Skrev ju i ett tidigare inlägg att jag skulle skriva om en period som tåg på mina krafter. Det är egentligen två olika perioder som har varit väldigt svåra att ta sig igenom, men man kan koppla det till en och samma på ett vis. Det handlar om en abort och ett missfall, vilket var riktigt tufft och jobbigt just då, det är det väl fortfarande men inte på samma sätt om man säger så. Tänker i alla fall nu börja med aborten, och missfallet ett senare inlägg som är lite kortare. Har tidigare funderat på om jag skulle skriva ut det eller inte, men jag tog nu beslutet efter mycket om och men att "äntligen" öppna mig angående något stort.

Aborten:

När jag skulle fylla 16 år eller nyss hade fyllt 16 år så fick jag reda på att jag var gravid, det var många utav mina kompisar som blev gravid den tiden & en nära vän som redan var gravid. Jag och den killen jag hade då hade väl någon gång pratat om barn, men vi visste väl inte direkt om vi skulle ha det just då vid det tillfället och om det skulle bli något så skulle det ju självklart dröja en längre tid innan. För vi hade ju inte direkt varit tillsammans betydligt länge heller & med tanke på att det var så pass kort tid in i förhållandet så vet man ju aldrig om det kommer hålla under en längre tid. Men hur som helst, jag började må illa en vacker dag och jag ringde till min syster så vi åkte ner på apoteket och köpte ett graviditetstest som senare visade negativt. Jag blev lite små chockad för det kändes ändå som att allt inte stod rätt till, trots att mensen inte hade kommit än men den var inte heller försenad & den hade inte direkt något "exakt" datum då den kom för mig förut. Jag fortsatte att må illa och hade svårt att äta vid vissa tillfällen så jag och syster beslöt oss för att vänta en vecka till och se om mensen kommit annars skjutsar hon ner mig på apoteket igen så jag kunde köpa ett nytt. Jag ville inte gå till ungdomsmottagningen, det skulle kännas så pinsamt på något sätt att gå dit så visar det negativt - så börjas deras tjat om kondom osv. osv..

Veckan efter och jag hade inte fått någon mens, ringde farfar och kom med någon dum bortförklaring för att få ihop pengar till ett nytt test. Syster skjutsade ner mig den här gången också som sagt, jag väntade ett litet tag tills jag skulle göra testet men tillslut orkade jag inte vänta längre för jag ville verkligen veta om jag var gravid eller om det var något annat som var ivägen.

Den här gången visade det positivt, jag flög upp och sprang in i rummet och upp på sängen och var helt chockad och visste inte var jag skulle ta vägen. En del av mig var glad, en del av mig var chockad och jag grät för jag var så rädd samtidigt & jag visste ju inte heller om jag skulle klara av det, samtidigt som jag inte ville bli av med bebisen. Jag tror att den första personen som jag ringde var min kompis J som jag berättade nyheten för & hon blev glad och var på UM med en annan kompis A, som sedan några sekunden efter (det kanske var före jag ringde också, kommer inte riktigt ihåg) berättade att hennes test också visat positivt. Vi var alltså tre stycken nu som skulle egentligen skulle ha fått småttingar ungefär samtidigt, jag och A skulle få rätt så tätt inpå varandra eller hur man ska säga.

Jag talade sedan om det för killen jag hade då, han blev också lika chockad men vi var väl ändå glada båda två - trots en väldigt ung ålder. Jag gick iväg till ett ställe där vi alla brukar samlas de flesta dagarna och bara umgås och prata om allt mellan himmel & jord. Sen åkte jag och A ner på apoteket och köpte två till tester, ett till varsin person. Dom två visade också positivt, när jag satt där och väntade på det där svaret var jag minst lika nervös som den gången innan även fast jag var 90% säker på att det tidigare hade visat det rätta. Jag var jätte feg när jag skulle berätta för mamma, så jag skicka ett sms "jag är gravid" och till svar tillbaka fick jag "vilken fegis du är!".. Helt rätt, jag var så rädd för att berätta för dom äldre i min familj/släkt för jag var jätte orolig för vad dom skulle tycka om det hela. Men dom tog det rätt så bra, men jag berättade inte heller för alla.

Jag och mamma åkte ner till ungdomsmottagningen och pratade med barnmorskan där och gjorde yttligare ett test, vi ville ju verkligen vara på den säkra sidan & det var också positivt. Hon föreslog att jag, mamma, killen & hans mamma skulle träffa kuratorn och prata om besluten osv.. Det gick rätt så bra, jag tror bara att vi gick dit en gång med föräldrarna och en gång utan, men jag kommer inte riktigt ihåg med tanke på att det var så otroligt längesen.

Dagen efter visste nästan hela Bollnäs om det här, syster som hade sagt att hon skulle stötta mitt/vårat beslut till 100% fick höra det. En i hennes familj ringde och frågade om hon visste om jag var gravid, för det hade gått prat om det så det hade nått fram till en och annan. Folk kom fram som jag knappt kände, som jag inte sagt något till och började prata om det här och sa grattis och det ena med det andra. Vad jag kommer ihåg så var det inte mycket negativitet runt omkring det hela. Men det dröjde inte länge tills det ändrades..

Jag gjorde någon/några veckor efter beskedet om att vara gravid slut med killen & han ville inte längre då vara en del av det hela. Så då tänkte jag att jag kommer inte klara av att uppfostra ett barn på egen hand, så ung som jag är & jag vill inte låta mitt barn vara utan en pappa för jag vet själv hur det är. Jag fick reda på ett och annat, jag kände mer och mer att jag inte skulle klara av det och jag var inte redo nu märkte jag. Trots att jag ville behålla barnet så skulle det inte fungera på olika sätt..

Jag och mamma åkte in till Hudik för att göra ett ultraljud, jag fick se den lilla men jag såg inte så mycket för jag hade ju aldrig sett ett foster förut. Sen var det ju inte så jätte långt gången heller så det kan ju vara därför jag inte såg och inte riktigt förstod. Hon mätte "fostret" och kom fram till hur långt gången jag var, jag var 10+6 eller 11+0 och fick en tid veckan efter på en onsdag, samma dag som jag gick in i vecka 13. Jag fick tre tabletter som jag skulle ta några timmar innan skarpningen som dom skulle göra eftersom jag var för långt gången för en medicinsk abort.

Onsdagen var här och jag skulle precis ta tabletterna och mamma frågar om jag verkligen var säker på det här, att det inte fanns något tillbaka efter att jag hade tagit tabletterna. Jag ville inte fundera mer på om jag var säker eller inte, för det skulle jag inte klara av så jag stoppade in tabletterna i munnen och sköljde ner dom med ett glas vatten. Senare åkte vi till Hudik och jag kommer inte ihåg så himla mycket men. Jag blev lämnad själv på en avdelning så tog dom sprutor, fick värktabletter & andra tabletter. Jag fick sitta där i min ensamhet och vänta, vänta och vänta på att jag skulle få bli nersövd. Självklart var det massa barn där bara för att det var tid för mig att ta bort mitt barn & jag fick massa dubbla tankar och tyckte det var lite små jobbigt för stunden.

Sen var det min tur, jag blev nersövd & dom gör det som ska göra. Efter ett tag vaknar jag upp bland annat folk i en säng, jag är jätte trött och förstår nästan ingenting och mamma kommer först, men hon skulle gå och hämta killen som inte längre var min kille då. Vi satt och pratade lite om allting & nu var det gjort. Jag skulle gå och byta om till mina kläder och började blöda då, inte alls så jätte mycket men jag blev deprimerad när jag såg blodet. Under hela hemresan så sov jag bara, jag hade ont och var så sjukt trött så jag orkade ingenting. Jag hade ont i flera dagar & blödde en del, men inte så jätte mycket nu heller..

Jag tror nog att jag tyckte det var extra jobbigt med tanke på att dom som jag spendera mest tid med var gravida, och nästan i stort sätt pratade om sina graviditeter med varandra hela tiden. Det var jobbigt att höra om det eftersom att jag inte behöll mitt barn även fast det hade blivit det bästa, för jag tror inte att barnet skulle ha fått det så jätte bra. Men jag var jätte glad för deras skull för jag såg lyckan i deras ögon när dom bar runt på deras småttingar, det är alltid härligt att se vänners leende och lycka!

Dom flesta stöttade mig väldigt mycket, men om jag minns rätt så ville jag inte öppna mig så otroligt mycket för jag tyckte det var jobbigt att prata om det. En del sa något i stil med att "jag skulle aldrig kunna göra en abort, man tar ju för fan livet av en människa", det var det värsta jag någonsin hade hört och jag kände hur det bara sved i ögonen och jag ville bara skrika, gråta och jag fick sån jäkla panik. Jag förstår inte hur man kan säga såna hårda ord till någon som har gjort abort, det är fan riktigt idiotiskt och man borde skämmas tycker jag. Det är inte lätt att göra en abort och det vet ni som har gjort det om också, det är inget man senare springer runt och är stolt över osv..

Jag har väl förträngt det mesta, därför det inte är så jätte detaljerat men det får duga så som det är. Det tog ett tag innan man "kom över det hela" och i början låg jag mestadels hemma och bara grät & grät, men det släppte till slut.

 

AngelOne

14 juni 2010 18:56

Abort låter inte vidare kul..
Men har man råkat gjort fel äre ju så!

KramKram

http://www.AngelOne.bloggplatsen.se

 

Sandra

14 juni 2010 19:12

Väldigt modigt att du vågar öppna dig och berätta om saker du har gått igenom, inte alla som gör det! Starkt tjejen!

 

Isabella Schölling

14 juni 2010 19:55

Bra kämpat gumman..en abort är ingenting man är stolt över och när jag gjorde min abort förträngde jag också en stor del utav hur tiden var.. Jag fick så kallad " minneslucka " under tiden jag var gravid. Ganska hemskt att man inte minns känslan eller någonting..men det kanske är någonting man inte ska minnas.

Du är stark och är stolt över att du vågade öppna dig och prata om dina problem. Det blir så mycket skönare på ett sätt om man skriver av sig allting

http://www.mammaisabella.bloggplatsen.se

 

ella

14 juni 2010 20:58

Blev så rörd av din text..
Att någon kunde säga att man tar livet av en människa.
Jag har också gjort en medicinisk abort..
känner igen mig i texten helt o hållet.
du är stark och modig som kan öppna dig och berätta om det.
men tror det är de bästa om man ska komma över saker, att prata om dom.
ska kanske göra mig ett försök också senare.
ha det så bra & lycka till! :)

http://elizavierikko.bloggplatsen.se

 

Jenny

15 juni 2010 15:40

Starkt gjort att kunna prata om det .
Ännu starkare gjort att klara av en abort , jag hade nog aldrig klarat av att göra en abort .
Men nu var ju inte ens det på tal , hade inte ens en fundering på att ta bort mitt barn när jag vart med barn , men hade jag blivit gravid tidigare eller med ngn annan så kanske jag hade behövt fundera över det .
Iaf vela bara säga att du är stark tjejen som klarade av det , oavsett vad andra säger ! :)

http://19900327.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Man glömmer totalt bort att man har en blogg när man har en liten att passa upp! Men nu slog det mig, nu när det pågår massa saker och lilltjejen lärt sig ännu mer. Så det finns mer att skriva! Theresa blir snart nio månader, den 12e och då är bara...

Ja jag tänkte bara kika in här och skriva lite om min vän, bästa dessutom - beatrice åbom. Eftersom att jag har tappat min röst och inte kan säga detta till henne, så hon hör precis varje ord så tänker jag nämligen skriva det här och dela det med fle...

Ja vad ska man börja med då? Åkte till Angelica i tisdags och kom hem i torsdags, gick super bra att vara där borta. Bara det att Theresa hade väldigt mycket att riva i, aj aj! . Så i fredags var vi till Bea en sväng, ca en timme. Sedan gick vi till ...

Som jag sa tidigare om att jag trodde att hon höll på att få en till tand, det var så rätt. När hon kom hem från Söderhamn så var det en till som tittat upp! Och jag skrev ju vad hon lärt sig, japp hon kan även numera stå UTAN stöd! Hon försöker gå o...

Igår var det dop, och det gick hur bra som helst men det var verkligen super pirrigt att stå där framme inför allt folk och speciellt de man aldrig träffat på förut. Men alla var så trevliga osv. så det släppte väldigt fort! Har inte fått bilderna än...