Syster gick hem för ett tag sen, känns jätte ensamt nu då hon gick så klart. Men tackar ändå för två toppen dagar och för att du bara finns där, utan ett ord så hjälper du så mycket. Ska se vad kvällen har att erbjuda mig, trots att den är på väg mot sitt slut men jag är inte trött alls så jag får se vad jag hittar på att göra. Kanske kolla på one tree hill och mysa för mig själv, komma på lite andra tankar ännu en gång. Kanske sitta och fortsätta lyssna på musik bara, skriva ner det som dyker upp och kanske lägga ut på bloggen jag har ingen aning men det är sådant som visar sig helt klart.

Har super skit ont i magen också, och det tycks inte vilja försvinna heller så nu börjar man ju fundera lite lätt. Men ondare kan jag nog allt få så det är bara att vänta och se, men man kan ju hoppas..  

Har nyss tryckt i mig en pizza med syster och idag har vi väl fått ett och annat gjort! Max kom förbi, så jag och han tog och skruvade ihop minisängen/vaggan och jag funderar på om jag ska ha det som en vagga, eller minisäng. Så fixade Angelica och Sebban gardinerna tillslut, tur att man har en snäll granne, syster och vän. Man kan ju säga att man är lyckligt lottad i vissa situationer i alla fall och tur är väl det. Hur dåligt man än har det, så är det faktiskt alltid någon som har det sämre så man ska nog inte springa runt och tycka synd om sig själv allt för mycket!

Idag är det bara tio dagar kvar till beräknat datum då lill fia ska kika ut, men dom flesta tror att hon kommer att kika ut tidigare och det hoppas även jag på! Jag vill verkligen se hennes söta lilla ansikte, hur hon ser ut, vem hon är lik och allting. Skulle ju vara rätt så roligt om det ändå skulle vara en kille, trots att man såg till 100% att det var en liten tös men snacka om att man skulle bli chockad men ändå lika glad för den delen. Men jag känner på mig att det ändå blir en liten bus flicka, åh nej nu börjar längtan bli allt för stor när jag sitter här och skriver om detta.

Ska ta och kolla på one tree hill med syster nu, fortsätta där vi slutade tills det knackade på dörren och våra pizzor var här! Så vi får väl se, jag skriver väl återigen imorgon - förhoppningsvis.

Det är så mycket jag vill skriva om just nu, men jag vet verkligen inte var jag ska börja. Det är för mycket i mitt liv som händer och sker, just nu försöker jag bara hitta tillbaka till orken så jag tar mig upp igen. Men när jag minst anar det så står jag upp på båda  benen igen, och om jag känner mig själv väl så dröjer det inte allt för länge. Samtidigt som allt det jobbiga händer och sker, så ser jag ändå ett litet kanske ska säga större ljus som faktiskt gör saker och ting mycket lättare. Men tankarna lyckas ändå komma och tackla ner det som den här människan hjälper mig att bygga upp, på bara någon minut så står jag där stark igen. Sedan tänker man igen, tacklad igen. Det är verkligen upp och ner med andra ord, men det är väl en fas här i livet som alla måste gå igenom. Och jag måste faktiskt erkänna, det är svårare att hantera de problem som smiter sig in i livet när man är gravid. Jag vet inte hur jag ska göra mig av med dom då jag inte kan hantera det på samma sätt som tidigare, det är så mycket mer komplicerat och jag tar det allt hårdare moför tidigare. Jag kommer nog inte heller kunna hantera det mycket bättre senare heller när jag inte längre är gravid då jag har min lilla flicka att ta hand om, men jag vet att ett litet leende från hennes läppar och ett litet gnäll från hennes mun kommer få mig starkare och det är helt utan tvekan.

Det är sjukt hur en del saker ändå kan få en människa att bli så sönder och uppriven på insidan, även fast man egentligen inte känner något längre så tar man ändå ill upp. Kanske beror på allt som sagts tidigare, jag vet fakiskt inte varför jag tog det som jag gjorde. Varför jag kände mig besviken som jag gjorde, kan bero på den så kallade lögnen och alla tankar runt om och när det hände. För i dagens läge känner jag inget längre, och jag kommer aldrig känna någonting igen heller för den delen. Det är så skönt på ett sätt, på ett annat kanske det är sorgligt när man tänker på det lilla livet inom mig. Men jag vet att allt kommer bli bra och jag vill henne bara väl med dessa beslut som kommer att göras i fortsättningen under hennes livstid och även min. Jag älskar verkligen min dotter, och hon är det mest värdefullaste jag har och jag kommer alltid att stå bakom henne gällande hennes beslut. Jag kommer göra det som är rätt för henne, jag vill aldrig se min lilla flicka ledsen fast det är ju ändå något som kommer ske. Det kommer riva ur hjärtat på mig, det problem som händer mig tar hårt men att se mitt barn lida kommer absolut ta hårdare.

Jag tänker ofta tillbaka på allting, och jag ser nu att det var då och nu är nu. Det har även gjort så att allting varit så mycket lättare att släppa och ta steget vidare in i ett ljusare liv men en ljusare framtid. Jag ser redan nu var mitt liv är på väg, mitt och mitt barns liv och jag vet att det här är bra för oss båda två. Det som skrivits ikväll eller snarare nu på natten, har verkligen lyft mig upp och tagit mig tillbaka till något äldre. Något äldre som ändå är så mycket mer nytt för mig, och jag hoppas bara på det bästa och att det fixar till sig på ett eller annat sätt. Alla är värd en ny chans, kanske flera chanser för att få visa upp sitt bättre. Man kanske aldrig ska ge upp trots allt, och det har jag fått svar på ikväll - svart på vitt. Jag är glad, igen.