Blää, vill gå och lägga mig och stanna i sängen i flera veckor/månader. Har förjäkla ont i magen och jag har verkligen ingen ork till någonting. Allt bara kommer på en och samma gång, så hur tar man emot? Hur låter man det vara gå in och ut, som man gör med allt annat? Det är så störande att man kan hantera allt annat hur bra som helst, men en del saker ska ju verkligen nöta in sig i huvudet.

Det beror förmodligen på att jag inte ens var beredd på att få läsa det där, få den där jäkla smällen. Försöker fortfarande hitta greppet och resa mig upp ibland, tackar lillan för att hon ger mig den glädje och lycka, så man hittar greppet snabbare. Jag ska kanske själv välja bakvägen och backa så långt det bara går, livet blir ju inte alltid som man hoppats och trott. Knivar i ryggen får man räkna med, speciellt dom här..

Ska fortsätta jakten på att hitta en lägenhet som passar perfekt, men dom man vill ha har man ju självklart inte råd att stå och betala för.

Nu ska jag fortsätta kvällen med att sitta och lyssna på musik och drömma mig bort, kanske tillbaka. Nej fan, jag ska inte tillbaka..

 

Har nyss vaknat till liv på nytt, har legat och små sussat med vovven i kanske 20 minuter bara - men mysigt var det allt!

Väntar nu på att syster ska sluta jobba så ska mamma hämta henne, så ska dom åka runt halva Bollnäs sen kommer hon också! Trevligt sörru, ska allt försöka ha en rolig kväll och helg också för den delen!
Det är bara att tänka på annat och trampa vidare på cykeln, något annat val finns inte.

Hahaha, Larsson (hunden) brukar lägga sitt huvud på magen, eller så lägger sig hela han där. Hur som helst, jag vet inte om lillan älskar eller hatar det. För varje gång sparkar hon som jag vet inte vad, och Larsson ligger och sneglar på magen och ser smått förvirrad ut för det är ju inte direkt som mildare sparkarna. Men efter ca 5 minuter så tröttnar han och flyttar på sig, stackars liten! Så sött så jag går av..

 

Hur mycket någon en sårar mig, sliter ut mitt hjärta och hoppar på det. Sen gör allt för att lyckas få ner en så långt det bara går, säger massa jävla skit för att lyckas. Så absolut, människan lyckas alltid.

Till slut får man nog och slänger ut sig all jävla skit man själv kan komma på, bara för att försöka ge tillbaka och även om det inte tog mycket så kanske det tar lite. Man sjunker till samma nivå, det man fått tagit emot i flera månader flyger ur en pga all ilska och sårbarhet som brinner inom en.

Men lik förbannat så vaknar man upp dagen efter, mår som en jävla idiot gör man. Man är helt borta i skallen, man är sårad osv.! Men inte räcker det, nej självklart inte. Man ska ju absolut få den här jävla ångesten också, för allt man kastade ur sig. Varför är det jag som ska få ångest tycker jag då, fast jag vet att det är självklart. Jag vet att jag slänger ur mig saker när jag inte orkar mer, när allt bara faller & att jag inte menar det.

Men man får skylla sig själv, man kan inte sitta och tycka synd om sig själv heller vilket jag inte heller gör. Det är bara synd att man ska bry sig om fel folk ibland, men sen väljer man ju även själv vilka man släpper in och inte..