Tänkte skriva någon rad, eller kanske rader om något som jag inte tror att jag sagt till en enda person förut. Har alltid trott att det är så att alla har det och fungerar lika som jag gör. Men låg inatt och tänkte på "tänk om det inte är så?", så då tänkte jag skriva ut det här på bloggen för att få något slags "svar" tillbaka från er som läser, om det bara är jag som är lite knäpp eller om det är väldigt vanligt, eller om det är några fler som har så. Och vad ni tycker och tänker om det osv.. Men hur som helst, så har det i alla fall som tur är blivit bättre en aning, det mesta släppte då jag började träffa min Philip, fann en aning trygghet hos honom - även om vi inte umgicks alla dagar.

Har alltid skrämt upp mig själv så jäkla mycket, så när jag var liten så hittade jag alltid på med bortförklaringar för att jag inte vågade sova själv just för att jag trodde att någon stod utanför fönstret och skulle hoppa in och döda mig eller något sånt där knas. Alltid när jag var ute och gick på dagen eller kvällen så hade jag alltid telefonen i handen och 112 slaget för jag trodde att någon gick efter och skulle komma fram och döda mig då också. Det är ju nästan fjantigt när jag tänker efter och sitter här och små skrattar för mig själv, var inte alls så otroligt gammal när allt det hela började och förstår inte var jag fick allt ifrån heller. Men hur som, så kände jag mig alltid iaktagen och jag tyckte det var så skrämmane och visste inte vad jag skulle göra, så jag sprang alltid för mig själv och det var ju aldrig någon som iaktog mig? 

Sen när jag var hos farmor och farfar så har jag alltid varit tvungen att sova i farmors dubbelsäng, för det har varit lika där - iaktagen. Trott då också att någon kollar och jag får inte knäppa på lyset för då vet dom att jag är vaken, åh så störd man varit. 

Vissa gånger har jag nästan krypt på golvet för att jag inte vågat gå då jag varit tvungen att gå på toaletten. Hörde jag en bil, då trodde jag att det var något psyk i bilen som skulle ta och ha ihjäl oss allihop. Och om jag går upp när jag ska hämta vatten, kommer jag först se något rött sen få en kula i skallen. Jag har vissa gånger knappt kunnat gå ut ur huset, lägenheten för jag har varit så förbannat jäkla rädd för något som inte ens existrerar. Jag har legat under täcket och tok skakat för att jag trott att någon iaktar mig, för att jag trott att någon försöker döda mig och allting. Varje gång jag skulle gå på toa så var det som att utmana ödet för mig. Det kanske är mycket sånt här knas som gjort att man är så skapligt blyg idag och inte har modet till det mesta. 

Jag kan inte gå själv i mörkret, går jag själv så måste jag ha någon som pratar med mig i telefonen annars får jag panik - måste oftast ha någon i telefonen mitt på dagen också. Bara utifall liksom, utifall någon skulle komma.. Dock är det som sagt inte lika nu, men det händer men inte varje kväll som förut. Har haft svårt att sova själv vissa nätter men jag har vägrat att sova inne hos min mamma när jag är liksom 10+!?.. Men aldrig hos farmor, har jag nästan aldrig klarat av att sova själv, förnst jag blev en aning äldre då. Men jag var nog inte så ung trots allt då jag sov där senast, det är ju ganska skrattretande och fjantigt tycker jag och säkert en del utav er också. Men jag tror inte att man kan riktigt råför sånt här, hur många gånger jag än försökt intala mig att det bara är skit och att det inte finns något, att jag måste tänka på något annat - så slår det alltid tillbaka, eller slog.

När vi flyttade hit också till hus, så var det bara jobbigare för då var jag helt säker på att den där "personen" som iaktog oss skulle kunna ta sig in och slå till hur lätt som helst. Vi flyttade ju även under vissa omständigheter, så det kanske hänger mycket i det också. Och då så fort en bil saktade ner utanför huset tänkte jag "nu skjuter dom"..... Men jag visste ändå att det är en sväng precis utanför huset, så man måste sakta ner annars kör man rakt fram och in i stolpen. Men nej, så var det inte alls tyckte jag - även fast min "andra röst" sa att det är visst så det är.. Men det gick över det också som sagt, och det gick flera månader innan jag hade någon sån där tanke igen - just pga Philip. Men om någon t.ex hotar mig på något sätt, så får jag sån där panik attack igen och vågar knappt visa mig ute, men jag låtsas som att jag vågar det och är som att "nä men vad spelar det för roll, h*n får väl komma då".. Men jag är så jäkla rädd egentligen, det bara svider och vänder i magen och jag skulle kunna bryta ihop när som helst.

Jag vågar knappt säga till någon längre heller, jag är rädd för att det ska bli bråk. Jag tänker alltid det värsta i sånt där säger jag "idiot" då kommer h*n ta tag i mig, slänga in mig i väggen och barnet kommer ta skada.. Sånt där sjukt, och ibland tänker jag att det kunde vara så värre, jag kunde ha ramlat där och slagit ihjäl mig, förlorat barnet - h*n kunde ha dödat mig, kunde ha slagit ihjäl oss. Så får jag sån där panik igen och blir skit rädd och bara vill gråta - men lilla jag, det hände aldrig? Jag ska alltid skrämma upp mig själv, ja nu vet ni ju att det har varit lite sen jag blev gravid också men det är mestadels dom här tankarna inte att jag tror att någon iaktar mig.. 

Tror inte heller att jag aldrig någonsin om jag inte träffade Philip att jag hade kunnat tagit bort från det här, vet inte varför jag aldrig sagt något till honom eller någon annan. Jag har inte vågat, tänkt att antingen är det så att alla har det eller så kommer dom tycka att jag är sjuk i huvudet. Jag är glad för att jag har min pojkvän som får mig att tänka bort från allt det här skiten och bara fokusera på oss tre, skulle aldrig tagit mig till den punkten idag utan honom.. En utav de starka anledningar till att jag älskar honom så som jag gör också, men kanske riktigt korkat att jag aldrig berättat.

Men jag vet inte varför jag aldrig sagt något till någon person? För tänk om, man kanske kunde ha fått lite hjälp så man slapp dessa tankar? Även om det inte är varje dag nu, så är det lätt att dom dyker upp pga att någon säger något otroligt dumt eller hotar då. Då blir jag helt förstörd men jag visar det inte, jag håller det för mig själv. 

Så jag tror det där var det mesta, så nu är det bara upp till er att "svara" säga om det är vanligt, eller om någon också har sånt här, om det är ovanligt/vanligt fast man ligger på en låg/hög nivå och vad ni tycker och tänker, så klart..

Som liten var det mycket flytta runt för min och mammas del, så det var svårt att få någon kontakt med personer med tanke på att man alltid hade i bakhuvudet att man skulle flytta igen. Efter min biologiska pappas död så träffade mamma en ny kille som är den killen jag än i dag kallar för pappa, dom och jag flyttade till Stockholm. Om jag minns rätt så bodde vi på två olika ställen i Stockholm också, så ännu en gång jobbigt med kompisar.

Jag tror att jag var ganska ensam utav mig och skapade det mesta själv, jag har väl väldigt svaga minnen från de små åren. Det jag minns mestadels är att jag sprang runt ofta för mig själv, jag gillade verkligen att spendera massor med tid med den "nya" pappan.

Vi var väl inte heller en av dom här familjerna som det bara ramlade in pengar för, alltså hade vi inte det så underbart ställt med pengar vad jag tror. Mamma & pappa hade visst jobb, men pengarna ska gå åt till det viktigaste först och främst - mat på bordet m.m Jag tyckte alltid att alla andra hade mycket mer pengar än vad vi hade fast nu när jag tänker tillbaka så hade vi det ändå rätt så bra eftersom båda två hade jobb och det ska man vara glad över när det finns familjer som har haft det värre eller har det värre än idag. Så visst var man tacksam över det man hade & man ska alltid vara tacksam för det man får och det man har och alltid ge tillbaka på något sätt. Det behöver inte vara de stora mängderna för att visa tacksamhet, det är tanken som räknas.

Jag träffade en kompis M när vi flyttade till Sollentuna, vad jag kommer ihåg så umgicks jag med henne rätt så mycket till en början. Rätt var det var så började hon umgås med de personerna som hade fler kompisar, som kom överens med allt och alla. Dom som var helt enkelt jäkligt bortskämda och inte tänkte på alla. Hon kanske tyckte att hon hörde till dom här personerna mer än vad hon hörde till mig, för såna som mig gick det inte att umgås med tillslut. Det var precis som att hon skämdes över att visas med en, en dag så slutade hon bara att prata med en rakt upp och ner. De vänner jag skaffade skulle den här tjejen direkt "ta till sitt gäng" för det bästa hon visste var att se mig ensam vid bänken i skolan, sitta ensam på rasterna och bara tänka på annat.

Hon vände verkligen alla emot mig och det tragiska var att det var från förskolan tills man gick i femman. Jag menar, det var så pass unga år och då förstår jag inte varför man ska göra så. Egentligen ska man väl aldrig vara så heller.

Så där var man som jag tyckte då var mobbning, jag fick inte ha en enda vän för M och hon skulle alltid lägga näsan i vädret. Hon verkligen njöt när man gjorde sig illa, när hon lyckades "få alla på sin sida" hon var en riktigt bortskämd unge. Jag tyckte det var riktigt jobbigt att aldrig kunna få umgås med folk då tillslut, jag kände mig verkligen utstött och mobbad och ingenting jag gjorde dög tillräckligt.

Saker började försvinna för M och vem fick skulden för allt detta? Hon sa alltid till läraren "Frida har varit och rotat igen, hon har snott min penna, min cd spelare osv.". Själv hade jag ingen aning om vad hon pratade om, vad skulle jag har för nytta till att ta hennes saker? Säkert var det hon själv som gick och tog sina egna saker, senare la skulden på mina axlar för att folk skulle tycka synd om henne och illa om mig.

Hon spred rykten runt om och sa att jag säger det och det om dom personerna, ena dagen sa hon att jag var kär i A och andra dagen så vad jag kär i C. Vem väljer vem dom ska vara kära i från dag till dag? Vem jag hade intresse för var min ensak, varför ska man då berätta det för sina värsta ovänner? Jag tror nog att hon själv hade dålig självkänsla och krävde så pass mycket uppmärksamhet att hon var tvungen att ljuga ihop massa saker.

Jag hatade skolan, jag ville inte gå dit och klumpen i magen bara växte när man vaknade upp mån - fre och visste "idag är det skola".. Jag försökte komma med bortförklaringar hela tiden för att slippa skolan, jag har ont i magen, jag har ont i huvudet, jag är sjuk. Jag ville verkligen åka på världens förkylning så jag slapp skolan, så när jag väl åkte på en förkylning blev jag skit glad! Jag kände mig så stolt över att vara sjuk, slippa ljuga för mamma och pappa för att slippa skolan! Det var det bästa jag visste, vara sjuk och vara hemma från skolan och slippa möta Ms antsikte varje dag i den där jävla skolan, slippa se alla jävla ansikten som bara snackar skit hit och dit, tror på allt som sägs och allt annat.

Efter allt skit man fick ta emot, efter alla dessa kommentarer och ord dom inte visste vad meningen med dom var så lyckades jag ändå tillslut resa mig upp och ta mig vidare. Möta en ny vän att umgås med, en riktig sådan. Hon lyssnade inte på vad M sa för skit, för hon skaffade sig en egen uppfattning och stängde henne ute. Men det var alltid jag som skulle ta mig till henne, jag fick alltid göra allting och fick ändå ingenting tillbaka.

Men efter år efter att ha skapat fler vänner och behållt dom nära och kunnat öppnat sig igen, så skilde sig mamma och pappa. Jag och mamma flyttade tillbaka till Bollnäs, lika nu hade jag svårt att öppna mig för folk och det var inte lätt. Jag trodde att det skulle bli lika illa den här gången, men visst allt fanns det är större mognad i de människor som fanns i Bollnäs än dom som bodde i Sollentuna.

Allting har gjort mig till en sån känslig person och jag har ofta krävt så mycket uppmärksamhet och varit dum vissa gånger. Jag har skjutit ifrån mig folk för att jag varit rädd för att dom skulle lämna mig först, för det ville jag inte gå igenom igen. Men visst var det så att det var grupper här också, självklart. Men inte på ett lika hårt sätt som där borta i Sollentuna. Bråkade man med en kompis, gick den till den andra och snackade sen hade man båda två emot sig. Men tillslut så löste sig det i alla fall, jag gjorde lika ett flertal gånger också det vet jag att jag har gjort. Jag ångrar att jag vissa gånger skönk ner till Ms nivå och behandlade folk illa, men vissa gånger trodde jag att det är väl så man behandlar folk eftersom att jag blev det under ett par år.

Så idag tycker jag att man ska tacksam för det man har & inte döma folk och snacka skit om folk, hitta på saker och försöka få folk emot varandra. Dom som ligger på botten måste få sin chans för att ta sig upp, man ska inte kasta mer och mer på en person som redan ligger ner. Jag hoppas att dom som har det illa lyckas sluta ta åt sig och ger igen på ett sätt, inte ett elakt sätt. Men jag vet hur det kan svida för personen som försöker förstöra, när dom ser att dom inte lyckas!

Då har jag skrivit några stycken om aborten, antar att inlägget blev en aning rörigt. Så nu över till missfallet.

Missfallet:

Min kompis B sa ibland "du är nog gravid" dock på ett mer skämt sätt, det var inte direkt så att det var det seriösaste. Men jag ville då minsann ändå visa för henne att jag inte alls är gravid, så lika den här gången köpte jag mig ett test. Rätt var det var så blev det är plus direkt, chockad jag blev jag så jag visste inte vad jag skulle göra nu heller mer än att jag visste att det var något jag ville behålla för jag kände bara att "tiden var inne". Jag skrev då till min kille och berättade, även han blev väldigt chockad och det var nog inte den rätta tiden att berätta då och det var inte kanske den rätta tiden för att bli gravid.

Killen skulle ut i Bollnäs dagen efter och kom till mig efteråt och mamma berättade ett & annat att hon skulle finnas där hur det än blev osv.. Vad jag kommer ihåg så blev det inte så mycket mer prat runt om det hela, men jag vet att jag då gav bort allt jag hade som kunde ge barnet någon skada till honom just då.

Jag hade ruskigt ont i magen hela kvällen och gick runt och små gnällde, och fick höra att "men så ont gör det inte". Jag tänkte inte mer på det och gav bara ett leende och tänkte "det är väl så här det kändes när man är gravid då alltså". Dagen efter när vi vaknar så har jag fortfarande då lika ont, vet inte om det var första eller andra gången jag skulle gå på toa som jag såg att jag blödde. Jag blev jätte rädd och började gråta, vad helt uppriven hela dagen och killen sa att jag inte skulle oroa mig, att det skulle bara bli värre.

Jag var så rädd för att jag skulle förlora ett till, nu på ett annat sätt när jag inte själv "gått med på det" & jag var så otroligt ledsen. Jag blödde vidare & det ville inte lägga sig, magvärken blev allt värre. Jag försökte tänka på att det inte var någon fara, att allt var bra med det lilla livet där inne och såna där tankar för att piffa upp mig själv. Men det hjälpte inte, för varje gång jag såg blodet eller kände att det kom blod så blev jag bara så otroligt ledsen och visste inte vad jag skulle göra.

Jag ringde även den här gången min kompis J, som ringde rådgivningen och berättade allt för dom & dom sa att jag skulle ligga ner och ta det väldigt lugnt. Jag tog det lugnt och trodde att det kanske skulle bli bättre, men värken fortsatt. Det var som en mensvärk, fast mycket värre och det verkligen brände i magen och det var verkligen så otroligt obehagligt. Jag har aldrig någonsin haft en sån magvärk i hela mitt liv och jag trodde nästan ett tag att jag skulle dö av smärta, det var verkligen hemskt och hur jobbigt som helst.

Efter ett tag skulle jag gå och kissa, medans jag satt och kissade så kände jag hur en verkligen mega klump bara kommer ut och även det gav en rejäl smärta. Det var flertal klumpar, jag sprang in till killen och var jätte ledsen och grät och slängde ur mig massa elakt till honom, jag var riktigt dum på honom precis som om det skulle vara hans fel. Men han var ändå min ängel och satt och tröstade mig och var verkligen det bästa stödet & det gjorde så det blev lättare. Han undrade om jag inte skulle berätta det för pappa, vilket jag senare gjorde och även han blev ledsen.

Mamma ringde till en barnmorska på måndagen och berättade allting, barnmorskan sa att det är jätte vanligt att man får missfall om man upptäcker graviditeten för tidigt. Hon sa även att det är många som får tidigt missfall, fast dom inte ens vet om att dom är gravid. Sen var det inget mer med det, jag fick inte göra som dom flesta att åka in på sjukhuset och göra undersökningar osv..
 
Det var jätte jobbigt att höra det också, så mamma åkte senare ner på apoteket och köpte ett graviditetstest för att jag skulle göra ett nytt och se om det visade positivt eller negativt. Det var negativt och jag började stor gråta och visade mamma, men det är tydligen sånt som händer.

Jag ångrar nästan att jag gjorde det där graviditetstestet som visade positivt, kändes onödigt att jag kollade eftersom jag ändå fick lida två dagar efter av ett missfall. Men det kanske på ett sätt var bättre att det var för tidigt än att det kom senare, när man börjat blivit van att vara gravid.

Jag vet att jag aldrig skulle ha tagit det här bättre än vad jag gjorde utan killen vid min sida, han gjorde så jag kom på andra tankar & lyckades få mig att må bra igen. Det här är inte heller något som jag pratar mycket om, för det har varit mycket tufft det också!

Men nu istället bär jag på det barn som var menat att komma till, som jag faktiskt blev gravid med en månad efter missfallet. Jag vet att man helst ska vänta minst tre månader & det är sånt som man känner nu i kroppen. Men jag var jätte rädd i början av den här graviditeten som jag är i nu, att det skulle vara något som gått snett! Men det är nog så det är, att det var menat att det var lillan som skulle komma till!

Tackar även för allt stöd jag fått från de personer som varit med i det här, som har vetat om det. Det har varit något jag verkligen behövt, men ett extra tack till killen.

Skrev ju i ett tidigare inlägg att jag skulle skriva om en period som tåg på mina krafter. Det är egentligen två olika perioder som har varit väldigt svåra att ta sig igenom, men man kan koppla det till en och samma på ett vis. Det handlar om en abort och ett missfall, vilket var riktigt tufft och jobbigt just då, det är det väl fortfarande men inte på samma sätt om man säger så. Tänker i alla fall nu börja med aborten, och missfallet ett senare inlägg som är lite kortare. Har tidigare funderat på om jag skulle skriva ut det eller inte, men jag tog nu beslutet efter mycket om och men att "äntligen" öppna mig angående något stort.

Aborten:

När jag skulle fylla 16 år eller nyss hade fyllt 16 år så fick jag reda på att jag var gravid, det var många utav mina kompisar som blev gravid den tiden & en nära vän som redan var gravid. Jag och den killen jag hade då hade väl någon gång pratat om barn, men vi visste väl inte direkt om vi skulle ha det just då vid det tillfället och om det skulle bli något så skulle det ju självklart dröja en längre tid innan. För vi hade ju inte direkt varit tillsammans betydligt länge heller & med tanke på att det var så pass kort tid in i förhållandet så vet man ju aldrig om det kommer hålla under en längre tid. Men hur som helst, jag började må illa en vacker dag och jag ringde till min syster så vi åkte ner på apoteket och köpte ett graviditetstest som senare visade negativt. Jag blev lite små chockad för det kändes ändå som att allt inte stod rätt till, trots att mensen inte hade kommit än men den var inte heller försenad & den hade inte direkt något "exakt" datum då den kom för mig förut. Jag fortsatte att må illa och hade svårt att äta vid vissa tillfällen så jag och syster beslöt oss för att vänta en vecka till och se om mensen kommit annars skjutsar hon ner mig på apoteket igen så jag kunde köpa ett nytt. Jag ville inte gå till ungdomsmottagningen, det skulle kännas så pinsamt på något sätt att gå dit så visar det negativt - så börjas deras tjat om kondom osv. osv..

Veckan efter och jag hade inte fått någon mens, ringde farfar och kom med någon dum bortförklaring för att få ihop pengar till ett nytt test. Syster skjutsade ner mig den här gången också som sagt, jag väntade ett litet tag tills jag skulle göra testet men tillslut orkade jag inte vänta längre för jag ville verkligen veta om jag var gravid eller om det var något annat som var ivägen.

Den här gången visade det positivt, jag flög upp och sprang in i rummet och upp på sängen och var helt chockad och visste inte var jag skulle ta vägen. En del av mig var glad, en del av mig var chockad och jag grät för jag var så rädd samtidigt & jag visste ju inte heller om jag skulle klara av det, samtidigt som jag inte ville bli av med bebisen. Jag tror att den första personen som jag ringde var min kompis J som jag berättade nyheten för & hon blev glad och var på UM med en annan kompis A, som sedan några sekunden efter (det kanske var före jag ringde också, kommer inte riktigt ihåg) berättade att hennes test också visat positivt. Vi var alltså tre stycken nu som skulle egentligen skulle ha fått småttingar ungefär samtidigt, jag och A skulle få rätt så tätt inpå varandra eller hur man ska säga.

Jag talade sedan om det för killen jag hade då, han blev också lika chockad men vi var väl ändå glada båda två - trots en väldigt ung ålder. Jag gick iväg till ett ställe där vi alla brukar samlas de flesta dagarna och bara umgås och prata om allt mellan himmel & jord. Sen åkte jag och A ner på apoteket och köpte två till tester, ett till varsin person. Dom två visade också positivt, när jag satt där och väntade på det där svaret var jag minst lika nervös som den gången innan även fast jag var 90% säker på att det tidigare hade visat det rätta. Jag var jätte feg när jag skulle berätta för mamma, så jag skicka ett sms "jag är gravid" och till svar tillbaka fick jag "vilken fegis du är!".. Helt rätt, jag var så rädd för att berätta för dom äldre i min familj/släkt för jag var jätte orolig för vad dom skulle tycka om det hela. Men dom tog det rätt så bra, men jag berättade inte heller för alla.

Jag och mamma åkte ner till ungdomsmottagningen och pratade med barnmorskan där och gjorde yttligare ett test, vi ville ju verkligen vara på den säkra sidan & det var också positivt. Hon föreslog att jag, mamma, killen & hans mamma skulle träffa kuratorn och prata om besluten osv.. Det gick rätt så bra, jag tror bara att vi gick dit en gång med föräldrarna och en gång utan, men jag kommer inte riktigt ihåg med tanke på att det var så otroligt längesen.

Dagen efter visste nästan hela Bollnäs om det här, syster som hade sagt att hon skulle stötta mitt/vårat beslut till 100% fick höra det. En i hennes familj ringde och frågade om hon visste om jag var gravid, för det hade gått prat om det så det hade nått fram till en och annan. Folk kom fram som jag knappt kände, som jag inte sagt något till och började prata om det här och sa grattis och det ena med det andra. Vad jag kommer ihåg så var det inte mycket negativitet runt omkring det hela. Men det dröjde inte länge tills det ändrades..

Jag gjorde någon/några veckor efter beskedet om att vara gravid slut med killen & han ville inte längre då vara en del av det hela. Så då tänkte jag att jag kommer inte klara av att uppfostra ett barn på egen hand, så ung som jag är & jag vill inte låta mitt barn vara utan en pappa för jag vet själv hur det är. Jag fick reda på ett och annat, jag kände mer och mer att jag inte skulle klara av det och jag var inte redo nu märkte jag. Trots att jag ville behålla barnet så skulle det inte fungera på olika sätt..

Jag och mamma åkte in till Hudik för att göra ett ultraljud, jag fick se den lilla men jag såg inte så mycket för jag hade ju aldrig sett ett foster förut. Sen var det ju inte så jätte långt gången heller så det kan ju vara därför jag inte såg och inte riktigt förstod. Hon mätte "fostret" och kom fram till hur långt gången jag var, jag var 10+6 eller 11+0 och fick en tid veckan efter på en onsdag, samma dag som jag gick in i vecka 13. Jag fick tre tabletter som jag skulle ta några timmar innan skarpningen som dom skulle göra eftersom jag var för långt gången för en medicinsk abort.

Onsdagen var här och jag skulle precis ta tabletterna och mamma frågar om jag verkligen var säker på det här, att det inte fanns något tillbaka efter att jag hade tagit tabletterna. Jag ville inte fundera mer på om jag var säker eller inte, för det skulle jag inte klara av så jag stoppade in tabletterna i munnen och sköljde ner dom med ett glas vatten. Senare åkte vi till Hudik och jag kommer inte ihåg så himla mycket men. Jag blev lämnad själv på en avdelning så tog dom sprutor, fick värktabletter & andra tabletter. Jag fick sitta där i min ensamhet och vänta, vänta och vänta på att jag skulle få bli nersövd. Självklart var det massa barn där bara för att det var tid för mig att ta bort mitt barn & jag fick massa dubbla tankar och tyckte det var lite små jobbigt för stunden.

Sen var det min tur, jag blev nersövd & dom gör det som ska göra. Efter ett tag vaknar jag upp bland annat folk i en säng, jag är jätte trött och förstår nästan ingenting och mamma kommer först, men hon skulle gå och hämta killen som inte längre var min kille då. Vi satt och pratade lite om allting & nu var det gjort. Jag skulle gå och byta om till mina kläder och började blöda då, inte alls så jätte mycket men jag blev deprimerad när jag såg blodet. Under hela hemresan så sov jag bara, jag hade ont och var så sjukt trött så jag orkade ingenting. Jag hade ont i flera dagar & blödde en del, men inte så jätte mycket nu heller..

Jag tror nog att jag tyckte det var extra jobbigt med tanke på att dom som jag spendera mest tid med var gravida, och nästan i stort sätt pratade om sina graviditeter med varandra hela tiden. Det var jobbigt att höra om det eftersom att jag inte behöll mitt barn även fast det hade blivit det bästa, för jag tror inte att barnet skulle ha fått det så jätte bra. Men jag var jätte glad för deras skull för jag såg lyckan i deras ögon när dom bar runt på deras småttingar, det är alltid härligt att se vänners leende och lycka!

Dom flesta stöttade mig väldigt mycket, men om jag minns rätt så ville jag inte öppna mig så otroligt mycket för jag tyckte det var jobbigt att prata om det. En del sa något i stil med att "jag skulle aldrig kunna göra en abort, man tar ju för fan livet av en människa", det var det värsta jag någonsin hade hört och jag kände hur det bara sved i ögonen och jag ville bara skrika, gråta och jag fick sån jäkla panik. Jag förstår inte hur man kan säga såna hårda ord till någon som har gjort abort, det är fan riktigt idiotiskt och man borde skämmas tycker jag. Det är inte lätt att göra en abort och det vet ni som har gjort det om också, det är inget man senare springer runt och är stolt över osv..

Jag har väl förträngt det mesta, därför det inte är så jätte detaljerat men det får duga så som det är. Det tog ett tag innan man "kom över det hela" och i början låg jag mestadels hemma och bara grät & grät, men det släppte till slut.

Trots att det är ca 14 år sedan en viktigt person klev bort från marken, upp till himlen så är det helt omöjligt att sluta tänka på det och sluta sörja det. Jag vet inte hur jag ska kunna begrava den sorgen jag bär på, men ändå vill jag inte göra det. Jag vill minnas det få minnen jag fick med dig, men jag vill kunna skratta, le och må bra över att tänka tillbaka även fast jag knappt minns något utav den tiden för jag var ju ändå trots allt bara fyra år. Istället ska det alltid bli en klump i magen och tårar kan det komma en del av och jag får panik så fort någon nämner ditt namn, så fort någon säger "din pappa" osv.. Jag tycker det är skit jobbigt, jag försöker komma över allting men det går inte när man blir påmind hela dagarna.

Jag säger ifrån men ingen lyssnar, dom bara fortsätter. Jag orkar inte, ska jag begrava mig själv bredvid honom för att slippa höra eller se på? Jag tycker allt är så för jäkla jobbigt så jag kan knappt gå till hans grav, jag har nog inte varit där på två år - och ja, jag skäms över det. Men jag vet inte hur jag ska hantera det..

På begravningen tappade jag en ring jag hade på kyrkogården, enda sen dess har jag alltid tappat något när jag varit dit. Det är som ett litet tecken på att du vill att jag ska stanna och inte gå där ifrån - men det måste jag göra, för eller senare. Jag vill gå dit och jag tänker ofta på att jag ska ta mig dit, men jag tror att jag saknar styrkan och modet själv till att gå dit när jag vet att jag ändå bara kommer stå där och glo och känna mig helt svag i kroppen, inte veta vad jag ska ta mig till eller göra.

Jag tycker det är för jäkligt att just du fick cancer, även två stycken på samma gång. Varför just du, varför just min biologiska pappa? Speciellt när vi hade hela livet framför oss, du var pappa i fyra små år och mer fick du inte uppleva. Det känns ibland som att du är med en, och finns där och räddar en från de olyckor som är påväg att hända. Att du inte riktigt "gått över till andra sidan" att du inte tänker lämna, utan att finnas här tills någon nära i släkten väljer att komma över till dig.

Jag kan ändå säga att jag hade en stor tur som vissa andra inte har efter en förlorad mamma/pappa. Min mamma fann en annan kärlek lite senare i livet, som blev som en pappa för mig och jag kommer aldrig någonsin att sluta kalla honom för pappa. Jag tänker inte släppa in någon ny "pappa" i mitt liv så som jag gjorde med honom. Jag ångrar inte en sekund att jag lät honom komma så nära mig, jag är faktiskt väldigt glad över att jag vågade det. Det är verkligen den bästa "nästa pappa" som man kan få & det vet jag att även min biologiska pappa tycker, att det är rätt gjort och att han får mig att orka med det mesta & att han aldrig gjort något ont, utan baar funnits där som en pappa gör för sin dotter.

Jag älskar båda "papporna" gränslöst & tänker fortsätta med det också.