Idag ler jag och idag mår jag bra, jag blickar framåt och känner att allt kommer att bli bättre inom sin tid. Men jag vill inte minnas, jag vill inte minnas dig, det som fanns och det som aldrig kommer bli igen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte var jag ska ta vägen. Vill bara skaka av mig allt, glömma allting och kunna trampa vidare utan att blicka bakåt på det vi en gång delade tillsammans. Det kommer ändå aldrig bli som förut, så varför stå och trampa i något som aldrig någonsin kommer ske hur mycket vi än försöker så kommer det aldrig bli av. Jag vill bara kunna andas normalt i min ensamhet, jag vill inte känna denna tyngd mot mitt bröst. Vill känna lättnaden, lyckan. Självklart känner jag all min lycka i Theresas närhet, men när hon ej är vaken vet jag ju knappt själv var jag ska ta vägen. Vissa tycker säker att jag är dum i huvudet som skriver här när jag har en dotter, och ja hon är det absolut bästa jag har och jag älskar henne mer än något annat på denna jord. Jag kommer alltid att göra allt för henne. Men när hon ej är med mig, när jag ej känner hennes värme det är då jag inte är lika glad längre. Allting ligger bakom mitt äkta leende jag ler när jag är med henne och busar runt. Då blir allting värre när man är i sin såkallade ensamhet, förstår inte varför jag skriver detta offentligt men det är inte för att dra åt mig era blickar och er uppmärksamhet. Jag vill bara skriva av mig som den gamla tiden, men nu verkar jag inte kunna skriva vad jag känner med tanke på min vacka älskade dotter.

Men jag vet ändå att allting kommer bli bra, bara jag hittar styrkan nog att kunna gå vidare och lämna allting bakom mig. Jag är på god väg, bara ingenting lyckas hålla mig fast här och jag kämpar och sliter för att ingenting ska få mig bli kvar.
Det är så mycket som hänt den senaste tiden, egentligen mer än vad jag klarar av. Alla dessa människor jag finner tryggheten hos, gör något och sedan försvinner. Jag vet inte hur många nätter jag legat vaken och bara funderat på varför. Är det så, alla jag kommer nära sedan bara försvinner? Finns det ett speciellt ord eller en mening jag säger, som betyder att det här är er väg här ifrån.

Jag minns när jag fick samtalet om att du var borta, jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Jag fattar inte ens varför du försvann, hur det kunde bli så. Vi som kom varandra så nära inpå i livet. Vi kunde prata om nästan allting, jag tyckte så mycket om dig och så mycket bra om dig. Sedan får jag veta att du är borta för alltid, eller i alla fall en lång framtid. Det värkte verkligen, men jag ville inte visa det för någon för jag vet att det fanns en del i det som inte var rätt att tycka så som jag gjorde. Men vem kan egentligen styra över ens känslor? Kanske du kunde göra det, kanske ni båda två kunde göra det. Men jag kan inte göra det, jag rår inte för hur jag känner för personer. Illa eller bra, det är så mitt liv är. Den som lyckas styra över sina, grattis du har vunnit ett hederspris eller något.

Men jag vet bara att jag saknar dig, och jag vet att jag aldrig kommer få se ditt vackra leende, ditt vackra ansikte, höra din underbara röst och inte heller höra ditt mjuka skratt..

Men jag tänker på dig, varje dag tänker jag på dig. Tänker på allt du sa, allt du skrev. Allt vi gjort, allt vi planerade inför framtiden. Det är jobbigt, men ändå blir jag allt starkare utav det. Du är ändå levande vid i mina drömmar, du är helt klart den bästa vuxna människan i mina drömmar. Jag önskar bara att, drömmar kunde vara verklighet i dessa fall. Trots allt, är det en del i mig som fortfarande bryr sig och tycker om dig.