Vad vet folk om mig och min graviditet? När dom inte ens känner mig, nej jag skaffar fortfarande inte barn för att "passa in bland unga mammor", de flesta jag känner är unga mammor ja det vet jag. Men aldrig i livet att det är därför, när dom här personerna blev gravid då var jag också gravid - men jag gjorde abort, för att jag INTE var redo! Så kom inte och säg att jag blir gravid för att jag vill passa in, och varför ska det vara synd om mitt barn sen när hon kommer ut? Varför ska inte jag kunna ge henne någon trygget osv.? Jo jag vet en del om hur det är att ha barn, sen ni som inte känner mig behöver inte säga något för ni vet inte hur jag är som person, vad jag vet och inte vet. Lämna era jävla kommentarer hos er själva, jag skulle ALDRIG skaffa barn om jag inte visste att jag skulle klara av det och aldrig skaffa barn för att "passa in". När fan ska ni förstå det ni som sitter och skriver annat? Jag har sagt det flera gånger?

Självklart säger jag ett och annat för att "försvara" mig när folk jag inte vet vilka det är sitter och skriver saker, när dom inte ens vet hur jag som sagt är som person och det ena med det andra. Nej, skriv till någon som ni känner istället - dom kanske uppskattar det.

Åh vad glad jag är nu, faktiskt helt otroligt hur glad jag är. Nu till veckan eller nästa vecka ska vi förmodligen åka och handla barnvagn och allt sånt där som behövs, sprillans nytt och ett värt pris för så mycket grejer tycker jag! Det här är verkligen på riktigt nu, det känns verkligen. Att något sånt här kunde hända mig är verkligen en äkta lycka för jag trodde inte att jag någonsin skulle få gå igenom det här, om jag skulle det så skulle det dröja så otroligt länge. Sen blir det Stockholm och då blir det till att handla massor med bebis kläder, då jag vet mer säkert också om det verkligen är en liten tjej där inne - fast det är jag helt övertygad om!

Igår sa min pappa att han visste att jag skulle få barn som ung, för tydligen när jag var 10-12 år så babblade jag om att jag ville ha barn (!?) haha, kanske liiite för ung då antar jag! Dels sa han att jag alltid varit så otroligt barnkär, känns verkligen lättnande när man har dessa personer i sitt liv som bara ser det positivt. Men allting är ju komplicerat och jag förstår att det är inte det lättaste att ha en liten bebis, det krävs mycket ork, energi, tålamod och man måste verkligen ta sitt ansvar! Man kan ju inte dirker bara ignorera sitt eget barn om man säger så, inte bara lämna bort bebisen bara för man inte orkar för stunden. Självklart har ju alla någon gång en som sitter barnvakt för att man ska ha något slag av ensamtid eller fira något väldigt speciellt.

Jag tänker inte bli den mamman som lämnar bort min bebis varje/varannan helg eller en gång i månaden eller så, nej absolut inte. Har jag valt att bli mamma ska jag allt ta hand om henne också som sagt ta mitt riktiga ansvar. Det är ingen lek man bara kan dra sig ur precis, absolut inte. Nej då, hon kommer få det så bra och veta precis vilka hennes föräldrar är!

Det är sjukt hur svårt det är att hitta en passande lägenhet, hittar man en lägenhet för ett skapligt pris så ska det ju vara på ett sånt där ställe där det är fest 24/7 och folk som går i skolan osv., det kan ju bli så mycket stök och det fungerar inte med lillan senare. Sen är det dyrt på dom lugnare ställena och jag blir galen snart! Jag har väl inte alla pengarna i världen och i en etta tänker jag då inte bo med - fy fan vad trångt!

Känner inte lusten till att ta mitt pick & pack till t.ex Kilafors heller, det ska ju helst vara nära till familj och vänner - utifall det krävs hjälp pga något. Det kan ju vara lite svårt att springa upp och ner till en tvättstuga när man har lillan där ensam och sånt där tjafs.

Det är fasiken väldigt mycket som är komplicerat men jag hade absolut inte förväntat mig något annat heller, men jag tror då allt att jag hittat något i min smak som man kan ha råd med också. Men det ska väl självklart vara så att man inte får den pga det..

Ja då allt blev man på ett bättre humör efter ett snack som fortfarande pågår med låtsas syster, Sara. Alltid lika roligt att byta lite ord och vara små igen och fjanta sig så det skriker om det. Är så galet sugen på att åka ner till Stockholm nu på en gång, men måste vänta minst 3 veckor till för då kan lillan se - söt unge!

Jag låg och tänkte på hela livs historian igår känns det som, hur saker och ting hade varit om jag t.ex inte hade träffat Philip - då hade jag/vi inte haft lillan ju. Så typiskt mina tankar "tänk om jag någonsin skulle förlora henne, vad gör jag dådå" hon är sån stor del utav livet nu, så skulle aldrig klara av en dag utan henne m.m

Jag är så glad över allt stöd jag har fått, ingen som har varit direkt "emot" det som jag känner, inte vad dom sagt till mig i alla fall och om det nu skulle vara så, då är det bara att säga det istället för att göra det till någon annan.

Jag har verkligen tur och det kommer jag alltid vara tacksam över.

Vaknade av att mobilen ringde hela tiden så höll på att slänga in den i väggen. Sen kunde jag ju självklart inte somna om, för min lill flicka hade tydligen bestämt sig för att böka på som bara den förstår ni! Mysigt är det, vakna med någon som bara bjuder på ren lycka hela tiden!

Idag är det ingenting som kommer att hända, jag hade hoppats på sol som bara den men det ska ju självklart alltid bli som jag inte vill att det ska bli. Så blir nog kanske bara sängen och små lipa hela dagen, har ingen ork till någonting och har säkert det sämsta humöret på det också. Sur, grinig och ledsen - kan det blir sämre? Nej inte just nu i detta läge i alla fall, så det kommer säkert komma ett eller annat inlägg om något som jag stör mig på senare!

Förmodligen om lillan också för den delen, för jag är nästan helt övertygad om att hon kommer få mig på bättre humör och andra tankar.. Men visst, det kan bli kämpigt.

Det trycker i ryggen, ilar upp till hakan när jag andas. Skit jobbigt, känner att jag bara vill sluta andas för att det gör så jävla ont så fort jag tar ett andetag! Hur blir man av med detta då? Varför ska det vara så här, dels att det varit så under ett par år faktiskt. Hugger, ilar, värker ja helt jävla krångel. Svårt att få luft också så bjuder huvudet på en förjäkla värk och jag känner mig alldeles yr så fort jag gör något, känns även som att ögonen hänger ner. Helt varm i ansiktet som om man verkligen ligger och pressar sönder sig i en stekhet sol! Nä usha, håller tummarna för en bättring inom kort!

Min lilla flicka är faktiskt ganska lugn idag, hon ger inte ifrån sig lika som tidigare. Hon har väl kört slut på sig själv som vanligt, kanske blev trött på att höra så många blandade röster idag - haha! Vill ner på stan nu i veckan, inhandla några gulliga klädesplagg till henne. Dock vet jag inte om jag ska köpa något tjejigt med tanke på att det inte är helt hundra ändå.

Ska ju göra ett 3D ultraljud lite senare, efter v.27 eller något tror jag. Det är ju trots allt bara tre veckor dit, det kan få kosta vad det vill men man får ju så galet mycket för sakerna! Då kommer det ju förmodligen synas mer säkert om det är en flicka eller inte, hoppas på det nu när man är så inställd på det!

Måste komma på något namn snart, men mina förslag duger ju inte till verkar det som! Sen får jag inga förslag tillbaka heller, så det blir problem.

Det är en sak jag funderat på väldigt mycket, när man har det man har varför tar man inte alltid vara på det då istället för att visa noll intresse och förstöra allting då?
Varför, när man håller på att förlora det man egentligen inte klarar sig utan. Varför då vid dessa tillfällen känner man sin starka kärlek till dom? Varför känner man då hur mycket dom betyder för en. Jag menar inte att det är lika för alla människor där ute, men jag vet att det finns en del det stämmer in på - jag har själv varit där.

Sen sitter man där i klistret, utan den man älskar och bara kämpar och kämpar så kanske man får en ny chans - men då åter igen, noll intresse. Det är så synd det här, är man ute på att såra folk eller själv bli sårad? Jag förstår faktiskt inte själv varför jag tidigare har haft så svårt för att visa känslor & inte riktigt haft viljan där och bara struntat i det. Sen när allt går neråt, är det mycket mer som bara faller neråt. Men man lär sig av sina misstag, eller hur? Så då har man det i tankarna till nästa gång, men en annan eller samma person.

Jag kommer alltid att minnas varenda liten lycka du gav mig, varenda leende på dina läppar och varenda leende du gav mina läppar. Allting från början till slut spelas upp om och om igen, som en film som man aldrig kan sluta se på. Trots att det svider att tänka, så kommer man alltid ihåg varför man var med varandra och varför man umgicks med varandra. Det är så mycket man vill men som man ändå inte kan och jag hoppas ändå att någonstans i allting så kommer lyckan komma ikapp på ett eller annat sätt, i alla fall den där lyckan som fanns där bland två nära personer.

Jag vet hur svårt jag hade att slita mig ifrån dig trots att jag inte visade det, jag ville inte visa hur jobbigt jag tyckte det var att vända dig ryggen och vänta tills nästa gång man satt där med dessa leenden. Du kommer alltid att finnas där i mina tankar dels mitt hjärta, det spelar ingen roll vad som sägs och vad som händer. För en gång i tiden fanns det glädje och massa annat underbart oss emellan och det är ingenting man bara kan dölja och låta sorgen få ta över.

Så istället för att man ska sitta och vara ledsen för det man har förlorat, varför kan man inte bara ta det med ett leende på läpparna och vara glad för det man fick uppleva tillsammans? Fast det som gör en ledsen är ju iofs att det kanske inte kommer tillbaka igen, men vi har ändå varit där. Det kommer alltid kännas fel att se personen göra lika saker med en annan, se glädjen mellan dom. Men alla har rätt till lycka och det är ingenting man ska ta ifrån någon.