det är försent då.. Men dom som inte känner någon ångest då, dom som inte vill ta tillbaka det & dom som menar det onda dom säger? Varför, var finns medkänslan eller vad man säger? Varför bryr dom sig bara om sig själv, varför inte skapa ett fint band med andra människor och bry sig även om dom? Jag kan inte tvinga en människa att bli någon den inte är, inte vill vara. Jag kan bara hoppas, att innan jag får nog och tänker vända på klacken att det har skett någon ändring. Men jag kan som sagt inte göra något, mina ord har ingen betydelse för dessa människor som bara har en stor egoism osv.

Varför ska folk sitta och skriva elaka saker på folks bloggar, dels vara anonym? Jag har inte än fått någon "jobbig" kommentar som jag tagit illa upp utav, men jag ser ju på andra bloggar att det är mycket ont som står där. Det tycker jag är synd, jag tycker att man kan hålla det för sig själv när det är såna hårda ord som kan såra någon annan. Även att man väljer att inte visa vem man är, det är så förbannat fegt gjort.

Man bör ta vara på det man har och veta vilka felsteg som görs, hur man kan få det till det bättre när det nått det sämre. Allting kan fixas, bara man själv har viljan och är säker på det hela. Nej, visa kärlek vilken kärlek det än är innan det är försent..