Är ingen större skillnad på vad jag skrev förra veckan. Det är väl i så fall att sparkarna och rörelserna är mycket kraftigare och större. Hon har ju hittat sitt ställe där hon ligger och kickar så det stöter till i hela magen, känns jätte obehagligt så ibland ligger man där och biter ihop.

Allting är bra annars, har inte så jätte ont längre förutom när jag vaknar på morgonen annars är det ingen större fara. Känns super skönt att det har små släppt lite, om man tar sig fram försiktigt så går det väldigt bra faktiskt! Sen att allting är inhandlat känns också super bra faktiskt, för då behöver man inte oroa sig in i det sista när hon kommit ut att man ska stå där utan saker. Ska väl bara fylla garderoben med en jäkla massa kläder, hon har ju lite mer sen dagens shopping med det kan då aldrig bli för myckt med tanke på alla ombyten som kommer göras!

Vet faktiskt inte riktigt var jag ska skriva men kan säga som vanligt att det gått jätte fort den här veckan också, trodde inte att det var söndag när jag vaknade men ändå så gjorde jag det. Förstod väl inte fullt ut att det var söndag inom graviditeten då jag ökar en vecka framåt, tänk att det bara är 14 veckor kvar. Jag hoppas verkligen också att det bara är 14 veckor kvar att det inte blir ca 16 veckor tills hon kommer ut, att hon inte ligger och retas och vägrar komma ut! Men jag får väl hoppas att jag är som min mor som inte gått över tiden någon gång, hon har dock fött Johannes i sjunde månaden vilket jag hoppas att jag inte kommer göra. Då kommer hon ju vara tok för liten, sen vet man ju inte hur det kommer sluta riktigt. Visst att det står att risken är stor att dom överlever och blir friska, men dom ligger ju där inne i 40 veckor för att bli fullt utvecklade.

Barnet:
Kan höra ljud och ljudnivån inne i magen som kan nå upp till mer än 80 decibel. Det är ungefär lika livligt som en stökig stadsmiljö.
Barnet lyssnar på ljuden i mammans kropp, magen som kurrar, nysningar och annat som händer. Det lyssnar även på mammans och omgivningens röster.
Vikt 900 gram.

Kommer väl inte riktigt ihåg de exakta datumet eller datumen men det var i alla fall i slutat av januari eller i början av februari som jag fick reda på att jag var gravid. Blev väldigt chockad eftersom jag nästan nyligen då hade fått missfall och fick tankar om att jag kan ju inte vara gravid, är det samma bebis eller är det ett nytt? Jag hoppades på att det skulle vara ett nytt för jag tänkte att om det hade varit samma som tidigare så hade det kanske inte varit så att den lilla mådde så bra. Jag gick direkt till ungdomsmottagningen och gjorde yttligare ett test där för att se, jag gjorde säkert tre stycken för att vara på den säkra sidan.

När jag var hemma igen så skrev jag ett sms till Philip och sa att han skulle ringa så fort han hade vaknat, vilket han gjorde. Jag tror nog att han också blev lika chockad som jag blev och kommer precis ihåg vad han sa & kommer alltid göra det också, tycker det var ett roligt svar. Men man vet ju inte riktigt heller vad man ska säga eftersom det är något som är ett stort beslut men jag visste redan då att jag skulle behålla och det gjorde han också.

Det tog väl ett tag för båda två att förstå att det var så det stod till, att man skulle bli föräldrar och ta hand om ett litet barn inom några månader. Det gick dock fortare för min del att inse det än för honoms, men så är det ju för dom flesta. För det är ju ändå mamman som blir mest förändrad och känner ett slag av smärta och hur det växer där inne.

Jag ville inte berätta för någon direkt för jag var rädd för att det skulle bli som sist, och det skulle vara jobbigt att höra folk fråga hur det var med liten när man fått missfall. Så därför så tog det väl ett tag innan man gick ut med det, det är till och med folk som fortfarande inte vet något som har blivit chockad när dom sett magen och fått reda på det. Men jag berättade för dom inom familjen och några få som jag visste kunde hålla det hemligt, men inte alls direkt. Jag lät det gå någon dag, eftersom det ändå tog två dagar sist innan vi förlorade ett annat barn.

Det satt ju alltid i baktanke att jag skulle förlora henne också, men det kändes ändå som att hon var här för att stanna och komma ut och busa med sina föräldrar inom kort tid.

Det var bara glädje runt om det här, ja då när alla/vi insett vad det var som hände och efter att man hade varit hos barnmorskan första gången. Jag tyckte det var lite små pirrigt att gå dit första gången och prata, för där hade jag ju aldrig varit förut & jag var lite rädd också faktiskt. Jag var rädd om den lilla jag hade inom mig och det är jag så klart fortfarande.

Jag kände något ifrån henne väldigt tidigt och blev jätte chockad och trodde att det bara var inbillning, men det blev ju bara kraftigare och kraftigare med tiden & så är det ju så klart nu också. Jag frågade mamma om det kunde vara så att jag kände & det kunde det mycket väl vara, för det är flera som känner något tidigare. Jag tror att jag sa det till Philip med om jag minns rätt så tror jag att han även som jag gjorde trodde det bara var en inbillning. Men jag visste ju inte till 100% men strax efter det så visste jag mer säkert.

Jag hade ont till och från i några veckor & en barnmorska som även var min lärare sa att det bara var positivt, för det var tecken på att det växte där inne i livmodern m.m Så det var inget mer att oroa sig över, så nojig som jag ändå var. Men det försvann till slut, det kunde gå veckor utan att jag hade ont alls och ibland kändes det inte ens så man tappade förståndet till att man var gravid för det var vissa tillfällen det inte kändes som det. Men det kändes bara mer och mer att det var något där inne, även om det inte gjort så var det känslan i magen som visade att man var gravid och massor med sådant.

Vi var på ett ultraljud men vad dock bara i vecka 15 så hon kollade lite snabbt så att allting såg bra ut, sen fick vi ett kort och en ny tid. Det var mycket liv där inne såg man, det kändes som en lättnad att se det med tanke på hur nervös jag var. Det var en sån speciell känsla att se mitt och Philips barn på en skärm, men jag såg ju inte direkt dom "små detaljerna" som hon gjorde. Det kändes nästan där ett tag att Philip vad gladare än vad jag var, fast jag var det också men det kändes som att han visade det mer än vad jag gjorde. Jag försökte kanske ligga på en lite lägre nivå, medans vi satt och kollade på bilden på en bänk utanför sjukhuset.

Det var bråkigt hemma en kväll, och jag pratade med Philip och han kom med förslaget om att jag skulle flytta till honom tills vi skulle få eget. Jag hade då handen på magen och när jag svarade att jag ville det och när det var mer bestämt, så kände jag första sparken utifrån. Jag tyckte det var så coolt att hon gjorde det vid just det där tillfället, precis som att även hon tyckte att det var en strålande idé och jag blev så jäkla glad kommer jag ihåg. Det var underbart också att få flera tecken att hon var i livet och allt kändes så sjukt bra, som att det var så menat att vi skulle skaffa barn nu och att det var henne vi skulle få.

Vi var väl säkra båda två på att det var en kille och kallade jämt barnet för han eller honom, så jag sa kill namn dock bara ett men det kom vi då inte överens med. Kanske för att det egentligen inte sen var en kille, jag har ingen aning. Men vi ville veta var det var för kön och skulle se om det gick att kolla nästa gång vi skulle på ultraljudet.

När vi var på det andra ultraljudet så var vi där lite längre och kollade lite närmre på allting. Hon var lika rörlig den här gången också, så det kändes lika nu som då bra att se för jag var ju minst lika nervös nu också. Men allt såg bra ut och det var det som var det viktigaste, frågade om hon kunde se kön. Men hon låg lite konstigt så det var svårt att se vad det var för något, hon tröck den där saken så hårt när hon skulle kolla så jag trodde att jag skulle börja gråta. Det gjorde super ont, men hon sa sen att hon i alla fall inte såg någon snopp dock är det ju inte riktigt säkert heller, men det är i alla fall en tjej för mig. Vi fick tre bilder den här gången för 200:- tyckte dock det var jäkligt dyrt, men det var det värt. Har inte fått hem någon räkning än, men men. Hon "stod på huvudet" och jag kan säga att det inte såg riktigt bekvämt ut, kan inte vara skönt när man är i ute i livet o ligga så där på skallen, hehe.

Hon sparkade mer och mer, kraftigare och kraftigare. Men så fort Philip la handen på magen så slutade hon, så när han gick där ifrån så började hon igen. Jag tyckte det var skit roligt, som att hon "ropade tillbaka honom" på något sätt.. Men han fick då allt känna en spark tillslut, det är något jag lagt på minnet och inte tänker glömma. När man var där borta hos Philip så var det mycket stoj i magen, och när man åkte ifrån så var det nästan ingenting tyckte jag.

Alla besök hittills hos barnmorskan har gått jätte bra & allt låter och ser bra ut, alltid lika härligt att höra att allt är jätte bra och att hon växer som hon ska göra osv..

Jag ser verkligen fram emot att ge henne liv & få ha henne i famnen efter att ha kämpat att få henne ut. Jag längtar också & jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan henne i magen nu. Skulle kännas hur tomt som helst utan henne & jag kommer ge henne allt jag har och kan i hela mitt liv, jag vet också att jag inte är ensam om att göra det. Det finns många som bara ser glädje runt det här som också längtar och väntar på att det ska hända något. Men det är ju ändå tre månader kvar eller ja lite mindre än tre månader.

Tiden har verkligen bara sprungit iväg och det känns jätte ovanligt att det gått så otroligt fort med något, det brukar annars ta sån jäkla tid i min värld haha. Hon sparkar och rör sig så det känns som stötar ibland, ser även ut som en golfboll som rullar runt och även känns det som att det är det.

Jag är lycklig över att få gå igenom det här och med personen jag går igenom det med. Ser som sagt fram emot det och jag kommer göra mitt absolut bästa. En liten rörelse kan få en att klara av en hel dag och få en att le så man tror att mungiporna ska spricka!

  Datan ville verkligen inte samarbeta med mig idag, tog säkert över en timme att föra över en bild på magen till datan. Tror nog att jag ska köpa mig en ny kamera kanske, Johannes har ju haft sönder min för längesen så måste köra med mobil - suck & suck. Men nu är den uppe i alla fall! Tycker inte att det är sån stor skillnad motför förra veckan & veckan innan det..

25 veckor har jag gått runt med min lill flicka i magen & nu återstår det bara 15 veckor tills hon förmodligen ska vara ute bland folk och flörtas med alla! Det känns fortfarande jätte bra och jag längtar mer och mer för varje dag som går, speciellt när man går in i en ny vecka!

Jag tänkte på saker igår angående graviditeten men jag kom inte alls på det rätta ordet så ni som vet ett rätt ord får gärna hjälpa mig i alla fall med det. Men ja, det finns ju inget som är negativt med en graviditet tycker jag, men om det skulle vara något som var "mindre roligt" eller ja jag vet inte något sånt i närheten så skulle det i så fall vara.
- Jag känner alla lukter mer kraftigt och längre, som svettlukt och pruttluktar.
- Jag har haft mycket problem med rygg/mage sen vecka 17-18 & det är inte en liten värk.
- Jag kan inte stå upp under en längre tid för det trycker, sliter och drar i mage & rygg.
- Jag kan inte ligga hur jag vill för det gör ont även det.
- Jag har världens humörsvängningar & det är inte alltid lika roligt att drabba andra pga det.
- Jag har ett minne som sviker mig hela tiden.
- Jag har börjat fått massor med bristningar.

Men ändå så skadar det mig inte så mycket, det är inget jag tänker haka upp mig på så där grymt mycket för jag tycker att det är något som ska höra till graviditeten. Det ska kännas och märkas att man är gravid & som jag sagt tidigare när man känner varje rörelse och spark så fylls lyckan till högsta grad & pirret i magen är otroligt. Dels att det där försvinner senare i tiden, och tanken på att jag får ett barn så är det här inte ens i närheten av vad jag någonsin skulle kunna ge henne eller ge upp för henne senare i mitt liv. Nix nix, jag är lycklig för det ändå och trivs för första gången i min kropp i livet! Det känns jätte bra allting, och jag har en sådan längtan att jag inte vet var jag ska ta mig till snart.. Det är inte långt kvar nu!! Slänger upp bild eller bilder senare.

Barnet:
Nu börjar sista tredjedelen. Det händer inte så mycket utvecklingsmässigt utan barnet ligger och växer och mognar. Många rör sig mycket medan andra är mer stillsamma. Barnet kan känna igen din röst.
Redan från vecka 23 har bebisen en chans att överleva en eventuell för tidig födsel även om det ofta för med sig en del komplikationer.
Vikt 800 gram.

Lill flickan har party, helt gratis också - vilken tur för liten flicka! Sitter och lyssnar på massa musik för att få fart på lillan igen, men hon tycks bara gilla en grupp eller så stor hatar hon den för det blir verkligen liv på liten då, så fort jag drar igång en låt med den här gruppen - sötast.

Jag satt och tänkte på saker som låter totalt korkat t.ex:
Man ska aldrig säga aldrig - men då säger man ju att man aldrig ska göra något? Haha, jag är fan knäpp när jag är uttråkad kan jag ju passa på att tala om för er. Men suck för minnet också, jag hade flera såna där saker som låter knepig.. Men jag kommer inte på det just nu, kanske för att jag alltid får massor med fantasi när jag ligger i sängen och ska sova. Det är liksom då som hjärnan kommer på allt man kan skriva om, jag kanske bör ha papper och penna bredvid sängen i fortstättningen. Som det där jag skrev tidigare det har jag tänkt skriva i flera dagar, men som sagt mitt stackars minne har gett upp hoppet som jag tidigare har talat om.

Det blev en ganska härlig kväll trots allt det är ju super skönt väder! Alla andra här hemma är ute och springer & stymlar på medans jag sitter här och passar på att spela lite musik för min lilla flicka. Men nu blev hon en aning lugn när det kom igång en lugnare låt, shihi.

Imorgon blir det till att städa rummet och jag har en underbar mormor som sa att hon gärna hjälper till eftersom att jag faktiskt inte klarar av att göra så mycket, det är verkligen jätte tråkigt när det finns så mycket jag vill göra! Har haft städsuget i kroppen i flera dagar, det är ju inte klokt (!?) men när jag alltid har börjat så känns det som att jag ska svimma, det värker från topp till tå & jag har hela tre månader kvar - hur ska detta gå? Haha, så typiskt. Men jag har tur som sagt, med en sån underbar mormor som jag har fått!

Efter mycket om och men så tog jag beslutet att logga in på min "kära" blogg, fick en stor klump i magen när jag hade fått 4 nya kommentarer. Ska det verkligen behöva vara så, att en person ska gruva sig för att logga in på sin egen blogg, läsa sina kommentarer för att hon verkligen inte alls klarar av att längre se alla dessa kommentarer som inte har någon mening alls. Men jag fick mig ett stort leende när jag såg kommentarerna och klumpen släppte direkt, var verkligen stöttande och precis så som man faktiskt ska skriva i någon annans blogg - snällt och meningsfullt! Så kan jag passa på igen att tacka för det, det värmer fortfarande lika mycket.

Jaja, nu över till besöket hos barnmorskan.
Det gick hur bra som helst och vi pratade om allt möjligt, hur det stod till med allt runt omkring och om jag ville prata med någon kurator eller sånt. Men jag känner inget behov till det, jag har öppnat mig för alldeles för många äldre personer så jag vet inte om jag vill göra det igen. Hon sa att det märktes på mig att jag verkligen var rädd om lillan, att jag var glad och att jag tänker på hennes bästa till slutet - kändes skit bra att någon annan ser det som är sanning. Allt var bra med henne, hjärtat slog bra och tillväxten var perfekt! Min lill flicka börjar bli lite större trots allt, och inte prata om vikten.. Oj oj vad jag gått upp i vikt sen jag blev gravid, helt otroligt. Jag tycker inte att jag stoppar i mig mer mat än vad jag gjorde innan & då gick jag nästan aldrig upp. Fast jag är ju trots allt gravid, men jag har faktiskt gått upp mot 10kg tror jag om jag inte minns helt fel. Men för första gången i mitt liv så stormtrivs jag i min egen kropp och jag blir glad när jag går upp i vikt för jag tycker faktiskt att det är positivt och det är värt att bli som en flodhäst för att få henne.

Hennes hjärtslag: 146.
Läng på livmoder: 24 cm.
Blodsocker: 4.9
Blodvärde: 124.
Blodtryck: 105/160.
Vikt: 65.

Så jag kan inget annat än att säga att allt såg bra ut, det är alltid lika skönt att höra. Lika nu så blev jag helt rörd av att höra lillans hjärta slå, man vill verkligen stor böla för att man är så lycklig och glad - jag längtar!

Åh vad glad jag är nu, faktiskt helt otroligt hur glad jag är. Nu till veckan eller nästa vecka ska vi förmodligen åka och handla barnvagn och allt sånt där som behövs, sprillans nytt och ett värt pris för så mycket grejer tycker jag! Det här är verkligen på riktigt nu, det känns verkligen. Att något sånt här kunde hända mig är verkligen en äkta lycka för jag trodde inte att jag någonsin skulle få gå igenom det här, om jag skulle det så skulle det dröja så otroligt länge. Sen blir det Stockholm och då blir det till att handla massor med bebis kläder, då jag vet mer säkert också om det verkligen är en liten tjej där inne - fast det är jag helt övertygad om!

Igår sa min pappa att han visste att jag skulle få barn som ung, för tydligen när jag var 10-12 år så babblade jag om att jag ville ha barn (!?) haha, kanske liiite för ung då antar jag! Dels sa han att jag alltid varit så otroligt barnkär, känns verkligen lättnande när man har dessa personer i sitt liv som bara ser det positivt. Men allting är ju komplicerat och jag förstår att det är inte det lättaste att ha en liten bebis, det krävs mycket ork, energi, tålamod och man måste verkligen ta sitt ansvar! Man kan ju inte dirker bara ignorera sitt eget barn om man säger så, inte bara lämna bort bebisen bara för man inte orkar för stunden. Självklart har ju alla någon gång en som sitter barnvakt för att man ska ha något slag av ensamtid eller fira något väldigt speciellt.

Jag tänker inte bli den mamman som lämnar bort min bebis varje/varannan helg eller en gång i månaden eller så, nej absolut inte. Har jag valt att bli mamma ska jag allt ta hand om henne också som sagt ta mitt riktiga ansvar. Det är ingen lek man bara kan dra sig ur precis, absolut inte. Nej då, hon kommer få det så bra och veta precis vilka hennes föräldrar är!

Ja då allt blev man på ett bättre humör efter ett snack som fortfarande pågår med låtsas syster, Sara. Alltid lika roligt att byta lite ord och vara små igen och fjanta sig så det skriker om det. Är så galet sugen på att åka ner till Stockholm nu på en gång, men måste vänta minst 3 veckor till för då kan lillan se - söt unge!

Jag låg och tänkte på hela livs historian igår känns det som, hur saker och ting hade varit om jag t.ex inte hade träffat Philip - då hade jag/vi inte haft lillan ju. Så typiskt mina tankar "tänk om jag någonsin skulle förlora henne, vad gör jag dådå" hon är sån stor del utav livet nu, så skulle aldrig klara av en dag utan henne m.m

Jag är så glad över allt stöd jag har fått, ingen som har varit direkt "emot" det som jag känner, inte vad dom sagt till mig i alla fall och om det nu skulle vara så, då är det bara att säga det istället för att göra det till någon annan.

Jag har verkligen tur och det kommer jag alltid vara tacksam över.