Tänkte skriva någon rad, eller kanske rader om något som jag inte tror att jag sagt till en enda person förut. Har alltid trott att det är så att alla har det och fungerar lika som jag gör. Men låg inatt och tänkte på "tänk om det inte är så?", så då tänkte jag skriva ut det här på bloggen för att få något slags "svar" tillbaka från er som läser, om det bara är jag som är lite knäpp eller om det är väldigt vanligt, eller om det är några fler som har så. Och vad ni tycker och tänker om det osv.. Men hur som helst, så har det i alla fall som tur är blivit bättre en aning, det mesta släppte då jag började träffa min Philip, fann en aning trygghet hos honom - även om vi inte umgicks alla dagar.

Har alltid skrämt upp mig själv så jäkla mycket, så när jag var liten så hittade jag alltid på med bortförklaringar för att jag inte vågade sova själv just för att jag trodde att någon stod utanför fönstret och skulle hoppa in och döda mig eller något sånt där knas. Alltid när jag var ute och gick på dagen eller kvällen så hade jag alltid telefonen i handen och 112 slaget för jag trodde att någon gick efter och skulle komma fram och döda mig då också. Det är ju nästan fjantigt när jag tänker efter och sitter här och små skrattar för mig själv, var inte alls så otroligt gammal när allt det hela började och förstår inte var jag fick allt ifrån heller. Men hur som, så kände jag mig alltid iaktagen och jag tyckte det var så skrämmane och visste inte vad jag skulle göra, så jag sprang alltid för mig själv och det var ju aldrig någon som iaktog mig? 

Sen när jag var hos farmor och farfar så har jag alltid varit tvungen att sova i farmors dubbelsäng, för det har varit lika där - iaktagen. Trott då också att någon kollar och jag får inte knäppa på lyset för då vet dom att jag är vaken, åh så störd man varit. 

Vissa gånger har jag nästan krypt på golvet för att jag inte vågat gå då jag varit tvungen att gå på toaletten. Hörde jag en bil, då trodde jag att det var något psyk i bilen som skulle ta och ha ihjäl oss allihop. Och om jag går upp när jag ska hämta vatten, kommer jag först se något rött sen få en kula i skallen. Jag har vissa gånger knappt kunnat gå ut ur huset, lägenheten för jag har varit så förbannat jäkla rädd för något som inte ens existrerar. Jag har legat under täcket och tok skakat för att jag trott att någon iaktar mig, för att jag trott att någon försöker döda mig och allting. Varje gång jag skulle gå på toa så var det som att utmana ödet för mig. Det kanske är mycket sånt här knas som gjort att man är så skapligt blyg idag och inte har modet till det mesta. 

Jag kan inte gå själv i mörkret, går jag själv så måste jag ha någon som pratar med mig i telefonen annars får jag panik - måste oftast ha någon i telefonen mitt på dagen också. Bara utifall liksom, utifall någon skulle komma.. Dock är det som sagt inte lika nu, men det händer men inte varje kväll som förut. Har haft svårt att sova själv vissa nätter men jag har vägrat att sova inne hos min mamma när jag är liksom 10+!?.. Men aldrig hos farmor, har jag nästan aldrig klarat av att sova själv, förnst jag blev en aning äldre då. Men jag var nog inte så ung trots allt då jag sov där senast, det är ju ganska skrattretande och fjantigt tycker jag och säkert en del utav er också. Men jag tror inte att man kan riktigt råför sånt här, hur många gånger jag än försökt intala mig att det bara är skit och att det inte finns något, att jag måste tänka på något annat - så slår det alltid tillbaka, eller slog.

När vi flyttade hit också till hus, så var det bara jobbigare för då var jag helt säker på att den där "personen" som iaktog oss skulle kunna ta sig in och slå till hur lätt som helst. Vi flyttade ju även under vissa omständigheter, så det kanske hänger mycket i det också. Och då så fort en bil saktade ner utanför huset tänkte jag "nu skjuter dom"..... Men jag visste ändå att det är en sväng precis utanför huset, så man måste sakta ner annars kör man rakt fram och in i stolpen. Men nej, så var det inte alls tyckte jag - även fast min "andra röst" sa att det är visst så det är.. Men det gick över det också som sagt, och det gick flera månader innan jag hade någon sån där tanke igen - just pga Philip. Men om någon t.ex hotar mig på något sätt, så får jag sån där panik attack igen och vågar knappt visa mig ute, men jag låtsas som att jag vågar det och är som att "nä men vad spelar det för roll, h*n får väl komma då".. Men jag är så jäkla rädd egentligen, det bara svider och vänder i magen och jag skulle kunna bryta ihop när som helst.

Jag vågar knappt säga till någon längre heller, jag är rädd för att det ska bli bråk. Jag tänker alltid det värsta i sånt där säger jag "idiot" då kommer h*n ta tag i mig, slänga in mig i väggen och barnet kommer ta skada.. Sånt där sjukt, och ibland tänker jag att det kunde vara så värre, jag kunde ha ramlat där och slagit ihjäl mig, förlorat barnet - h*n kunde ha dödat mig, kunde ha slagit ihjäl oss. Så får jag sån där panik igen och blir skit rädd och bara vill gråta - men lilla jag, det hände aldrig? Jag ska alltid skrämma upp mig själv, ja nu vet ni ju att det har varit lite sen jag blev gravid också men det är mestadels dom här tankarna inte att jag tror att någon iaktar mig.. 

Tror inte heller att jag aldrig någonsin om jag inte träffade Philip att jag hade kunnat tagit bort från det här, vet inte varför jag aldrig sagt något till honom eller någon annan. Jag har inte vågat, tänkt att antingen är det så att alla har det eller så kommer dom tycka att jag är sjuk i huvudet. Jag är glad för att jag har min pojkvän som får mig att tänka bort från allt det här skiten och bara fokusera på oss tre, skulle aldrig tagit mig till den punkten idag utan honom.. En utav de starka anledningar till att jag älskar honom så som jag gör också, men kanske riktigt korkat att jag aldrig berättat.

Men jag vet inte varför jag aldrig sagt något till någon person? För tänk om, man kanske kunde ha fått lite hjälp så man slapp dessa tankar? Även om det inte är varje dag nu, så är det lätt att dom dyker upp pga att någon säger något otroligt dumt eller hotar då. Då blir jag helt förstörd men jag visar det inte, jag håller det för mig själv. 

Så jag tror det där var det mesta, så nu är det bara upp till er att "svara" säga om det är vanligt, eller om någon också har sånt här, om det är ovanligt/vanligt fast man ligger på en låg/hög nivå och vad ni tycker och tänker, så klart..

 

Maria

18 augusti 2010 11:01

Jag hade också såna tankar för mig när jag var yngre, speciellt när de var mörkt. Spela liksom ingen roll om man var inne eller ute. Men de gick över med tiden för mig:-P

http://mariadehlin.blogg.se

Frida Skoglund

18 augusti 2010 11:12

Ja det har suttit i för mig i säkert 8-10 år, sen nu är det lite lugnare men ibland blir man ju helt störd i huvudet pga det! :P

 

MagdaH

18 augusti 2010 12:47

Jag har också så fast på ett lite lägra stadie men det var mycket värre när jag var mindre. tror att jag har lyckats övervinna lite av den rädslan :P Men det är skitläskigt å de är överallt spelar ingen roll var man är man tkr att man hör ljud å sånt som egentligen är nått annat än man tror att de är

http://www.dailynovell.bloggplatsen.se

Frida Skoglund

18 augusti 2010 13:02

Ja, jag kände för att skriva ut det på bloggen för att se om det är vanligt bland andra eller om man är ensam om det. Om man har något högre grad utav det, eller lägre. Ja usch det är verkligen läskigt, paniken äter ju upp en ungefär. Det blev bara värre och värre för mig genom åren! Fick en liten lätt sån där idag, men det gick över ganska fort..

 

lilliiiiz

18 augusti 2010 14:52

det du berättade det upplevde jag med
från det jag var sex år tills jag var fjorton
eller något. det var skit jobbigt tyvärr ;/
men som tur är har det försvunnit förutom om jag
går på en ödeväg när det är mörkt och jag ska hem
då springer jag typ ist för att gå.
Jag kunde inte sova ensam innan heller så jag sov
alltid inne hos min syster.
Men när jag fyllde 15 eller 16 kommer inte riktigt ihåg då släppte det på mig. men kan få
känslan av att någon stirrar på mig ibland när man ska sova och då vill man helst att någon ska sova hos en men man lär sig leva med det fast det är skit jobbigt ;/

http://lilliiiiz.blogg.se

Frida Skoglund

18 augusti 2010 14:56

Ja fy tusan det är sjukt jobbig. Blev bara värre och värre för mig med åren, nu har det lagt sig lite men fick ju även lite sånt där tidigare idag. Förr i tiden när jag rökte, så på kvällarna, kunde jag få panik och bara slänga cigen och springa för fulla livet in :s.. Det är ju nästan sjuk sånt där...

 

Anniiz

18 augusti 2010 17:19

Hejsan! Det du skriver här är inte alls ovanligt det drabbar tusentals människor men på olika sätt såklart. Jag skulle tippa på att det är dödsångest du har. Och sånt kan man få hjälp för genom att gå till t ex en kurator eller psykolog. Och nu menar jag verkligen inte att du verkar psykist skadad för att jag nämner psykolog så det får du absolut inte tro. Jag har själv sån dödsångest ibland, och det du nämnde om skogar, du är inte ensam,jag till exempel, aldrig i mitt liv skulle jag våga gå i en skog på kvällen då det är mörkt ute , och för mig skulle det inte ens hjälpa genom att prata med någon i telefonen.
Mvh Anniiz

http://anniiz.bloggplatsen.se

Frida Skoglund

18 augusti 2010 17:26

Nej ush jag sätter inte min fot i en skog, aldrig i livet spelar ingen roll om jag har 10 pers med mig - skogar, no way. Typiskt också bara för att jag skrev det på bloggen idag, så har det varit så hela dagen. Bara springer runt och är totalt förvirrad och jätte rädd men ingen tycks förstå minsta lilla jag gör/säger.. Men skönt att det varit som jag trott, att det är fler som har så. Men man vet ju inte heller om man har det mer eller mindre än vissa andra. Det känns som att det går till en viss gräns då man kryper på golvet för man tror att någon ska skjuta en..

 

Marlene HBG-Girl

18 augusti 2010 20:02

Jag hade det så när jag var yngre. Vi hade en skog nära där jag bodde och jag vågade aldrig gå där när det började bli mörkt. Hade en kompis som bodde på andra sidan och det var den enda vägen, och det blev inte bättre av att polisen kom och sa att det gick en galen person i skogen med kniv. Då slutade jag gå genom skogen. Men känslan av att vara förföljd finns kvar om än i en liten skala. Men det försvinner med åldern, 23år är jag nu och rädslan är nu borta :)

Ha det bra :)

Kramar

http://hbg-girl.bloggplatsen.se

Frida Skoglund

18 augusti 2010 20:23

Men det är ju inte bara skogar för min del, och minns inte ens att jag nämnt något om skog i inlägget :o haha.. Det är ju alltid så, och det är sjukt jobbigt..

 

Ida

18 augusti 2010 23:47

Det är nog väldigt vanligt och inte alls nåt du behöver skämmas för eller så. Jag var/är också asrädd i vissa situationer när det är mörkt. Rädslan har förmodligen kommit av att vi haft en massa inbrott och tjuvjakter (ja du hörde rätt, helt sjukt, men det är väl för att vi bor uppe i skogen som tjuvarna älskar oss ...), så det är klart att det är många som är rädda för just det som du beskriver. Man är ju rädd om sitt liv, det blir nåt i hjärnan som värsta intar försvarsposition eller nåt. Så du är inte ensam ;P Men man får väl försöka tänka att "jag dör inte nu", eller lite barskt så här: "Ja, men låt dem skjuta mig då, jag kan ju ändå inte göra nåt åt det". Ok, lite barbariskt, men man vet innerst inne att det inte kommer vara nån där, och om man slutar vara rädd för döden, så blir det kanske bättre, eller nåt ... Jaja, skitsamma :P



Kram Ida

http://www.idaho.bloggplatsen.se

Frida Skoglund

19 augusti 2010 09:30

Ja jo men det gör inte sådan stor skillnad för mig om det är mörkt eller ljust, lika störd ändå. Jo jag brukar tänka så där jag med, men det brukar aldrig hjälpa mig speciellt mycket :o..

 

Anniiz

22 augusti 2010 12:32

sorry haha det kanske var nått annat , men det var nått om att du måste prata i tele för att gå nånstans eller va det var haha , aja shit the same, Jag själv blir till och med förvirrad. diggar din blogg förresten

http://anniiz.bloggplatsen.se

Frida Skoglund

22 augusti 2010 12:49

Ja jo jag måste ju göra det oftast, annars blir det panik panik.. Tackar ;P

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Man glömmer totalt bort att man har en blogg när man har en liten att passa upp! Men nu slog det mig, nu när det pågår massa saker och lilltjejen lärt sig ännu mer. Så det finns mer att skriva! Theresa blir snart nio månader, den 12e och då är bara...

Ja jag tänkte bara kika in här och skriva lite om min vän, bästa dessutom - beatrice åbom. Eftersom att jag har tappat min röst och inte kan säga detta till henne, så hon hör precis varje ord så tänker jag nämligen skriva det här och dela det med fle...

Ja vad ska man börja med då? Åkte till Angelica i tisdags och kom hem i torsdags, gick super bra att vara där borta. Bara det att Theresa hade väldigt mycket att riva i, aj aj! . Så i fredags var vi till Bea en sväng, ca en timme. Sedan gick vi till ...

Som jag sa tidigare om att jag trodde att hon höll på att få en till tand, det var så rätt. När hon kom hem från Söderhamn så var det en till som tittat upp! Och jag skrev ju vad hon lärt sig, japp hon kan även numera stå UTAN stöd! Hon försöker gå o...

Igår var det dop, och det gick hur bra som helst men det var verkligen super pirrigt att stå där framme inför allt folk och speciellt de man aldrig träffat på förut. Men alla var så trevliga osv. så det släppte väldigt fort! Har inte fått bilderna än...