Duktig jag är som för en gångs skull lyckats hållt mig till en blogg under en längre tid, dels uppdaterat väldigt ofta! På mina tidigare bloggar har jag kanske varit kvar i 1-2 månader, med väldigt liten uppdatering. Blir ju nästan lite smått imponerad på mig själv, det kanske blev något nytt intresse som gravid? Att sitta och blogga på en galning, det känns som att bloggen är den enda som man kan skriva & säga allt till, utan att den klagar - haha!

För nu tänker nämligen jag klaga lite igen, det är ju tydligen min vardag. Jag tänker sluta göra allt för personer, när jag aldrig får något tillbaka. Ingen är tacksam, ingen uppskattar - dom slänger bara skit på en! Tänk att man ger upp sitt liv, sen ska dom ändå sitta och klaga och vara sur, för att man ska göra allt för dom? Nej, jag tänker inte göra allt för folk när dom inte gör något tillbaka. Det tycker det är riktigt elakt att inte uppskatta att folk gör allting, när man bara får sitta och inte behöva gör något. Även om man t.ex gör allt för en person, som inte gör lika mycket tillbaka så kan personen som får detta visa en rejäl tacksamhet och få en att känna sig uppskattad.

Jag syftar inte bara på en person, det är ofta det här händer. Jag har sagt det, men dom lyssnar inte - nej för dom är så otacksamma. Dom fortsätter bara att ta och ta, men aldrig ska dom ge tillbaka. Så därför skriver jag ut det här, för dom lyssnar ju ändå inte och dom bryr ju sig ändå inte? Så vad spelar det för större roll, ingen som läser det här vet ju vem det är riktat mot heller för den delen. Jag är bara så otroligt trött, men snart får jag eget och jag ska njuta av varje sekund!

Varje lugn minut fram tills min dotter tänker ta beslutet att komma ut och visa upp sig för allt folk, jag längtar.

Har legat i över en timme och myst med lillan, helt underbart när hon sparkar/rör sig under en sån lång tid. Tror nästan att det är ett rekord nu, det är helt otroligt vilken lycka hon bjuder på. Alla bekymmer, allt som man oroar sig för ja precis allt försvinner och man faller in i sin egen värld med världens bästa lill tjej. Det är verkligen äkta lycka rakt igenom och jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det. Helt ärligt trodde jag inte att det var så här att vara gravid, att man redan som gravid kan älska barnet gränslöst dels att man får sån otroligt lycka och att allt annat bara kan suddas ut av att känna hennes närhet eller hur jag ska beskriva det.

Jag är bara så tacksam över att jag får bära på något så underbart, det är verkligen det bästa valet jag någonsin gjort. Dock var det inte svårt att bestämma sig eftersom jag visste vid samma sekund att jag ville behålla henne, det kändes verkligen att det var dags & hon är så välkommen!

Imorgon går jag ju även in i v.24, helt otroligt hur det rullar på allting! Det dröjer inte länge innan hon finns här ute bland oss, det känns som att jag aldrig kommer vilja ge över henne till någon som vill känna, klämma och hålla! Ååååh, jag kan som sagt inte beskriva lyckan! Men jag kan säga att det har runnit massor med glädje tårar, och det kommer aldrig ta slut.

Lite färg fick man då allt ganska snabbt efter att man satt sig ute i solen, den ligger verkligen på här på baksidan! Men det är ju helt sjukt hur varmt det är ändå ute i solen, så är det lite små jobbigt när man inte kan bada samtidigt. Kan ju vara lite små jobbigt att springa ut och in ur duschen ockå för den delen, men men har i alla fall svalkat av mig efter en lång dusch - skööönt!

Får se vad kvällen har att erbjuda för som vanligt så har jag inga planer, mitt liv är inte det roligaste som finns kan jag ju berätta för er. Ska nog bara ta det lugnt och kanske för en gångs skulls kika på lite one tree hill eller så spar jag det tills imorgon när jag hämtar hem tv:n igen! Lugnt och skönt att ligga i sängen och kika för sig själv, så ska nog ringa någon solstråle som vill ge mig ett gott sällskap en dag/kväll som denna.

Gick för en liten stund sen ut i solen och tänkte vila och kanske försöka somna till en sväng, men det tyckte inte lillan att jag skulle göra så som hon livade på. Hon kanske känner sig lite ensam, men busade tillbaka lite så blev det ganska lugnt när jag gick in igen. Så nu när hon lugnat ner sig ska jag kanske ta mig utåt igen, dock tar väl inte solen så mycket nu vid den här tiden trots att det är för jäkla varmt fortfarande!

Har nog inte sovit tre timmar i rad i natt, vaknat till och från hela tiden dels att det tog ett tag innan man kunde sova, liten flicka är väldigt busig! Men det är mysigt det också, att man får somna med ett jäkla liv i magen, får massa spark/rörelser attacker i ca 30sek-1min utan något mellanrum - det är underbart! Sen är det toppen att vakna och hon börjar direkt, fast det gör lite små ont när man vaknar tycker jag (för man är ju rätt så kissnödig).. Fast det struntar jag i dock, så länge man känner att det är liv och full rulle så blir man alltid glad & kan ta vad som helst.

Har även igår upptäckt lite små bristningar jag som hoppades på att jag skulle få lika som min mor, hon fick nämligen ingen bristning alls trots tre graviditeter! Orättvist, hehe. Men det är ju inte direkt så att jag "spanar" in min kropp heller eftersom dom inte fanns på magen vilket är det enda jag kikar på nu för tiden. Men men det är väl sånt som hör till det också, det gör mig faktiskt ingenting ändå, man får ju verkligen något värdefullt av det!

Näe nu ska jag ta och dra mig ut i solen med Johannes och mormor en sväng, det blåser lite men vem vet det kanske är lika bra eftersom jag tycker att allting är tre dubbelt så varmt som gravid!

Skriver mer senare, ut i solen med er och få en tjusig bränna!

Trots att det är ca 14 år sedan en viktigt person klev bort från marken, upp till himlen så är det helt omöjligt att sluta tänka på det och sluta sörja det. Jag vet inte hur jag ska kunna begrava den sorgen jag bär på, men ändå vill jag inte göra det. Jag vill minnas det få minnen jag fick med dig, men jag vill kunna skratta, le och må bra över att tänka tillbaka även fast jag knappt minns något utav den tiden för jag var ju ändå trots allt bara fyra år. Istället ska det alltid bli en klump i magen och tårar kan det komma en del av och jag får panik så fort någon nämner ditt namn, så fort någon säger "din pappa" osv.. Jag tycker det är skit jobbigt, jag försöker komma över allting men det går inte när man blir påmind hela dagarna.

Jag säger ifrån men ingen lyssnar, dom bara fortsätter. Jag orkar inte, ska jag begrava mig själv bredvid honom för att slippa höra eller se på? Jag tycker allt är så för jäkla jobbigt så jag kan knappt gå till hans grav, jag har nog inte varit där på två år - och ja, jag skäms över det. Men jag vet inte hur jag ska hantera det..

På begravningen tappade jag en ring jag hade på kyrkogården, enda sen dess har jag alltid tappat något när jag varit dit. Det är som ett litet tecken på att du vill att jag ska stanna och inte gå där ifrån - men det måste jag göra, för eller senare. Jag vill gå dit och jag tänker ofta på att jag ska ta mig dit, men jag tror att jag saknar styrkan och modet själv till att gå dit när jag vet att jag ändå bara kommer stå där och glo och känna mig helt svag i kroppen, inte veta vad jag ska ta mig till eller göra.

Jag tycker det är för jäkligt att just du fick cancer, även två stycken på samma gång. Varför just du, varför just min biologiska pappa? Speciellt när vi hade hela livet framför oss, du var pappa i fyra små år och mer fick du inte uppleva. Det känns ibland som att du är med en, och finns där och räddar en från de olyckor som är påväg att hända. Att du inte riktigt "gått över till andra sidan" att du inte tänker lämna, utan att finnas här tills någon nära i släkten väljer att komma över till dig.

Jag kan ändå säga att jag hade en stor tur som vissa andra inte har efter en förlorad mamma/pappa. Min mamma fann en annan kärlek lite senare i livet, som blev som en pappa för mig och jag kommer aldrig någonsin att sluta kalla honom för pappa. Jag tänker inte släppa in någon ny "pappa" i mitt liv så som jag gjorde med honom. Jag ångrar inte en sekund att jag lät honom komma så nära mig, jag är faktiskt väldigt glad över att jag vågade det. Det är verkligen den bästa "nästa pappa" som man kan få & det vet jag att även min biologiska pappa tycker, att det är rätt gjort och att han får mig att orka med det mesta & att han aldrig gjort något ont, utan baar funnits där som en pappa gör för sin dotter.

Jag älskar båda "papporna" gränslöst & tänker fortsätta med det också.

Jag tycker jämt att "det här var den sista droppen", jag har tänkt så ett antal gånger. Men nu tänker jag stå fast vid det, jag tänker inte sitta och höra med egna öron hur människan snackar skit om mig till en annan. Vad tjänar man på det, var är samvetet? När man vet att jag kan höra med bara minst 10 meter ifrån, det gör jobbigt ont det här. Jag har inte haft en enda dag/kväll på länge utan att ja faktiskt bryta ihop, dom blir förstörda hela tiden men ändå ska jag alltid ge det en ny chans. Kan man sluta bjuda på chanser, kan man sluta tänka på andra som inte tänker på en? Vad gör man i såna här lägen, hur ofta man än säger till m.m då blir man dumförklarad istället, ja då är man idioten som behöver söka hjälp.

Jag förstår inte heller varför jag "delar ut" dessa chanser, när jag aldrig en enda gång sen du kom in bilden fått höra ett "förlåt". Det är nästan sorligt, nej det är för tusan sorgligt.

Sen jag vet som sagt vad som gör min dotter på bästa sätt, så du behöver inte säga det till mig. Men jag vet vad det sämsta är, det är att låta dig behandla mig som du nu gör.

  Jag älskar min lilla favorit flicka över allt annat!   

Måste berätta att det här är inte min tid i livet om man säger så! Jag gick ut på baksidan och satt och prata med mamma, så när jag är påväg upp för trappen in så skriker hon "FRIDA AKTA DÖRREN!!!!!" - jag fattar något? Nej det gör jag inte, jag hann nästan dra bort handen - men dörr jäveln hann klämma mina fingrar & smått döda min rygg!

Ja och sen nu så satt jag här, så börja det svida och brännas (precis som det känns efter en jävla brännässla) på handleden och nere vid fotknölen. Vafan är det som händer mig egentligen? Är helt knallröd och det svider så jävla mycket, dels att det börjar sprida sig runt handleden? Och jag som är så nojig och blir rädd för ingenting, speciellt nu under graviditeten! Är så rädd att åka på något som kan skada min älskade lillan. Eftersom jag alltid har turen med mig som ni märker, så kommer jag säkert blir geting stucken bara nu i sommar för att jag är gravid. Jävla skit, orka vara allergisk mot getingar då. Jag känner ingen lust till att proppa i mig massa starkare tabletter & ta en jävla adrenalin spruta medans jag är gravid, nix nix nix.

Och just ja, måste även passa på och tacka och bocka för kommentarerna & dessa grattis! Blir alltid ett lika stort leende på läpparna - det uppskattas för fulla muggar!

Så stolt man känner sig idag då, eller inte. Så länge gick det att hålla allting inne & ja, det var väl kanske inte länge trots allt. Allt börjar vända åt något håll som inte alls ska finnas, jag vet inte varför - är det mig det beror på, när alla hackar? Ja du, hur ska jag någonsin kunna veta det när ingen säger något? Men det börjar ju bli mer lurigt när allt fler personer börjar säga ett och annat, vad gör man egentligen för att förtjäna massa skit snack bakom ryggen eller rakt upp i ansiktet?

Varför vill man vara otrevlig och säga massa saker som kan kränka folk? Jag vet att det kan komma ut mycket ur ens mun när man är som argast och då säger man saker som man direkt efter ångrar & vill ta tillbaka, men det är försent då.. Men dom som inte känner någon ångest då, dom som inte vill ta tillbaka det & dom som menar det onda dom säger? Varför, var finns medkänslan eller vad man säger? Varför bryr dom sig bara om sig själv, varför inte skapa ett fint band med andra människor och bry sig även om dom? Jag kan inte tvinga en människa att bli någon den inte är, inte vill vara. Jag kan bara hoppas, att innan jag får nog och tänker vända på klacken att det har skett någon ändring. Men jag kan som sagt inte göra något, mina ord har ingen betydelse för dessa människor som bara har en stor egoism osv.

Varför ska folk sitta och skriva elaka saker på folks bloggar, dels vara anonym? Jag har inte än fått någon "jobbig" kommentar som jag tagit illa upp utav, men jag ser ju på andra bloggar att det är mycket ont som står där. Det tycker jag är synd, jag tycker att man kan hålla det för sig själv när det är såna hårda ord som kan såra någon annan. Även att man väljer att inte visa vem man är, det är så förbannat fegt gjort.

Man bör ta vara på det man har och veta vilka felsteg som görs, hur man kan få det till det bättre när det nått det sämre. Allting kan fixas, bara man själv har viljan och är säker på det hela. Nej, visa kärlek vilken kärlek det än är innan det är försent..