Då har jag skrivit några stycken om aborten, antar att inlägget blev en aning rörigt. Så nu över till missfallet.

Missfallet:

Min kompis B sa ibland "du är nog gravid" dock på ett mer skämt sätt, det var inte direkt så att det var det seriösaste. Men jag ville då minsann ändå visa för henne att jag inte alls är gravid, så lika den här gången köpte jag mig ett test. Rätt var det var så blev det är plus direkt, chockad jag blev jag så jag visste inte vad jag skulle göra nu heller mer än att jag visste att det var något jag ville behålla för jag kände bara att "tiden var inne". Jag skrev då till min kille och berättade, även han blev väldigt chockad och det var nog inte den rätta tiden att berätta då och det var inte kanske den rätta tiden för att bli gravid.

Killen skulle ut i Bollnäs dagen efter och kom till mig efteråt och mamma berättade ett & annat att hon skulle finnas där hur det än blev osv.. Vad jag kommer ihåg så blev det inte så mycket mer prat runt om det hela, men jag vet att jag då gav bort allt jag hade som kunde ge barnet någon skada till honom just då.

Jag hade ruskigt ont i magen hela kvällen och gick runt och små gnällde, och fick höra att "men så ont gör det inte". Jag tänkte inte mer på det och gav bara ett leende och tänkte "det är väl så här det kändes när man är gravid då alltså". Dagen efter när vi vaknar så har jag fortfarande då lika ont, vet inte om det var första eller andra gången jag skulle gå på toa som jag såg att jag blödde. Jag blev jätte rädd och började gråta, vad helt uppriven hela dagen och killen sa att jag inte skulle oroa mig, att det skulle bara bli värre.

Jag var så rädd för att jag skulle förlora ett till, nu på ett annat sätt när jag inte själv "gått med på det" & jag var så otroligt ledsen. Jag blödde vidare & det ville inte lägga sig, magvärken blev allt värre. Jag försökte tänka på att det inte var någon fara, att allt var bra med det lilla livet där inne och såna där tankar för att piffa upp mig själv. Men det hjälpte inte, för varje gång jag såg blodet eller kände att det kom blod så blev jag bara så otroligt ledsen och visste inte vad jag skulle göra.

Jag ringde även den här gången min kompis J, som ringde rådgivningen och berättade allt för dom & dom sa att jag skulle ligga ner och ta det väldigt lugnt. Jag tog det lugnt och trodde att det kanske skulle bli bättre, men värken fortsatt. Det var som en mensvärk, fast mycket värre och det verkligen brände i magen och det var verkligen så otroligt obehagligt. Jag har aldrig någonsin haft en sån magvärk i hela mitt liv och jag trodde nästan ett tag att jag skulle dö av smärta, det var verkligen hemskt och hur jobbigt som helst.

Efter ett tag skulle jag gå och kissa, medans jag satt och kissade så kände jag hur en verkligen mega klump bara kommer ut och även det gav en rejäl smärta. Det var flertal klumpar, jag sprang in till killen och var jätte ledsen och grät och slängde ur mig massa elakt till honom, jag var riktigt dum på honom precis som om det skulle vara hans fel. Men han var ändå min ängel och satt och tröstade mig och var verkligen det bästa stödet & det gjorde så det blev lättare. Han undrade om jag inte skulle berätta det för pappa, vilket jag senare gjorde och även han blev ledsen.

Mamma ringde till en barnmorska på måndagen och berättade allting, barnmorskan sa att det är jätte vanligt att man får missfall om man upptäcker graviditeten för tidigt. Hon sa även att det är många som får tidigt missfall, fast dom inte ens vet om att dom är gravid. Sen var det inget mer med det, jag fick inte göra som dom flesta att åka in på sjukhuset och göra undersökningar osv..
 
Det var jätte jobbigt att höra det också, så mamma åkte senare ner på apoteket och köpte ett graviditetstest för att jag skulle göra ett nytt och se om det visade positivt eller negativt. Det var negativt och jag började stor gråta och visade mamma, men det är tydligen sånt som händer.

Jag ångrar nästan att jag gjorde det där graviditetstestet som visade positivt, kändes onödigt att jag kollade eftersom jag ändå fick lida två dagar efter av ett missfall. Men det kanske på ett sätt var bättre att det var för tidigt än att det kom senare, när man börjat blivit van att vara gravid.

Jag vet att jag aldrig skulle ha tagit det här bättre än vad jag gjorde utan killen vid min sida, han gjorde så jag kom på andra tankar & lyckades få mig att må bra igen. Det här är inte heller något som jag pratar mycket om, för det har varit mycket tufft det också!

Men nu istället bär jag på det barn som var menat att komma till, som jag faktiskt blev gravid med en månad efter missfallet. Jag vet att man helst ska vänta minst tre månader & det är sånt som man känner nu i kroppen. Men jag var jätte rädd i början av den här graviditeten som jag är i nu, att det skulle vara något som gått snett! Men det är nog så det är, att det var menat att det var lillan som skulle komma till!

Tackar även för allt stöd jag fått från de personer som varit med i det här, som har vetat om det. Det har varit något jag verkligen behövt, men ett extra tack till killen.

 

beatrice

14 juni 2010 19:44

Känner att jag behöver skriva nu..
Jag hoppas att du vet att jag alltid finns här för dig, om du vill prata, gråta, skrika eller vad det än är. Jag kommer alltid finnas. Även fast vi inte pratar i telefon varje dag eller umgås speciellt ofta så står du mig varmt om hjärtat! Jag blir så otroligt ledsen när jag läser de här två inläggen, jag har aldrig gjort varken abort eller fått missfall, men jag försöker att förstår dig, och det tror jag att jag gör. Jag har varit med om mycket annat så om du känner att det inte är någon som lyssnar och förstår, så kan du alltid komma till mig. Jag har svikit dig och varit jävligt taskig mot dig under dessa år vi känt varandra, men trotts allt så kommer jag alltid bry mig om dig. Jag hoppas att du känner såpass stor tillit till mig så du kan berätta om det är något, eller bara ringa och snacka skit. Jag saknar dig gumman och jag tänker på dig. Sköt om dig och ha en trevlig kväll! Jag älskar dig,

http://diaryofmylife.bloggplatsen.se

 

Tilda

14 juni 2010 19:55

Stackars dig! Men vad roligt att du är gravid nu igen:) Lycka till!

http://www.flexibility.bloggplatsen.se

 

Isabella Schölling

14 juni 2010 20:05

Huaaa..sitter med tårar i ögonen. Kan inte föreställa mig känslan över att förlora ett foster :/ men som du säger det var menat att lillan skulle bli till så strax inpå missfallet :) Precis som pluttis, han var inte planerad men slogs fasen mot dom där hormonerna för att bli befruktad ;) haha

http://www.mammaisabella.bloggplatsen.se

 

Sara Westelius

14 juni 2010 20:22

Jag vet hur det känns att få missfall gumman, det är fan inget man kan sluta tänka på, det är inte lätt.. Jag är fortfarande SÅ ledsen pga mitt missfall :( Jag finns här för dig!

http://www.sarawestelius.bloggsida.se

 

Marlene, HBG-Girl

14 juni 2010 20:48

Vad stark du är, det var en väldigt känsloladdab berättelse och vet att jag skulle bli lika ledsen om jag skulle bli gravid och få missfall. Men är så himla glad för din skull att du nu ska få din dotter, hon måste vara så önskad :D Finns här för dig även fast än jag inte känner dig, så är det bara att skriva till mig om du vill prata av dig. Stöttar dig till 110%

Kämpa på gumman.

Kramar

http://hbg-girl.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Man glömmer totalt bort att man har en blogg när man har en liten att passa upp! Men nu slog det mig, nu när det pågår massa saker och lilltjejen lärt sig ännu mer. Så det finns mer att skriva! Theresa blir snart nio månader, den 12e och då är bara...

Ja jag tänkte bara kika in här och skriva lite om min vän, bästa dessutom - beatrice åbom. Eftersom att jag har tappat min röst och inte kan säga detta till henne, så hon hör precis varje ord så tänker jag nämligen skriva det här och dela det med fle...

Ja vad ska man börja med då? Åkte till Angelica i tisdags och kom hem i torsdags, gick super bra att vara där borta. Bara det att Theresa hade väldigt mycket att riva i, aj aj! . Så i fredags var vi till Bea en sväng, ca en timme. Sedan gick vi till ...

Som jag sa tidigare om att jag trodde att hon höll på att få en till tand, det var så rätt. När hon kom hem från Söderhamn så var det en till som tittat upp! Och jag skrev ju vad hon lärt sig, japp hon kan även numera stå UTAN stöd! Hon försöker gå o...

Igår var det dop, och det gick hur bra som helst men det var verkligen super pirrigt att stå där framme inför allt folk och speciellt de man aldrig träffat på förut. Men alla var så trevliga osv. så det släppte väldigt fort! Har inte fått bilderna än...