Nix nu är jag för trött för att existera framför en dator så jag drar mig mot sängen istället för lite one tree hill tittande och behövlig sömn. Väntar in morgondagen med förhoppningsvis goda glada nyheter, sen ska jag också vara en go och glad tjej hela dagen. Har ju trots allt min pojkvän och vårt barn, så varför sura för att annat folk inte vill vara som normalt - hihi. Jaja, jag ska inte bara babbla på här inte för nu måste jag lägga mig så jag inte sover bort hela morgondagen, känns som att klockan är tolv för jag är så ruskigt trött och tog ingen vila på dagen heller för den delen och det känns ovanligt i min värld. 

Så god natt och sov gott, när det blir eran tur! See you tomorrow.

Blir nog en rätt så tidig kväller för min del då jag vaknade ganska tidigt också, men det är ju bara bra att man ställer in sig på att vakna/somna tidigt.. Hoppas att skolan ringer till farfar imorgon också så man får någon klarhet på det hela, är verkligen pepp nu och vill klara skolan och få jobb direkt och allting för att vi alla ska få det så otroligt mycket bättre. Allting är ju redan på god väg, så nu är det bara det här med skolan som får avgöra det sista goda! 

Har även en lillebror som har damp ikväll tror jag, han gör inget annat än att skrika och han skriker hur ljust och högt som helst så det skär verkligen i öronen. Men det är väl bra att vänja sig tills våran bebbe kommer, hon kommer ju också vara livlig vid vissa tillfällen eller kanske jämt? Haha, tror ändå att det blir ganska annorlunda när det är ens eget barn och hur man ser på saken då och som man gör när det är ens lillebror eller sådant.

Jaja hur som, ska väl äta middag också och sedan gå och lägga mig. Och gissa vad jag ska se på innan jag lägger mig? Jo men precis, one tree hill.

Lurar jag mig själv hela tiden med att inte se sanningen? Jag sitter alltid och säger hur jag tycker folk är blind, men när jag tänker efter så är jag fan det jag också. Dock är det gällande olika saker, men jag måste nog ta och inse någon gång innan det går för långt och innan allting blir som förut. Måste ge mig ut och sätta stopp för det här, det är viktigt. Det får inte sluta som alla andra gånger, då är det lika bra att det får ett slut här och nu och jag vänder och aldrig mer ser tillbaka. Men kanske är jag inte blind längre, eftersom jag nu ser detta? Har nog sett ett litet tag också, fan jag vet inte om jag är det eller inte. Det visar sig kanske nu idag, imorgon, dagen efter - nej det är för långt. Jag måste veta, och det måste ske nu. Jag kan inte springa runt med klumpen längre och fundera och låta allting äta upp mig innifrån. Du tror kanske att detta handlar om dig, men det gör det inte. För den det handlar om, den har inte mage nog att läsa.

Har inte alls något blogghumör just nu, vet inte heller när det kommer tillbaka. Är lite lätt irriterad, sur, arg och besviken och vet inte heller om jag är störd och missuppfattar men men. Min lilla älskling är i alla fall på hugget just nu och livar på, så jag längtar efter att få se henne i verkligheten.. Att få möta hennes blick första gången, min gobit och mitt allt. 

Jaja, nu ska jag pressa på mor lite så maten blir klar någon gång så ska man väl försöka få ner den också! Kanske skriver mer senare, om jag får tillbaka humöret - vilket jag förmodligen kanske får.

Sitter och tar det hur lungt som helst eftersom jag är hur seg som helst. Lyssnar på massa med musik och bara har det skit bra här i fotöljen, lillan ligger och sussar och är hur lugn som helst också ovanligt nog.  Hon har inte ens "dansat" till sin låt heller, hon är nog kanske lite slutkörd igen den stackars bebben. 

Hur som helst, så har farfar pratat med rektorn på skolan som skulle prata med en annan rektor som skulle prata med min gamla lärare. Och den som farfar pratade med sa i alla fall att det fanns stora möjligheter för mig att kunna fortsätta gå i skolan nu och jobba mycket hemma, toppen! Men då gäller det för min del att hinna med och orka med, tur att vi är två stycken som är föräldrar. Men han har ju också skola och plugg, men man får hjälpas åt båda två så båda får lika mycket gjort. Sen kanske vi får världens snällaste bebis också, det vet man aldrig! Men bara för att jag skrev det där, så kommer vi säkert få en livlig liten buse.. Men vad gör det, skönt med liv!

Ska trycka i mig något att äta också snart, så man kanske piggar på sig. Jag tyckte det var jätte roligt att Philip började åtta idag och för att jag kunde sova, men jo hej du klar vaken vid halv åtta.. Synden straffar sig själv, men ska nog ta mig en vila snart. Eller så struntar jag i det, för blir det skola nu så måste jag ju ändå vända lite på dygnen!

Tänkte skriva någon rad, eller kanske rader om något som jag inte tror att jag sagt till en enda person förut. Har alltid trott att det är så att alla har det och fungerar lika som jag gör. Men låg inatt och tänkte på "tänk om det inte är så?", så då tänkte jag skriva ut det här på bloggen för att få något slags "svar" tillbaka från er som läser, om det bara är jag som är lite knäpp eller om det är väldigt vanligt, eller om det är några fler som har så. Och vad ni tycker och tänker om det osv.. Men hur som helst, så har det i alla fall som tur är blivit bättre en aning, det mesta släppte då jag började träffa min Philip, fann en aning trygghet hos honom - även om vi inte umgicks alla dagar.

Har alltid skrämt upp mig själv så jäkla mycket, så när jag var liten så hittade jag alltid på med bortförklaringar för att jag inte vågade sova själv just för att jag trodde att någon stod utanför fönstret och skulle hoppa in och döda mig eller något sånt där knas. Alltid när jag var ute och gick på dagen eller kvällen så hade jag alltid telefonen i handen och 112 slaget för jag trodde att någon gick efter och skulle komma fram och döda mig då också. Det är ju nästan fjantigt när jag tänker efter och sitter här och små skrattar för mig själv, var inte alls så otroligt gammal när allt det hela började och förstår inte var jag fick allt ifrån heller. Men hur som, så kände jag mig alltid iaktagen och jag tyckte det var så skrämmane och visste inte vad jag skulle göra, så jag sprang alltid för mig själv och det var ju aldrig någon som iaktog mig? 

Sen när jag var hos farmor och farfar så har jag alltid varit tvungen att sova i farmors dubbelsäng, för det har varit lika där - iaktagen. Trott då också att någon kollar och jag får inte knäppa på lyset för då vet dom att jag är vaken, åh så störd man varit. 

Vissa gånger har jag nästan krypt på golvet för att jag inte vågat gå då jag varit tvungen att gå på toaletten. Hörde jag en bil, då trodde jag att det var något psyk i bilen som skulle ta och ha ihjäl oss allihop. Och om jag går upp när jag ska hämta vatten, kommer jag först se något rött sen få en kula i skallen. Jag har vissa gånger knappt kunnat gå ut ur huset, lägenheten för jag har varit så förbannat jäkla rädd för något som inte ens existrerar. Jag har legat under täcket och tok skakat för att jag trott att någon iaktar mig, för att jag trott att någon försöker döda mig och allting. Varje gång jag skulle gå på toa så var det som att utmana ödet för mig. Det kanske är mycket sånt här knas som gjort att man är så skapligt blyg idag och inte har modet till det mesta. 

Jag kan inte gå själv i mörkret, går jag själv så måste jag ha någon som pratar med mig i telefonen annars får jag panik - måste oftast ha någon i telefonen mitt på dagen också. Bara utifall liksom, utifall någon skulle komma.. Dock är det som sagt inte lika nu, men det händer men inte varje kväll som förut. Har haft svårt att sova själv vissa nätter men jag har vägrat att sova inne hos min mamma när jag är liksom 10+!?.. Men aldrig hos farmor, har jag nästan aldrig klarat av att sova själv, förnst jag blev en aning äldre då. Men jag var nog inte så ung trots allt då jag sov där senast, det är ju ganska skrattretande och fjantigt tycker jag och säkert en del utav er också. Men jag tror inte att man kan riktigt råför sånt här, hur många gånger jag än försökt intala mig att det bara är skit och att det inte finns något, att jag måste tänka på något annat - så slår det alltid tillbaka, eller slog.

När vi flyttade hit också till hus, så var det bara jobbigare för då var jag helt säker på att den där "personen" som iaktog oss skulle kunna ta sig in och slå till hur lätt som helst. Vi flyttade ju även under vissa omständigheter, så det kanske hänger mycket i det också. Och då så fort en bil saktade ner utanför huset tänkte jag "nu skjuter dom"..... Men jag visste ändå att det är en sväng precis utanför huset, så man måste sakta ner annars kör man rakt fram och in i stolpen. Men nej, så var det inte alls tyckte jag - även fast min "andra röst" sa att det är visst så det är.. Men det gick över det också som sagt, och det gick flera månader innan jag hade någon sån där tanke igen - just pga Philip. Men om någon t.ex hotar mig på något sätt, så får jag sån där panik attack igen och vågar knappt visa mig ute, men jag låtsas som att jag vågar det och är som att "nä men vad spelar det för roll, h*n får väl komma då".. Men jag är så jäkla rädd egentligen, det bara svider och vänder i magen och jag skulle kunna bryta ihop när som helst.

Jag vågar knappt säga till någon längre heller, jag är rädd för att det ska bli bråk. Jag tänker alltid det värsta i sånt där säger jag "idiot" då kommer h*n ta tag i mig, slänga in mig i väggen och barnet kommer ta skada.. Sånt där sjukt, och ibland tänker jag att det kunde vara så värre, jag kunde ha ramlat där och slagit ihjäl mig, förlorat barnet - h*n kunde ha dödat mig, kunde ha slagit ihjäl oss. Så får jag sån där panik igen och blir skit rädd och bara vill gråta - men lilla jag, det hände aldrig? Jag ska alltid skrämma upp mig själv, ja nu vet ni ju att det har varit lite sen jag blev gravid också men det är mestadels dom här tankarna inte att jag tror att någon iaktar mig.. 

Tror inte heller att jag aldrig någonsin om jag inte träffade Philip att jag hade kunnat tagit bort från det här, vet inte varför jag aldrig sagt något till honom eller någon annan. Jag har inte vågat, tänkt att antingen är det så att alla har det eller så kommer dom tycka att jag är sjuk i huvudet. Jag är glad för att jag har min pojkvän som får mig att tänka bort från allt det här skiten och bara fokusera på oss tre, skulle aldrig tagit mig till den punkten idag utan honom.. En utav de starka anledningar till att jag älskar honom så som jag gör också, men kanske riktigt korkat att jag aldrig berättat.

Men jag vet inte varför jag aldrig sagt något till någon person? För tänk om, man kanske kunde ha fått lite hjälp så man slapp dessa tankar? Även om det inte är varje dag nu, så är det lätt att dom dyker upp pga att någon säger något otroligt dumt eller hotar då. Då blir jag helt förstörd men jag visar det inte, jag håller det för mig själv. 

Så jag tror det där var det mesta, så nu är det bara upp till er att "svara" säga om det är vanligt, eller om någon också har sånt här, om det är ovanligt/vanligt fast man ligger på en låg/hög nivå och vad ni tycker och tänker, så klart..