Theresa sover äntligen, tycker så synd om henne när hon är så ledsen då man försöker med allt och ej hittar lösningen - men det gjorde jag tillslut!

Hur många gånger kan man bli sviken av en människa? Man litar på allt den säger, varje gång tomma lovanden. Löften som bara bryts, gång på gång. Det är ju rätt sorgligt, att ej kunna säga som det är. Att ej kunna säga till att det inte blir så, nej här låter vi allt bara vara utan att säga ett jävla skit. Irriterad blir man också, och det är det sista jag behöver nu. Men man blir väl van, vantrivs med skiten. Vill sluta blogga också, är så sjukt tråkigt.. Skriva för ingen typ, vad tjänar det till .

Känner också som att jag bara vill vara osynlig ett tag, inte prata med omvärlden eller iofs, det var kanske att ta i. Är väl visserligen bara en enda människa, som alltid gör en så fruktansvärt deprimerad, går knappt att se in i honoms ögon utan att det ska hugga i ens hjärta, men ändå ler man på. Och här berättar jag om halva mitt liv, en övertrött människa är vad jag är och kan nästan garantera att detta blogginlägg försvinner imorgon när jag ser att jag skrivit detta.

Tror jag sätter lösen på skiten också, vore väl bra trevligt det. Kan man skriva av sig utan att någon ser, gör väl ingen ändå. Åh är så sarkastig nu så det är inte sant, wiho sov gott hej.  

Theresa är sjukt trött, men ändå skit arg när man lägger henne i sängen och hon har fått allting ordnat, ny blöja, mat och allt som får henne nöjd för att sova. Inte vill hon att man ska gosa med henne heller, nej hon vill ingenting utan bara skriker. Så jag vet inte riktigt vad felet är, lär väl ta ett tag innan jag inser det.. Är inte heller det roligaste när hon skriker allt hon har när man själv har en sprängande huvudvärk, men ibland får man leva med sånt! Nä men nu ska jag väl försöka ta reda på vad felet är, ännu en gång.

Visst är det jobbigt att sakna en person och inte veta när man får ha den i sin famn igen, det är en ren plåga. Jag tänker på dig varje dag, hela tiden och alltid när man ska lägga sig. Jag minns sista gången, när du åkte och var helt förstörd. Inte det minnet jag vill bära med mig tills nästa gång vi ses, önskar det vore lyckligare än så. Det känns alltid som att det är jag som gjort något så att det blev så här, önskar att någon sa motsatsen. Det är ett stort hål, som värker och gör det svårt att ta andetag vid vissa tillfällen. Ångest, finns det också en hel del utav.

Nä nu längtar jag bara tills nästa gång, få hålla om dig och pussa på dig och säga att jag älskar dig så mycket. För det gör jag varje dag och ingenting kommer att kunna ändra på det. Bara du har det bra, så blir en del utav mig lycklig även fast sorgen är stor nog.

Nu lite gladare ting, lill hjärtat är världens bästa och goaste. Allt hon gör är så roligt, men hon är lite för "farlig" dessa dagar. Rullar hela tiden, så blir hon ändå rädd för att hon gör det men det försvinner väl kanske med tiden.