Allting når till en viss gräns, allting har sitt slut på sitt eget sätt - lyckligt eller olyckligt. Man vill väl alltid att det ska sluta på det lyckliga sättet, man vill vara den som får det man vill ha i slutet och inte vara den som blir lämnad vid sidan av och inte sedd hur man än försöker. Men man kan ju inte alltid få som man vill heller, men det är aldrig något som säger att man kan få det man vill ibland. Man kanske får det man vill till en början, man är glad för att man fick det och visar bara den glädje till en viss del och till en viss gräns. Men sen slutar man att visa och uppskatta, sen blir man lämnad vid sidan om och man inser vilket fel man gjorde som inte visade och man vill få tillbaka allting. Men det är inte alla gånger det fungerar, kanske någon gång men inte jämt och ständigt. Det kanske tar hårade på vissa en vad det gör på andra, vad vet jag kan inte läsa av andras känslor. Även om man är glad för andras lycka innerst inne, så får man ändå gå runt och bära på sin egen smärta.

Man är aldrig heller ensam om att skapa problemen, allting sker oftast av en anledning. Bråken är man inte heller ensam om att skapa, även om man skyller på den andra. Men vem är det egentligen som orsakar det mesta? Den som säger sakerna, eller den som tar illa upp för absolut ingenting? Det kan ju bara vara ärligheten som sägs. Personen kanske gör något ont och sårar den andra så den kanske för stunden medans humöret är längst ner, slänger ur sig ett och annat utan att riktigt tänka sig för. Det kan vara svårt att bita ihop i alla lägen också, jag vet precis hur det är med den saken. Det är alltid för mycket tankar runt omkring efter att allt skett, och man vill ta tillbaka allt man sagt men det är försent.

Hur illa personen än gjort en och man säger saker, så vill man ändå ta det onda man sagt tillbaka. Ingen förtjänar egentligen att höra dessa hårda ord, ingen människa. Men varför tänker man inte på det innan, det finns nog ett flertal som tänker till innan och en sån vill jag vara och en sån tänker jag bli. Jag orkar inte sitta med dessa skuldkänslor efter allting som skett, även om jag vet varför jag säger ett och annat. Jag kan inte ta svek, jag kan inte se på när något sånt händer. Det tar för mycket på krafterna och en utväg finns men var är den? Det är bara att lägga ifrån sig det man har och vara osynlig för en stund.

Syster gick hem för ett tag sen, känns jätte ensamt nu då hon gick så klart. Men tackar ändå för två toppen dagar och för att du bara finns där, utan ett ord så hjälper du så mycket. Ska se vad kvällen har att erbjuda mig, trots att den är på väg mot sitt slut men jag är inte trött alls så jag får se vad jag hittar på att göra. Kanske kolla på one tree hill och mysa för mig själv, komma på lite andra tankar ännu en gång. Kanske sitta och fortsätta lyssna på musik bara, skriva ner det som dyker upp och kanske lägga ut på bloggen jag har ingen aning men det är sådant som visar sig helt klart.

Har super skit ont i magen också, och det tycks inte vilja försvinna heller så nu börjar man ju fundera lite lätt. Men ondare kan jag nog allt få så det är bara att vänta och se, men man kan ju hoppas..  

Har nyss tryckt i mig en pizza med syster och idag har vi väl fått ett och annat gjort! Max kom förbi, så jag och han tog och skruvade ihop minisängen/vaggan och jag funderar på om jag ska ha det som en vagga, eller minisäng. Så fixade Angelica och Sebban gardinerna tillslut, tur att man har en snäll granne, syster och vän. Man kan ju säga att man är lyckligt lottad i vissa situationer i alla fall och tur är väl det. Hur dåligt man än har det, så är det faktiskt alltid någon som har det sämre så man ska nog inte springa runt och tycka synd om sig själv allt för mycket!

Idag är det bara tio dagar kvar till beräknat datum då lill fia ska kika ut, men dom flesta tror att hon kommer att kika ut tidigare och det hoppas även jag på! Jag vill verkligen se hennes söta lilla ansikte, hur hon ser ut, vem hon är lik och allting. Skulle ju vara rätt så roligt om det ändå skulle vara en kille, trots att man såg till 100% att det var en liten tös men snacka om att man skulle bli chockad men ändå lika glad för den delen. Men jag känner på mig att det ändå blir en liten bus flicka, åh nej nu börjar längtan bli allt för stor när jag sitter här och skriver om detta.

Ska ta och kolla på one tree hill med syster nu, fortsätta där vi slutade tills det knackade på dörren och våra pizzor var här! Så vi får väl se, jag skriver väl återigen imorgon - förhoppningsvis.

Det är så mycket jag vill skriva om just nu, men jag vet verkligen inte var jag ska börja. Det är för mycket i mitt liv som händer och sker, just nu försöker jag bara hitta tillbaka till orken så jag tar mig upp igen. Men när jag minst anar det så står jag upp på båda  benen igen, och om jag känner mig själv väl så dröjer det inte allt för länge. Samtidigt som allt det jobbiga händer och sker, så ser jag ändå ett litet kanske ska säga större ljus som faktiskt gör saker och ting mycket lättare. Men tankarna lyckas ändå komma och tackla ner det som den här människan hjälper mig att bygga upp, på bara någon minut så står jag där stark igen. Sedan tänker man igen, tacklad igen. Det är verkligen upp och ner med andra ord, men det är väl en fas här i livet som alla måste gå igenom. Och jag måste faktiskt erkänna, det är svårare att hantera de problem som smiter sig in i livet när man är gravid. Jag vet inte hur jag ska göra mig av med dom då jag inte kan hantera det på samma sätt som tidigare, det är så mycket mer komplicerat och jag tar det allt hårdare moför tidigare. Jag kommer nog inte heller kunna hantera det mycket bättre senare heller när jag inte längre är gravid då jag har min lilla flicka att ta hand om, men jag vet att ett litet leende från hennes läppar och ett litet gnäll från hennes mun kommer få mig starkare och det är helt utan tvekan.

Det är sjukt hur en del saker ändå kan få en människa att bli så sönder och uppriven på insidan, även fast man egentligen inte känner något längre så tar man ändå ill upp. Kanske beror på allt som sagts tidigare, jag vet fakiskt inte varför jag tog det som jag gjorde. Varför jag kände mig besviken som jag gjorde, kan bero på den så kallade lögnen och alla tankar runt om och när det hände. För i dagens läge känner jag inget längre, och jag kommer aldrig känna någonting igen heller för den delen. Det är så skönt på ett sätt, på ett annat kanske det är sorgligt när man tänker på det lilla livet inom mig. Men jag vet att allt kommer bli bra och jag vill henne bara väl med dessa beslut som kommer att göras i fortsättningen under hennes livstid och även min. Jag älskar verkligen min dotter, och hon är det mest värdefullaste jag har och jag kommer alltid att stå bakom henne gällande hennes beslut. Jag kommer göra det som är rätt för henne, jag vill aldrig se min lilla flicka ledsen fast det är ju ändå något som kommer ske. Det kommer riva ur hjärtat på mig, det problem som händer mig tar hårt men att se mitt barn lida kommer absolut ta hårdare.

Jag tänker ofta tillbaka på allting, och jag ser nu att det var då och nu är nu. Det har även gjort så att allting varit så mycket lättare att släppa och ta steget vidare in i ett ljusare liv men en ljusare framtid. Jag ser redan nu var mitt liv är på väg, mitt och mitt barns liv och jag vet att det här är bra för oss båda två. Det som skrivits ikväll eller snarare nu på natten, har verkligen lyft mig upp och tagit mig tillbaka till något äldre. Något äldre som ändå är så mycket mer nytt för mig, och jag hoppas bara på det bästa och att det fixar till sig på ett eller annat sätt. Alla är värd en ny chans, kanske flera chanser för att få visa upp sitt bättre. Man kanske aldrig ska ge upp trots allt, och det har jag fått svar på ikväll - svart på vitt. Jag är glad, igen.

Fick gå upp tidigt imorse efter en sen kväll, har lite svårt att komma i sängen tidigt på kvällarna nu för tiden men men det lär ju ändras inom kort. Var i alla fall ner på banken och tog ut lite pengar då mitt kort helt plötsligt slutade att fungera, så beställde ett nytt sådant och internetbank.. Sen gick jag och handlade lite ytterkläder till lillan, såg en super söt rosa mössa med "björn öron" som jag var så illa tvungen att köpa. Mitt i allt så glömde jag ju självklart bort att köpa vantarna, men får kila ner imorgon igen och fixa det. Alla hade ju sån stor storlek också iofs, så det blir till att kika på en annan affär nästa gång! Sen har jag varit allmänt seg hela dagen så jag "råkade" slockna på soffan och vaknade sedan av att syster skickade ett sms, sen ringde hon så jag slängde mig upp ur soffan och kilade ner på ica och köpte mat med henne. Jag kan ju även säga att gå halvvaken på ica, det är inget jag rekomenderar.

Sen mitt upp i allt idag så tog jag en bild också, så det är väl dags att jag lägger upp den nu medans jag har det på tanken! Blir bara mys med syster min ikväll som nattar här också, vi väntar ut den lilla tösen som får kika ut snart - ingen som orkar väntar längre snart hehe.

Blir väl till att kika någon film ikväll med syster då också, ska höra runt lite så man får reda på någon riktigt bra!

Har ju en så kallad blogg jag också, tanken bara slog mig nyss att jag inte hade skrivit något idag och jag som lovade bild och det ena med det andra igår. Men det är inte alltid som man kan komma ihåg allt heller, right? Så imorgon får det bli, om jag nu skulle ha ett bättre minne då vill säga. Ska kolla på film och ta det lugnt som tusan ikväll tror jag, har ju hänt lite små saker nu inom i kroppen så man kanske ska ta det lilla lugna vem vet? Vi får väl se, stod ju i "veckobrevet" som jag får på söndagar inom graviditeten, att man skulle vila mycket så jag får väl lyssna på det då. Som om jag inte redan gör det hela tiden ändå? Johodå, men nu har jag ju en anledning till att komma med den ursäkten - hehe..

Ska väl kanske röja undan lite innan jag vilar iofs, ser inte okej ut på mitt bord här i vardagsrummet fast det är egentligen inte mycket saker där men ändå en jäkla röra. Jäkla petig man blir när man flyttar själv, får panik för minsta lilla men ändå så finns inte alltid orken där. Sen om jag har ont eller inte imorgon, så ska jag städa! Punkt.

Ännu en ny vecka som runnit iväg inom graviditeten, snart är det dags. Är ju bara en dag mindre än två veckor kvar tills beräknat datum, längtar som en tok och det skulle inte skada mig om hon kom ut lite tidigare så stor som längtan nu är. Men det skulle inte heller skada mig om hon kom ut lite senare, huvudsaken är att lillfian är frisk och mår bra! 

Men visst allt har det börjat hända ett och annat, sådant som inte hänt tidigare. Sen igår och dagen innan igår så har det kommit och gått eller hur man ska säga, så det är väl bara att vänta och se om det är fake eller något real. Får hoppas på att det är något, och att det snart händer ännu mer så vi får lill skatten inom snar framtid. Så fort jag går och har mig så får jag håll direkt, eller liknande håll och sen är det massa annat också som jag inte vill dela med mig utav här på bloggen.

Men tösen mår bra som barnmorskan sa tidigare i veckan, växer som hon ska och allt såg super bra ut. Sen har jag faktiskt inte så mycket mer att säga om denna vecka, förutom att en bild ploppar upp imorgon då jag inte orkar knäppa någon idag och skicka in.

Barnet:

Barnet är ungefär 50 centimeter långt. Det har vuxit färdigt nu men kan fortsätta öka i vikt. Allt handlar nu om att förbereda sig på livet utanför din trygga mage. Barnet producerar fett för att klara sig i kylan utanför magen. Levern och hjärtat lagrar näring för att ta till vid syrebrist under förlossningen. Näringen hjälper även det nyfödda barnet att klara sig utan föda det första levnadsdygnet.

När man försökt allt för många gånger att ställa upp och finnas till, men aldrig fått något tillbaka inte ens ett litet tack. Är det då fel att sluta finnas där, att sluta bry sig fast man egentligen bryr sig? Men sluta att visa att man bryr sig, tillslut slutar man ju iofs att bry sig helt också. När man själv har mycket som pågår i sitt liv, som personer inte vet om men man väljer att lägga det åt sidan och försöker vara en bättre människa och finnas där för dom. Men dom visar ingen tacksamhet, hur har jag då chansen till att bli något bättre motför förut? Jag har alltid pratat om mina problem, jag vill inte göra det längre - mitt är mitt. Men om någon erbjuder sig till att hjälpa, då är jag även tacksam. Skiter i helt enkelt, vill man inte ha stöd så fine men man kan ändå vara tacksam för att folk bryr sig ändå.

Har nyss städat lägenheten, diskat och ska snart dammsuga + tvätta lite. Idag kommer syster hem äntligen, ska ringa och prata massor med henne så hon kommer säkert somna! Har så mycket att berätta för henne, ja henne kan jag då allt berätta allt för och hon är nog en av dom få som jag pratar med om problem om jag nu vill det då vill säga. En av dom få som jag litar på till 100%, då man kan berätta saker utan att springa runt med en klump i magen och vara orolig för att det kommer ut. Den enda som förstår mig till även där 100%, ja med andra ord så är min syster - allt och lite till, som jag älskar massor.