Sitter och klurar på vad man ska göra åt saker och ting, vet inte hur mycket mer jag tänker låtas ta emot. Vill inte vara något andra hands val och eftersom jag nu verkar kunna ta saker och ting bättre, så slår tanken mig om jag ska stå på mig och säga ifrån. Nej, ingen vet vad det handlar om egentligen och ingen kommer få reda på det och det spelar ingen roll vem det är som frågar. Jag orkar inte mer helt enkelt, jag tycker inte det minsta synd om mig själv även om det kanske låter som att jag gör det. Nej, jag är super lycklig innerst inne men det är alltid saker som man hakar upp sig på. Men det är ju därför jag har min "älskade" blogg som finns där som låter mig berätta allt jag vill, vilken tid som helst på dygnet - love it!

Jag förstår inte varför jag ska sitta och vänta längre, jag har väntat och det här är för mycket väntan för min del. Även jag kan ta det här och lägga det på hyllan och inte låtsas som någonting, det är ett problem och det är synd att inte du lika väl som jag kan se och acceptera det. Men måste försöka ta sig samman och reda ut det, men icke. Jag kan inte göra det på egen hand så länge det inte bara handlar om mig, vilket det inte gör i detta läge.

Imorgon ska jag ta och kika på lägenheter men jag vet inte vart jag ska kolla, vart jag vill att den ska ligga osv. så det kan bli ett svårare problem. Men någon gång måste jag ju börja kolla och se om det faller mig i smaken..

Ska nu någon dag i veckan tralla ner på stan och köpa något bebis plagg som jag inte gjort en, även fast det är fyra månader kvar så har jag ångest för att jag inte har inhandlat något än. Men jag vill få allt klart så fort jag får min lägenhet så jag redan då kan börja göra i ordning och dona. Lite tråkigt att man ska inhandla det första på egen hand, men men..

 

Mamma, Johannes och mormor är ute och stojar på. Funderar på att gå ut jag också faktiskt, håller på att svimmar här inne i denna värmen! Det klipps gräs för fulla muggar ute känner jag, att det kan lukta in trots alla fönster och dörrar är stängda..

Lite senare eller något tag så ska Sabina komma hit sägs det, kommer få en överlycklig lillebror som äntligen får träffa sin efterlängtade stora syster!

Jag har inte så mycket att skriva om nu för tiden, inte om hur dagarna ser ut. Så jag kommer förmodligen bara skriva om graviditeten, kärleken och allt som sätter sig på mina tankar inom kort. Visst kommer det förmodligen upp något om dagen någon gång under dagen om det finns något att säga då.

 

Runt graviditeten:

Du är för ung för att skaffa barn.

Det har säkert flera stycken fått höra också, en i min släkt påpekade det här och sa att jag var för ung, jag hade hela livet på mig & att jag skulle göra abort eller adoptera bort. Jag struntade i det där för jag hade redan bestämt mig vilket jag gjorde i samma sekund som jag fick reda på att jag var gravid. Men när min moster fick reda på att jag var gravid & att den här släktingen sagt så, då sa hon att "man kan bli en lika bra mamma även om man är 30 eller 17". Det är nog den enda vuxna som sagt så, jag är glad över att hon och dom andra vuxna i släkten finns på min sida och backar upp mig. Jag tycker inte att man kan vara för ung för att skaffa barn, att det ska finnas en viss åldersgräns för att man ska ge en människa ett liv. Känner man att man är redo och klarar av det, att abort inte finns på lista att man tar sitt ansvar och mycket mer. Ja, då kan man det också!

Du går ju i skolan fortfarande, du har hela livet framför dig.

Helt rätt, jag gick i skolan när jag fick reda på att jag var gravid. Skolan hade redan gått åt helvete för mig när jag fick reda på det också. Ja självklart har jag hela livet på mig, jag kan ta skolan senare. Skolan är inget som försvinner efter något år, jag är glad över mitt val och det kan också få mig att tänka på om omvårdnad verkligen var den rätta linjen eller om det finns något annat som lockar mig. Skolan kommer jag att komma tillbaka till senare när lillan är lite äldre.
Ja, jag har hela livet framför mig och jag är lycklig som får dela hela mitt liv framför mig tillsammans med min pojkvän och våran dotter.

Ni har inte pengar, barnet kommer inte få trygghet/kärlek.

Trygghet och kärlek kan man inte köpa för pengar, verkligen inte. Kärlek kommer det finnas så otroligt mycket, jag delar en stor kärlek med min pojkvän så våran dotter kommer få all kärlek hon behöver eller hur man säger.
Trygghet kommer det absolut finnas, inget snack om den saken heller. Vi kanske inte har alla pengar i världen just nu, men egentligen vad vet ni om det? Vi kommer ju inom åren, innan lillan är stor och börjar fråga efter saker, att ha fasta inkomster. Så det där löser sig ska ni se.

Du kommer inte kunna leva ditt liv.

Jo då, jag kommer kunna leva mitt liv men inte på samma sätt som folk gör som inte har barn eller är gravid. Jag lägger gärna festandet på hyllan för att få leva lyckligt i säkerhet med pojkvän och barn. Så leva livet kan man, det är också en sån där dum sak som inte folk tänkt över.

Du förstör ditt liv, du kommer ångra dig senare för att du inte gjorde abort.

Men det där förstår inte jag, varför skulle jag ångra mig för att jag inte gjorde abort? Skulle nog varken jag eller Philip må super bra över det för att vi då "inte förstör våra liv". Jag kommer aldrig att ångra att jag behöll henne, inte en enda sekund. Varken jag eller Philip förstör våra liv, det kommer en till glädje och lycka in i våra liv och jag ser inte hur det skulle kunna förstöra.

Du kommer säkert tycka det är kul till en början, sen lämnar du bort barnet varje helg.

Vi behöll som sagt inte barnet för att vi tyckte det skulle bli kul. Båda är medvetna om att det är mycket ansvar och han kommer ta sitt och jag mitt. Nej jag kommer inte heller att lämna bort henne varje helg, ska hon bli bortlämnad kommer det i så fall ske väldigt sällan.

Så ni som sagt det här tycker förmodligen att det stämmer in på er, och att ni talar för er själv. Men gå inte runt och försök få in det här i någon som är gravid, för det är fortfarande hur ni tycker och tänker, hur ni vill ha det. Det betyder inte att andra vill ha det precis lika.

Bloggen:

Du skriver för mycket där så att alla kan se.

Ja jag kanske skriver mycket, men jag skriver inte allt som jag vill skriva. Jag skriver för min egen skull, jag skriver inte för att folk ska ha något att läsa om. Jag hänger inte ut någon i bloggen, skriver jag om något dåligt nämner jag inget namn och tänker heller inte göra det. Jag tänker inte säga vem det handlar om när folk frågar, det är mellan mig och den i så fall. Som sagt, att skriva får mig att släppa tankarna fortare och jag mår mycket bättre utav det.

Förhållande:

Ni är för ung för att veta att ni kan spendera resten av era liv tillsammans.

Lika här, man kan inte vara för ung för kärleken för det går verkligen inte. Har man hittat varandra och känner sig hemma med den personer så finns det alltid ett stort hopp om att man vill spendera sina liv tillsammans, man planera livet och "lägger upp" planer på hur saker och ska se ut senare i tiden. Om någon är 30 så vet nog den lika väl som en 17/18 åring om det är den man vill leva med eller inte, sen kan det visst gå åt skogen och man kan gå skilda vägar. Men det gäller att tro på varandra och hålla sig till varandra.

Det kan ta slut när som helst mellan er, så tro inte för mycket.

Det kan ta slut när som helst mellan äldre folk också, så dom ska väl inte heller tro på för mycket då? Varför ska åldern ta sin plats i det mesta, det har jag svårt att förstå faktiskt. Jag tycker att delar man kärleken med varandra, så är det äkta. Kärlek är något underbart som man delar med den man älskar, den man älskar slänger man inte bara iväg. Visst tar det slut ibland för att känslorna försvinner, men då har inte det var menat att dom skulle höra ihop. För då finns det någon där ute som väntar på en, och det är den rätta. Jag känner att jag vill vara med Philip och att han är den rätta, för jag har inte känt så som jag gör för honom förut. Kan man hålla sig till varandra, öppna sig för varandra, ta sig igenom det svåra hand i hand och tro på varandra. Då kan man klara det mesta också, har man problem och tar en break och alltid kommer tillbaka till varandra, så visar det starkt att man är där för varandra och ska vara med varandra.

 

Började må så sjukt illa igår natt så jag var tvungen att hälla i mig vatten och lägga mig i sängen. Väl i sängen så låg jag och funderade på vad folk sagt kring min/mitt förhållande, graviditet, blogg osv.. Då kom jag på alla de svar jag skulle gett dom, synd att man kommer på dom i efterhand. Men jag tänker faktiskt ta och skriva ut det som sagts/frågat, och ge de svar jag vill och tycker är det bästa svar nu. Det kommer senare hamna under kategorin "tankar & funderingar" vilket jag har väldigt ofta, det här ger mig hjälp till att kunna skriva av mig.

Nu ska jag ta och sätta igång, så för er som är intresserad så kommer det upp inom kort.

 

Varför lägga ner energi på att övertala någon till något som man inte vill själv? Jag vet väl bäst själv vad jag gör och inte, vad jag vill och inte. Så att försöka övertala mig fungerar inte, det gjorde det kanske förut men inte längre. Jag behöver inte lära mig av folks skit snack längre jag kan stå för det jag gör och det jag säger, det jag inte gjort och det jag inte säger. Jag tänker inte dölja saker bara för att jag inte tycker att det passar in och så vidare. Men jag tänker inte sitta här och acceptera massa skit snack och vad folk försöker få in i min hjärna om vad som är bäst eller inte, vad som skadar och inte skadar - tro mig, jag vet bäst själv. Jag behöver inte sitta och läsa på för att lära mig ett och annat som vissa behöver, det är en självklarhet vad som är rätt och fel.

Jag gör inte sånt som jag inte mår bra över, jag gör det jag tror är det bästa valet och det jag tror att jag och dom jag bryr mig om mestadels kommer må bäst över. En del saker kanske tar sitt "dåliga parti" i början, mitten eller slutet. Men det blir inte så jämt, allt är inte perfekt alla dagar, veckor, månader eller år. Det finns knappast ett år utan trubbel i paradiset, självklart inte.

Det krävs att man tror på varandra för att kunna ta steget vidare och acceptera, förlåta osv. För att man ska kunna säga som man tycker till den andra, jag vet att jag har haft problem att säga som jag tycker för att jag inte litat på att den personen sedan stannat kvar hos mig så jag har fått gått och hakat upp mig på det och själv tryckts ner av det, låtit annat tryckt ner mig. Men genom åren lär man sig att kunna skapa förtroende och kunna stå upp på två egna ben utan att någon annan ska lyckas, jag har inte nått hela vägen än men jag vet att jag är på den rätta vägen. Jag låter mig inte längre ta emot massa sårande från personer längre, visst kan det sätta sin spår och man blir kanske ledsen, men inte som förut. Då lät man sig blir nertryckt av allt, man vågade inte säga ifrån och lät allt som kom i vägen få komma i vägen. Man gjorde som alla bad en, man led för deras skull så att dom fick känna stolthet osv. Men inte längre, aldrig igen. Jag bryr mig mer om vissa personer, på olika sätt för det handlar om banden man har till dom här personerna också. Jag vet vilka jag behöver, vilka som ger mig den glädjen som inte kan finna sitt slut och det är inte bara att kasta iväg dom, för det är det man bygger upp som man ska hålla sig fast vid.

Jag tycker det är lite sorgligt att bygga band med folk för att man blir gravid, för att man ska få folk uppmärksamhet fast man inte ens ber om den. Jag kanske var den som alltid ville synas i centrum förut och det kan stämma mycket väl. Men jag är inte samma person som då, jag har lagt det där på hyllan och tagit flera steg framåt och det är för många steg för att falla dit igen. Jag vill inte att folk ska bli min vän pga min och Philips graviditet, nej för har jag inte haft er i livet innan behöver jag inte er nu heller, har jag inte haft mycket kontakt med er innan, så klarar jag mig bra utan mer kontakt bara för det nu.
Det är bara gulligull för dom "ååh, får jag känna på magen, men guud vad gulligt kan hon inte sparka". Jo visst, jag säger åt min dotter att sparka, hon lyssnar säkert på mig?.. När någon jag inte känner tillräckligt bra står och känner på min mage, blir jag så jäkla irriterad och vill bara skälla ut människan.. Nej, jag tycker det är ganska respektlöst att först sitta och säga "du är för ung blablabla" och sen komma och låtsas som att allt är helt perfekt och allt är så bra och det ena med det andra. "Säg till, så är jag barnvakt" - ursäkta? Varför ska jag vilja lämna bort mitt barn till person jag inte har haft fast kontakt med, varför ska jag utsätta min dotter för oro? Jag tänker knappast ge iväg henne till någon varken hon, jag eller Philip känner, nej det finns verkligen inte med på listan. "Jag tar henne om ni vill gå ut och roa er" - va!? Varför skulle vi skaffa barn, för att sedan lämna iväg henne stup i kvarten för att gå ut och roa oss och skapa en massa ensamtid? Visst man kanske behöver ensam tid, men förstår mig inte på varför vi ska lämna bort vårt barn kort inpå att hon blivit född för att få ensamtid tillsammans? Ensamtid får man väl ändå, jag är helt inställd på att det inte blir lika mycket som innan. Men, vi hade ensamtid månaderna, veckorna innan hon isfl kom till jorden så varför lämna bort henne direkt för att få "ensamtid". Ja, det finns mycket jag stör mig på nu för tiden.

Jag vet som sagt vad som är bäst, jag gör de valen jag själv vill inte för att någon övertalar mig eller "hotar" mig till det. Graviditeten var mitt eget val samt Philips val, jag valde inte att bli gravid för att mina kompisar har barn. Jag spenderar inte så jätte mycket tid med mina kompisar längre, vilket är synd och jag hoppas det blir ändring på det och jag vet att det är mycket som hänger på mig att jag oftast har saker ivägen eller något liknande.
Nej jag skaffar inte barn för att bli "en i gänget" och för att jag tycker det kommer bli så mysigt och gulligt, självklart kommer det finnas massor av mysiga stunder tillsammans, men det är mycket krävande också, det är mycket man ska göra och klara av att göra. Så skapa inte eran egen uppfattning, det finns något som heter fråga.