Somnade runt fem tiden imorse och vaknade vid halv elva, kan inte somna om hur trött jag än är och det känns som att jag vilken sekund bara bryter ihop mitt på golvet och ligger där och är helt omöjlig att väcka.. Maxi är här just nu, vet inte hur länge han stannar. Skulle träffa Emilie och Beatrice idag, men vet inte heller hur det blir med det tråkigt nog. Syster ska tydligen komma förbi hit snart sägs det, vet inte om hon bara ska lämna tillbaka bilen eller om hon stannar kvar en stund.
Även igår umgicks jag med syster ungefär hela dagen, var riktigt mysigt och vi fipplade på med naglarna. Dock ser som vanligt idag ena handen störd ut, suck måste göra om det!!, igen.
Idag/ikväll blir det grillning här, hoppas det smakar okej för jag har inget sug till något att äta längre, mår illa och har ont i magen (det känns som att jag svalt 1kg salt)..
Så över till "förvirrad", vet inte hur jag ska bete mig längre riktigt, om man kanske ska bryta sitt ord eller inte, eller försöka stå i och kämpa för att komma upp på topp. Har även fått fobi för att folk ska röra mig, får panik när någon typ sätter sin hand på mig, vet inte om det kanske har med graviditeten att göra, men det är riktigt obehagligt i alla fall. Har även nu kommit in i denna förjävliga period då jag mestadels stör mig på allt och är allmänt irriterad hela dagarna, känner mig deprimerad osv.
Får hoppas att allt som sagt blir toppen väldigt snart, vilket jag faktiskt tror på konstigt nog.

Har tänkt på att allt som kretsar kring mig blir bara mer och mer patetiskt. Folket blir där bland lika, och jag skäms över att veta att dom finns i livet, gör mig av med dom fort fort innan dom satt sin fot i mitt liv. Förstår ärligt inte vad det finns för tankar, varför springa runt med världens ego och inte tänka på andra och försöka göra det bästa av det sämsta? Jag har väl nu insett att det är så det bör vara, alltid. Bad for me att det inte fungerar riktigt så i andras värld. & det här är något jag stört mig på i flera flera år, har nog aldrig tänkt tanken av att dela med mig det till någon som jag faktiskt nu gör. Men då man känner hur hatet kryper i kroppen och verkligen nått fram till en, finns det inget mer eller mindre som kan hejda sig från att slänga ut lite skit på bloggen, kanske töntigt men vafan jag bryr mig inte ett dugg. Tycker bara att det borde finnas mer förståelse innaför vissas pannben, men icke. För någon annans skull kan man tänka efter och ställa upp för dom, det kan faktiskt roa en själv i slutet. Jag vet att jag varit kanske något liknande i "mina yngre dagar", vilket fick mig att förstå utan att någon sa det till mig, att en tankarna kan man stryka, egoism kan man stryka, ställ upp för laget! Det är ingen som förlorar på det, snarare vinner. Man kanske blir mer omtyckt, vad vet jag. För mig har det i alla fall fungerat bättre i mitt liv, men han ändå aldrig varit egosisk riktigt. Inte kunnat säga ifrån för att det kanske skulle såra, men nu senaste tiden har jag nog kanske tänkt lite mer på vad som är bäst för mig, det är absolut inte mycket skillnad i livet, men jag vet inte om det är bra eller dåligt? För jag mår varken bättre eller sämre, ligger fortfarande på samma jävliga nivå. & jag får tillbaka blickar varje dag, på hur det var i vår värld hur vi planerade allt. Det ger mig en stor smäll på käften när jag kommer på att det var jag som släppte taget, lät dig gå, gav upp för en liten skit sak. Ja, det är kaos allt just nu. Jaja, nu sparkar lillen på så då tänker jag dryga tillbaka ;)