Förstår inte hur man kan behandla sina barn på ett så illa sätt, det är ju fan sjukt. Jag blir så jäkla irriterad, även om barnet är fött eller inte så bör man kunna ta sitt ansvar som föräldrer till barnet eller mamman/pappan försvinner ja tråkigt nog från jorden. Jag tycker inte att man bara kan bryta kontakten med sin egen dotter/son, det är ju något som man själv skapat oftast med den personen som man älskar. Man bör ju se en lycka i sitt barn, som kan påminna en om varför hon/han kom till jorden. Hur mycket man älskade mamman/pappan till barnet och fram för allt hur mycket man älskar sitt barn över allt annat på jorden.

Det spelar ingen roll vilken ålder man har som föräldrer, jag vet att det är mycket äldre människor som är mamma/pappa som ber sitt barn att försvinna från jorden, dra åt helvete och kasta massa skit på barnet. Dels att man säger att "jag bara hjälpte till att få dig till jorden, mer gör jag inte". Vadå mer gör man inte? Skaffar man barn ska man finnas där i vått och torrt när barnet försöker återuppta kontakt, försöker vara den bästa dottern/sonen som någonsin har funnits. Herregud vad irriterad jag blir på dessa föräldrar som gör sina barn illa dag ut och dag in. Patetisk rent av, väx upp och ta ansvaret för i helvete!

Jag är trött på att sitta inne hela dagarna, jag är trött på allt jävla skit snack och all jävla svek från vissa människor! Varför ska det vara så svårt att växa upp för den del, bara lova & lova och svika & vika. Puckon, jaaa jag vet att man varit där men man kan som sagt växa ifrån det. Men du/ni kanske inte har viljan att växa ifrån det trots allt, ni kanske vill leva i ett liv fullt med lögner och en jäkla massa trubbel? Jag har lessnat, jag har backat ännu en gång och tänker inte ta klivet fram igen förnst jag har sett en förändring med egna ögon. Jag har hört alldeles för ofta att "det blir si & så om du kommer", men nix det blir aldrig så.

Nej man kanske ska avvakta och låta det visas innan, jag har gett upp (ja tyvärr) jag som aldrig skulle ge upp.. Men det här är en annan femma, här får man ge upp för att man ska själv kunna finna den äkta "varan" + lyckan. Kanske minskar stressen & oron m.m om man släpper taget helt. Men är jag verkligen redo för att släppa och gå vidare på egen hand? Vad vinner jag på det, ja jag vinner nog en hel del trots allt. Jag har andra att vända mig till, som ser de problem som jag själv inte vill inse. Jag vet innerst inne att dom finns där, men det är så att jag vill inte tro att det är sant, nej jag vill inte se att dom finns.

Jag vill att allt ska vara perfekt, jag vill ha det jag drömt om sen många månader tillbaka. Men ibland blir inte allt som det ska, eller som man vill att det ska bli. Men jag har tur som i alla fall har lillan, utan det lilla livet hade jag nog inte suttit här just nu & då hade jag absolut inte varit den jag är idag. Jag undrar väldigt ofta hur saker och ting skulle sett ut om jag t.ex hade förlorat henne tidigare, eller om jag inte hade blivit gravid för snart 6 månader sen. Hade jag varit en sån idiot, en tjej som bara rökte och drack hela tiden? Eller hade jag varit gravid ändå, med en pojk kanske? Det är mycket man kan fundera över, men jag vet att hur det än blir så kommer jag alltid att vara den lyckligaste människan innerst inne tack vare min sötaste flicka.

Funderar på om man kanske ska göra sin blogg lite "roligare", med lite fler bildinlägg osv. för det ser ganska tråkigt ut om man får säga så.. Kanske det kanske kanske, kan ju bli roligare för en själv och titta tillbaka på en mer livlig blogg än en jävla tråkig blogg som ser ut som döden, he he he..

Jag måste säga att jag älskar lillan mer än något & att jag nu och sen alltid kommer att lägga allt åt sidan och ta henne i första hand, så länge lillan mår bra så finns det ingen bättre glädje i hjärtat. Varje liten spark och rörelse får en att bli så varm i hela kroppen, fast ibland ja då ni! Jag kan sitta med handen, armen eller något mot magen och invänta en spark och så sparkar hon, och jag blir skit rädd!! Jag blir så rädd att det trycker i halsen, stackarn skrämmer mor sin.. Nääe, skärpning på mig! Väntar jag en spark får jag väl ta den också, ja absolut. Hon är lite bråkig, ligger och drar/trycker så jag kan inte gå ibland - men hur gulligt är inte det ändå? Det finns ju ett liv där inne, ett liv som gör mitt liv lycklig och värdefullt. Inget annat betyder så mycket, wihoo jag är gladast på jorden puss & kram!

Känner mig kanske en aning fjantig i inlägget, men jag är bara så glad!!