Trots att det är ca 14 år sedan en viktigt person klev bort från marken, upp till himlen så är det helt omöjligt att sluta tänka på det och sluta sörja det. Jag vet inte hur jag ska kunna begrava den sorgen jag bär på, men ändå vill jag inte göra det. Jag vill minnas det få minnen jag fick med dig, men jag vill kunna skratta, le och må bra över att tänka tillbaka även fast jag knappt minns något utav den tiden för jag var ju ändå trots allt bara fyra år. Istället ska det alltid bli en klump i magen och tårar kan det komma en del av och jag får panik så fort någon nämner ditt namn, så fort någon säger "din pappa" osv.. Jag tycker det är skit jobbigt, jag försöker komma över allting men det går inte när man blir påmind hela dagarna.

Jag säger ifrån men ingen lyssnar, dom bara fortsätter. Jag orkar inte, ska jag begrava mig själv bredvid honom för att slippa höra eller se på? Jag tycker allt är så för jäkla jobbigt så jag kan knappt gå till hans grav, jag har nog inte varit där på två år - och ja, jag skäms över det. Men jag vet inte hur jag ska hantera det..

På begravningen tappade jag en ring jag hade på kyrkogården, enda sen dess har jag alltid tappat något när jag varit dit. Det är som ett litet tecken på att du vill att jag ska stanna och inte gå där ifrån - men det måste jag göra, för eller senare. Jag vill gå dit och jag tänker ofta på att jag ska ta mig dit, men jag tror att jag saknar styrkan och modet själv till att gå dit när jag vet att jag ändå bara kommer stå där och glo och känna mig helt svag i kroppen, inte veta vad jag ska ta mig till eller göra.

Jag tycker det är för jäkligt att just du fick cancer, även två stycken på samma gång. Varför just du, varför just min biologiska pappa? Speciellt när vi hade hela livet framför oss, du var pappa i fyra små år och mer fick du inte uppleva. Det känns ibland som att du är med en, och finns där och räddar en från de olyckor som är påväg att hända. Att du inte riktigt "gått över till andra sidan" att du inte tänker lämna, utan att finnas här tills någon nära i släkten väljer att komma över till dig.

Jag kan ändå säga att jag hade en stor tur som vissa andra inte har efter en förlorad mamma/pappa. Min mamma fann en annan kärlek lite senare i livet, som blev som en pappa för mig och jag kommer aldrig någonsin att sluta kalla honom för pappa. Jag tänker inte släppa in någon ny "pappa" i mitt liv så som jag gjorde med honom. Jag ångrar inte en sekund att jag lät honom komma så nära mig, jag är faktiskt väldigt glad över att jag vågade det. Det är verkligen den bästa "nästa pappa" som man kan få & det vet jag att även min biologiska pappa tycker, att det är rätt gjort och att han får mig att orka med det mesta & att han aldrig gjort något ont, utan baar funnits där som en pappa gör för sin dotter.

Jag älskar båda "papporna" gränslöst & tänker fortsätta med det också.

 

Milla

6 juni 2010 18:59

Tycker du gör helt rätt i att älska båda papporna gränslöst

http://www.finnsanglar.bloggagratis.se

 

Ella

6 juni 2010 21:41

Tycker det är fint skrivet, och man kan känna kännslorna du känner.. lider verkligen med dig:(
Men sammtidigt skönt att du trots allt har en så fin pappa i livet åxå:)
Btw.. tror du blir en underbar mamma åt din lilla tös !:)
Kram

http://www.Belliiz.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Man glömmer totalt bort att man har en blogg när man har en liten att passa upp! Men nu slog det mig, nu när det pågår massa saker och lilltjejen lärt sig ännu mer. Så det finns mer att skriva! Theresa blir snart nio månader, den 12e och då är bara...

Ja jag tänkte bara kika in här och skriva lite om min vän, bästa dessutom - beatrice åbom. Eftersom att jag har tappat min röst och inte kan säga detta till henne, så hon hör precis varje ord så tänker jag nämligen skriva det här och dela det med fle...

Ja vad ska man börja med då? Åkte till Angelica i tisdags och kom hem i torsdags, gick super bra att vara där borta. Bara det att Theresa hade väldigt mycket att riva i, aj aj! . Så i fredags var vi till Bea en sväng, ca en timme. Sedan gick vi till ...

Som jag sa tidigare om att jag trodde att hon höll på att få en till tand, det var så rätt. När hon kom hem från Söderhamn så var det en till som tittat upp! Och jag skrev ju vad hon lärt sig, japp hon kan även numera stå UTAN stöd! Hon försöker gå o...

Igår var det dop, och det gick hur bra som helst men det var verkligen super pirrigt att stå där framme inför allt folk och speciellt de man aldrig träffat på förut. Men alla var så trevliga osv. så det släppte väldigt fort! Har inte fått bilderna än...