Det trycker i ryggen, ilar upp till hakan när jag andas. Skit jobbigt, känner att jag bara vill sluta andas för att det gör så jävla ont så fort jag tar ett andetag! Hur blir man av med detta då? Varför ska det vara så här, dels att det varit så under ett par år faktiskt. Hugger, ilar, värker ja helt jävla krångel. Svårt att få luft också så bjuder huvudet på en förjäkla värk och jag känner mig alldeles yr så fort jag gör något, känns även som att ögonen hänger ner. Helt varm i ansiktet som om man verkligen ligger och pressar sönder sig i en stekhet sol! Nä usha, håller tummarna för en bättring inom kort!

Min lilla flicka är faktiskt ganska lugn idag, hon ger inte ifrån sig lika som tidigare. Hon har väl kört slut på sig själv som vanligt, kanske blev trött på att höra så många blandade röster idag - haha! Vill ner på stan nu i veckan, inhandla några gulliga klädesplagg till henne. Dock vet jag inte om jag ska köpa något tjejigt med tanke på att det inte är helt hundra ändå.

Ska ju göra ett 3D ultraljud lite senare, efter v.27 eller något tror jag. Det är ju trots allt bara tre veckor dit, det kan få kosta vad det vill men man får ju så galet mycket för sakerna! Då kommer det ju förmodligen synas mer säkert om det är en flicka eller inte, hoppas på det nu när man är så inställd på det!

Måste komma på något namn snart, men mina förslag duger ju inte till verkar det som! Sen får jag inga förslag tillbaka heller, så det blir problem.

Det är en sak jag funderat på väldigt mycket, när man har det man har varför tar man inte alltid vara på det då istället för att visa noll intresse och förstöra allting då?
Varför, när man håller på att förlora det man egentligen inte klarar sig utan. Varför då vid dessa tillfällen känner man sin starka kärlek till dom? Varför känner man då hur mycket dom betyder för en. Jag menar inte att det är lika för alla människor där ute, men jag vet att det finns en del det stämmer in på - jag har själv varit där.

Sen sitter man där i klistret, utan den man älskar och bara kämpar och kämpar så kanske man får en ny chans - men då åter igen, noll intresse. Det är så synd det här, är man ute på att såra folk eller själv bli sårad? Jag förstår faktiskt inte själv varför jag tidigare har haft så svårt för att visa känslor & inte riktigt haft viljan där och bara struntat i det. Sen när allt går neråt, är det mycket mer som bara faller neråt. Men man lär sig av sina misstag, eller hur? Så då har man det i tankarna till nästa gång, men en annan eller samma person.

Jag kommer alltid att minnas varenda liten lycka du gav mig, varenda leende på dina läppar och varenda leende du gav mina läppar. Allting från början till slut spelas upp om och om igen, som en film som man aldrig kan sluta se på. Trots att det svider att tänka, så kommer man alltid ihåg varför man var med varandra och varför man umgicks med varandra. Det är så mycket man vill men som man ändå inte kan och jag hoppas ändå att någonstans i allting så kommer lyckan komma ikapp på ett eller annat sätt, i alla fall den där lyckan som fanns där bland två nära personer.

Jag vet hur svårt jag hade att slita mig ifrån dig trots att jag inte visade det, jag ville inte visa hur jobbigt jag tyckte det var att vända dig ryggen och vänta tills nästa gång man satt där med dessa leenden. Du kommer alltid att finnas där i mina tankar dels mitt hjärta, det spelar ingen roll vad som sägs och vad som händer. För en gång i tiden fanns det glädje och massa annat underbart oss emellan och det är ingenting man bara kan dölja och låta sorgen få ta över.

Så istället för att man ska sitta och vara ledsen för det man har förlorat, varför kan man inte bara ta det med ett leende på läpparna och vara glad för det man fick uppleva tillsammans? Fast det som gör en ledsen är ju iofs att det kanske inte kommer tillbaka igen, men vi har ändå varit där. Det kommer alltid kännas fel att se personen göra lika saker med en annan, se glädjen mellan dom. Men alla har rätt till lycka och det är ingenting man ska ta ifrån någon.

Har tänkt på att en del har så sjukt dålig fantasi, och ska göra/skriva precis som en själv eller andra. Om dom här personerna kom på detta själv, varför ska inte personerna som ska göra exakt lika inte kunna komma på något "eget"? Ja egentligen borde man ju bli smickrad och glad över att dom gör lika som en själv, men det kan nå till en viss gräns. När det alltid sker så börjar det bli lite tjatigt tycker jag själv faktiskt!

Men det är inget att haka upp sig på, trevligt att folk gillar det andra gör och måste få det att låta som att det var allt ens eget. Yäyä shit the same, skriver mer sen är så puppig nu.

Det är livsfarligt (eller inte) att lägga händerna på magen om man vaknar till så där en snabbis, för ja då tror väl hon att man är vaken för då börjar hon sparka och röra sig så det är sjukt. Då kan man inte somna om sen heller, lika på nätterna - dock lägger jag inte handen på magen på nätterna lika ofta längre. Kanske lika bra det, så får man sova på riktigt!
När jag skulle ligga på sidan låg hon bara och sparka, sparka & sparka mot madrassen så det var inte det lättaste att försöka sova direkt! Men nu låter det som att jag klagar, men det gör jag inte jag tycker det är så gulligt så!  

Idag åker jag iväg till Amanda, Kevin och Sebban för att fira lille Kevin som blir hela ett år, tycker det går skit fort allting! Känns som att alla vänner som fick barn förra året, fick det för någon månad sen bara! Men inte då, det var hela ett år sen! Så måste jag ju säga grattis till Kevin som blir stor pojke!  

Nu längtar jag ju bara ännu mer efter min lilla tjej, min gobit! Nä men oj, nu måste jag kliva in i duschen, slänga i mig mat och för en gångs skull sminka mig + platta håret (!?) var länge sen man piffade upp sig om man säger så!