Har varit ner på stan idag och inhandlat lite nya saker! Först en ny mobil, eftersom min var på väg att gå helt åt skogen och jag vill verkligen vara på den säkra sidan nu när min lilla skatt kan kika ut när som helst. Sen var vi in på lindex en sväng och jag köpte vantar åt tösen och lill flickan fick även en overall av sin moster - tack älskade syster. Då jag ändå bara har en åkpåse i större storlek, så köpte syster en overall i mindre storlek så snäll som hon är. Johanna var också med och hängde på så klart, var med hit efter och plockade lite snäll som även hon är. Så nu sitter jag här bara och har ätit lite sallad, förstår inte hur mätt man kan bli på bara sallad.

Imorgon är det en finan dag, det känner jag på mig. Bekymmer som blir bortglömda för ett tag och en hel del möjligheter på listan! Ska försöka få mig själv i säng i skaplig tid ikväll i alla fall, ska ju ändå städa och de ena med de andra imorgon.

Allting når till en viss gräns, allting har sitt slut på sitt eget sätt - lyckligt eller olyckligt. Man vill väl alltid att det ska sluta på det lyckliga sättet, man vill vara den som får det man vill ha i slutet och inte vara den som blir lämnad vid sidan av och inte sedd hur man än försöker. Men man kan ju inte alltid få som man vill heller, men det är aldrig något som säger att man kan få det man vill ibland. Man kanske får det man vill till en början, man är glad för att man fick det och visar bara den glädje till en viss del och till en viss gräns. Men sen slutar man att visa och uppskatta, sen blir man lämnad vid sidan om och man inser vilket fel man gjorde som inte visade och man vill få tillbaka allting. Men det är inte alla gånger det fungerar, kanske någon gång men inte jämt och ständigt. Det kanske tar hårade på vissa en vad det gör på andra, vad vet jag kan inte läsa av andras känslor. Även om man är glad för andras lycka innerst inne, så får man ändå gå runt och bära på sin egen smärta.

Man är aldrig heller ensam om att skapa problemen, allting sker oftast av en anledning. Bråken är man inte heller ensam om att skapa, även om man skyller på den andra. Men vem är det egentligen som orsakar det mesta? Den som säger sakerna, eller den som tar illa upp för absolut ingenting? Det kan ju bara vara ärligheten som sägs. Personen kanske gör något ont och sårar den andra så den kanske för stunden medans humöret är längst ner, slänger ur sig ett och annat utan att riktigt tänka sig för. Det kan vara svårt att bita ihop i alla lägen också, jag vet precis hur det är med den saken. Det är alltid för mycket tankar runt omkring efter att allt skett, och man vill ta tillbaka allt man sagt men det är försent.

Hur illa personen än gjort en och man säger saker, så vill man ändå ta det onda man sagt tillbaka. Ingen förtjänar egentligen att höra dessa hårda ord, ingen människa. Men varför tänker man inte på det innan, det finns nog ett flertal som tänker till innan och en sån vill jag vara och en sån tänker jag bli. Jag orkar inte sitta med dessa skuldkänslor efter allting som skett, även om jag vet varför jag säger ett och annat. Jag kan inte ta svek, jag kan inte se på när något sånt händer. Det tar för mycket på krafterna och en utväg finns men var är den? Det är bara att lägga ifrån sig det man har och vara osynlig för en stund.