Blev bara en hemma kväll tillslut och mamma har gått och lagt sig för ett bra tag sedan. Det som var planerna för ikväll blir kanske imorgon eller en annan kväll, får se om man kanske ska hitta på något skoj imorgon på dagen kanske. Ganska svårt att ta sig ut när man inte kan ha skor på sig, usch jag hatar skavsår så det bara skriker om det!

Ska nog snart dra igång lite one tree hill så man fastnar för det igen, blir väl sängen vid fyra - fem inatt om jag börjar kolla på det. Men det gör jag nog efter att CSI har slutat om jag nu ska kolla på det då.

Nu vill jag ha riktigt sommar väder så man kan ligga på stranden och bada, dock ska det vara en mer personlig strand. Känner mig inte så inne på att springa runt halv naken bland en massa folk som gravid, även fast jag trivs. Men det krävs väl mycket styrka och mod för att kunna göra det som det gjort i nästan alla år!

Äntligen har vi eller jag hittat en lägenhet som duger tills lillan blir större. Nu är det bara att hålla tummarna för att man får den också, och om man får den så hoppas jag på att det blir snart och snabbt! Är ju nära till dom man känner och nära till affären osv. helt perfekt med andra ord! Inte heller för dyrt men kanske inte så jäklar stort heller, men det får som sagt duga så länge!

Ikväll blir det massa tok som händer, jag sa ju att jag skulle spendera mycket tid med vänner den här veckan och jag följer det rätt så bra tycker jag faktiskt! Alltid härligt att komma bort & på andra tankar! Wihoo.

Som liten var det mycket flytta runt för min och mammas del, så det var svårt att få någon kontakt med personer med tanke på att man alltid hade i bakhuvudet att man skulle flytta igen. Efter min biologiska pappas död så träffade mamma en ny kille som är den killen jag än i dag kallar för pappa, dom och jag flyttade till Stockholm. Om jag minns rätt så bodde vi på två olika ställen i Stockholm också, så ännu en gång jobbigt med kompisar.

Jag tror att jag var ganska ensam utav mig och skapade det mesta själv, jag har väl väldigt svaga minnen från de små åren. Det jag minns mestadels är att jag sprang runt ofta för mig själv, jag gillade verkligen att spendera massor med tid med den "nya" pappan.

Vi var väl inte heller en av dom här familjerna som det bara ramlade in pengar för, alltså hade vi inte det så underbart ställt med pengar vad jag tror. Mamma & pappa hade visst jobb, men pengarna ska gå åt till det viktigaste först och främst - mat på bordet m.m Jag tyckte alltid att alla andra hade mycket mer pengar än vad vi hade fast nu när jag tänker tillbaka så hade vi det ändå rätt så bra eftersom båda två hade jobb och det ska man vara glad över när det finns familjer som har haft det värre eller har det värre än idag. Så visst var man tacksam över det man hade & man ska alltid vara tacksam för det man får och det man har och alltid ge tillbaka på något sätt. Det behöver inte vara de stora mängderna för att visa tacksamhet, det är tanken som räknas.

Jag träffade en kompis M när vi flyttade till Sollentuna, vad jag kommer ihåg så umgicks jag med henne rätt så mycket till en början. Rätt var det var så började hon umgås med de personerna som hade fler kompisar, som kom överens med allt och alla. Dom som var helt enkelt jäkligt bortskämda och inte tänkte på alla. Hon kanske tyckte att hon hörde till dom här personerna mer än vad hon hörde till mig, för såna som mig gick det inte att umgås med tillslut. Det var precis som att hon skämdes över att visas med en, en dag så slutade hon bara att prata med en rakt upp och ner. De vänner jag skaffade skulle den här tjejen direkt "ta till sitt gäng" för det bästa hon visste var att se mig ensam vid bänken i skolan, sitta ensam på rasterna och bara tänka på annat.

Hon vände verkligen alla emot mig och det tragiska var att det var från förskolan tills man gick i femman. Jag menar, det var så pass unga år och då förstår jag inte varför man ska göra så. Egentligen ska man väl aldrig vara så heller.

Så där var man som jag tyckte då var mobbning, jag fick inte ha en enda vän för M och hon skulle alltid lägga näsan i vädret. Hon verkligen njöt när man gjorde sig illa, när hon lyckades "få alla på sin sida" hon var en riktigt bortskämd unge. Jag tyckte det var riktigt jobbigt att aldrig kunna få umgås med folk då tillslut, jag kände mig verkligen utstött och mobbad och ingenting jag gjorde dög tillräckligt.

Saker började försvinna för M och vem fick skulden för allt detta? Hon sa alltid till läraren "Frida har varit och rotat igen, hon har snott min penna, min cd spelare osv.". Själv hade jag ingen aning om vad hon pratade om, vad skulle jag har för nytta till att ta hennes saker? Säkert var det hon själv som gick och tog sina egna saker, senare la skulden på mina axlar för att folk skulle tycka synd om henne och illa om mig.

Hon spred rykten runt om och sa att jag säger det och det om dom personerna, ena dagen sa hon att jag var kär i A och andra dagen så vad jag kär i C. Vem väljer vem dom ska vara kära i från dag till dag? Vem jag hade intresse för var min ensak, varför ska man då berätta det för sina värsta ovänner? Jag tror nog att hon själv hade dålig självkänsla och krävde så pass mycket uppmärksamhet att hon var tvungen att ljuga ihop massa saker.

Jag hatade skolan, jag ville inte gå dit och klumpen i magen bara växte när man vaknade upp mån - fre och visste "idag är det skola".. Jag försökte komma med bortförklaringar hela tiden för att slippa skolan, jag har ont i magen, jag har ont i huvudet, jag är sjuk. Jag ville verkligen åka på världens förkylning så jag slapp skolan, så när jag väl åkte på en förkylning blev jag skit glad! Jag kände mig så stolt över att vara sjuk, slippa ljuga för mamma och pappa för att slippa skolan! Det var det bästa jag visste, vara sjuk och vara hemma från skolan och slippa möta Ms antsikte varje dag i den där jävla skolan, slippa se alla jävla ansikten som bara snackar skit hit och dit, tror på allt som sägs och allt annat.

Efter allt skit man fick ta emot, efter alla dessa kommentarer och ord dom inte visste vad meningen med dom var så lyckades jag ändå tillslut resa mig upp och ta mig vidare. Möta en ny vän att umgås med, en riktig sådan. Hon lyssnade inte på vad M sa för skit, för hon skaffade sig en egen uppfattning och stängde henne ute. Men det var alltid jag som skulle ta mig till henne, jag fick alltid göra allting och fick ändå ingenting tillbaka.

Men efter år efter att ha skapat fler vänner och behållt dom nära och kunnat öppnat sig igen, så skilde sig mamma och pappa. Jag och mamma flyttade tillbaka till Bollnäs, lika nu hade jag svårt att öppna mig för folk och det var inte lätt. Jag trodde att det skulle bli lika illa den här gången, men visst allt fanns det är större mognad i de människor som fanns i Bollnäs än dom som bodde i Sollentuna.

Allting har gjort mig till en sån känslig person och jag har ofta krävt så mycket uppmärksamhet och varit dum vissa gånger. Jag har skjutit ifrån mig folk för att jag varit rädd för att dom skulle lämna mig först, för det ville jag inte gå igenom igen. Men visst var det så att det var grupper här också, självklart. Men inte på ett lika hårt sätt som där borta i Sollentuna. Bråkade man med en kompis, gick den till den andra och snackade sen hade man båda två emot sig. Men tillslut så löste sig det i alla fall, jag gjorde lika ett flertal gånger också det vet jag att jag har gjort. Jag ångrar att jag vissa gånger skönk ner till Ms nivå och behandlade folk illa, men vissa gånger trodde jag att det är väl så man behandlar folk eftersom att jag blev det under ett par år.

Så idag tycker jag att man ska tacksam för det man har & inte döma folk och snacka skit om folk, hitta på saker och försöka få folk emot varandra. Dom som ligger på botten måste få sin chans för att ta sig upp, man ska inte kasta mer och mer på en person som redan ligger ner. Jag hoppas att dom som har det illa lyckas sluta ta åt sig och ger igen på ett sätt, inte ett elakt sätt. Men jag vet hur det kan svida för personen som försöker förstöra, när dom ser att dom inte lyckas!

Kvällen igår var inte direkt en sådan kväll som man skulle skriva om i lycka om man säger så. Det var mycket tok som skedde och jag önskar verkligen att det aldrig hänt, att det aldrig kommer hända igen. Har varit för mycket nu på senaste tiden och det kan knappast vara bra för lillan att "vara delaktig". För det första blir man sönder stressad sen irriterad, ledsen och förbannad. Stackar lilla barn som får i sig alla dessa hormoner, måste verkligen hitta ett sätt att försöka få allt till en lugnare nivå, kanske är det dags att bara vända ryggen till för det kanske är det som krävs för att få en lugn omgivning samt ingen stress.

Tänkte skriva lite mer om mitt liv senare idag eller imorgon, blir förmodligen senare idag eftersom jag inte har några planer alls. Så då kan ju dom som läser min blogg på "lära känna mig bättre" så även dom kanske förstår mig bättre och det ena med det andra. Ska nog dra igång om någon timme och skriva några rader eller stycken, håll utkik ni som har intresse till att läsa!